Emotionell instabilitet, politiskt engagemang och sociala medier

I föregående bloggpost tog jag upp frågor om köpt kontra socialt presterad politisk reklam & information. Både för att nå väljare genom sociala medier och för att bättre förstå olika grupperingars engagemang bör man vid sidan av analyser utifrån de digitala klyftorna titta på de skillnader som skapas genom olika preferenser och kunskap inom en och samma socioekonomisk grupp eller ålder. För både medvetet ideologiska ställningstaganden, antal aktiva avatarer och kunskapsnivå avgör vilken typ av information vi anammar bland sociala medier. Som jag skrivit om tidigare så brister frivilligorganisationernas ansvar för e-kommunikationen och opinionsbildningen i respektive hjärtefrågor. Huruvida enskilda medlemmar eller aktivister samt spontant bildade nätverk kan göra en märkbar skillnad beror bl a på hur de personliga preferenserna varierar i förhållande till sociala medier. Är det kommunikationskanaler som dämpar den sociala kraften eller tillhandahållare av sociala rum med färre restriktioner och mindre betalda, kommersiella budskap som vinner mark? Hur kan de olika grupperna påverka valutgången samt allmänt öka det politiska intresset och möjligheten att påverka såväl lokala som globala frågor?

Extraversion och öppenhet inför upplevelser är karaktärsdrag som är tydliga hos användare av sociala medier visar tidigare forskning. Denna har även pekat mot att emotionell stabilitet är en faktor som minskar användandet av sociala applikationer (se Correa et al i Computers in human behavior). Detta bör betyda att oro, olust eller rastlöshet kan öka viljan att arbeta med sociala medier, faktorer som bör vara intressanta för informationsvetare att fortsätta titta på. För betyder detta också skillnad i vilken typ av sociala medier man deltar? Är man mer liknöjd och bekväm vid emotionell stabilitet och därför troligare att vända sig till mainstream-forum? Olika typer av icke-komfortabilitet i relation till psykisk status bör kunna ge ett djupare sökande i det sociala medielandskapet för att finna tilltalande nätkulturer.

Betyder detta att känsligare och mer sårbara individer är bättre för den demokratiska utvecklingen genom sociala medier? Förutsatt att ett mer skiftande landskap av sociala initiativ ger mångfald och mer differentierade röster i den politiska opinionsbildningen så är svaret jakande. Ytterligare ett spekulativt steg skulle således vara att förutsätta att marginaliserade grupper gör sina röster bättre hörda i samhället om de sociala medierna är varierande och lättåtkomliga!

Nu kritiserar dock Correa et al i sin artikel Who interacts on the web? The intersection of users´personality and social media use att man dragit för stora slutsatser av studier med missvisande underlag och brister i jämförelsen med genus och socioekonomiska villkor. I deras studie visar man även att uppfattad livskvalité och emotionell stabilitet är positivt korrelerat till användningen av sociala medier. Med denna slutsats faller således ovanstående, (möjligen) utopistiska resonemang. Men kanske kommer detta i likhet med den tidiga Internetforskningens förhoppningar om överbryggande av genus, funktionshinder och etnicitet ge en marginell men ändock viktig ingång till diskussioner om e-engagemang? För Correa et al tittar inte på olika typer av sociala medier och missar därför frågan om mainstream-forum med stark kommersiell bas kontra mindre, aktivistiska engagemang. Huruvida stabila, tillfredställda individer å ena sidan samt personer med mindre emotionell stabilitet å den andra kan verka och ges utdelning för sitt engagemang är viktiga frågor. Huruvida etablerade politiska initiativ kan ta vara på dessa olika typer av krafter är också intressant. Vi behöver då fråga oss vilken grad av avvikande eller otraditionellt nätbeteende som kommer att accepteras eller t o m uppmuntras? Alla dessa frågor är i grunden kopplade till om vi får se en ökad förståelse för och kunskap om de sociala mediernas möjligheter. För att dessa ska bli synligare bör mer fokus dras mot nätsamfälligheter som inte är kopplade till underhållning (entertainment) eller allmän expressionism och neuroticism.

En praktisk slutsats av ovanstående är informationsvetares skyldighet att arbeta synliggörande med icke-dominerande sociala initiativ. Att stanna vid twittrande och facebookande är inte att ta ett socialpolitiskt ansvar. Detta kräver att man i likhet med traditionellt folkbiblioteksengagemang ställer frågor om makt, innanförskap och tolkningsföreträden. Med ansvarstagande för utvecklingen av social kunskapsutveckling och anpassade kommunikationsformer träder man in i folkbibliotekens (anser jag) naturliga nätliv. Inbjudande, inkluderande och av-passiviserande. Bibliotekarierna byter plats från gatekeepers till dörröppnare, vägvisare och gigantiska, ömtåliga kompasser med riktningar som passar alla.
Framför allt de som lever under starkt symboliskt förtryck (jmf Bourdieu) d v s under majoritetssamhällets skapande av fria val- idéer och möjlighets- chimärer.

I praktikenbör vi motverka anpassning i konform och se att de självklara och upphausade Internetvalen saknar det sociala engagemangets syretillförsel. Istället vänder man sig mot de kapitalistiska lösningarna för att tvinna in nätbesökare i dekorativa processer, prylbytanden och puss-skickanden.

Nördar, emo-individer och andra subgrupper och kulturer har getts mycket uppmärksamhet i nätstudier och kraften hos dessa nätkreatörer bör inte underskattas. De kan visa vägen mot icke-kommersiella sociala samspel, politiskt engagemang och kunskapsbygganden.