Mats Andersson, grundare och ägare av Netscan, presenteras i morgonens P1 som en viktig karaktär i groomingtänkandet. Han har varit med och drivit fram lagstiftningen som syftar till att kunna döma potentiella förövare, d v s personer som man tror skall komma att begå brott mot barn. Barns rättsskydd bör på flera områden skärpas men i detta fall har beslutshavarna trampat i stereotypiseringsträsket. Istället för att försvara barn bygger man på sorgliga och cementerande uppfattningar om barn- vuxenrelationer. Att olika generationer umgås på nätet är i dag en bristvara och detta förhållande grundlägger en del av det digitala samhällets svåraste kunskaps- glapp. Men trots detta framställs det som ett stort bekymmer varje gång så sker. Stora stygga vargen skall inte prata konståkning med Lisa11.
Mats Anderssons grundtes är att vuxna inte har någon anledning att kontakta barn på sociala forum. I hans värld är olika åldrars intressen väsensskilda och den äldre man som hälsar på ett barn är per automatik inne i ett icketillåtet fält av agerande. Härmed skapar man ett förbjudet landskap med stark spänning mellan barn och vuxnas nätliv. De vuxna som trots allt vill interagera med barn på nätet misstänkliggörs och tillskrivs per automatik dolda agendor. För barnen betyder detta skapande av rädsla och krav på att alla uppfattat äldre personer skall behandlas med misstänksamhet eller helst direkt avfärdande.
Har vi inte lärt något om sexuella övergrepp mot barn? Att måla hotbilder, peka ut hela grupper eller inpränta vissa handlingar eller karaktärer som markörer för risk ger ett fattigare och misstänksammare samhälle. Barnen blir på intet sätt skyddade av denna approach. Att akta sig för vuxna på nätet är lika fruktlöst som att vara rädd för alla män i vita bilar som bromsar in vid skolan...
Trygga, nyfikna och självsäkra barn med goda vuxenrelationer är oftast nätkompetenta barn. I likhet med IRL-relationer har man regler för hur man umgås och på vilka villkor man möter nya människor. Nätets allmänna sociala medier gör inte barnen mer utsatta. En förtryckande vuxenkultur stryper däremot ungas utveckling och att lära vuxna och barn att deras kommunikation och intressen bör hållas åtskillda ger ett hårdare samhälle med sämre kunskap om olika gruppers behov och potential.
Diskursiva uppfattningar av ålder, risker och medieanvändning måste utmanas. Samhälleliga resurser har redan slösats bort genom att man vinklat medierådets arbete mot rädsla för screenbaserad kultur (återstår att se hur en ny myndighetskonstallation kommer att hantera liknande uppdrag). I frågan om grooming behöver synen på aktörer och offer utvecklas. Individer deltar, skapar och väljer innebörder i sin medieanvändning. Samtidigt är de, unga liksom gamla, påverkade av dominerande kommersiella kulturella uttryck och samhälleliga normer och strömningar. Näthabitanten är på en gång en självständig, mäktig nomad och en totalt beroende aktör som söker andras bekräftelse.
Hos Netscan och andra nätaktörer med profit som mål möts behovet av att stärka hotbilderna för att bevara sina marknadsandelar och säkra sin överlevnad med redan befintliga onyanserade och kunskapsfattiga nät- förståelser och rädslor. När samhällets maktbärande institutioner, så som lagstiftande eller opinionsbildande, förlitar sig till risk-managment för sin förståelse av övergrepp, våld och trygghet- då glömmer man att stereotyperna är filterförsäljarnas bästa vän. Genom föreläsningar och nätengagemang befäster man missuppfattningar och fråntar unga och gamla möjligheten att reflexivt komma fram till en förståelse av faror samt behov av skydd och kunskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar