Lärare och bibliotekarier: Kom in i en mångfacetterad nätverklighet

GoSuperModel är en av flera sociala forum som tjejer i en bred åldersgrupp använder i dag. Deltagaren lägger in tid och engagemang för att skapa sig en karriär från katalogmodell upp till supermodell. Reglerna inbjuder till samlande av vänner och byggande av status. Genom ett känt namn blir det lättare för dig att sälja plagg som du själv designat till andra "spelare". Pengarna du tjänar investerar du i din egen modells utseende, garderob, smink och frisyrer.

GoSuperModel strävar efter en hög grad av kontroll över deltagarnas aktiviteter. Det är inte tillåtet att berätta personliga saker om sig själv eller att ge bort alternativt sälja modeller som man lagt ner stor möda på. Detta är märkligt i det annars mycket traditionellt monetära tänkandet. Inkomster och utgifter liksom olika sociala medel för att nå status är en förutsättning för framgång.

Dock finns här en hel del uppror mot "admin". För överträdelser blir man ofta avstängd under en kortare tid. Medlemmarna kan rapportera varandra men det finns också automatisk filtrering för att hindra svordomar eller personliga uppgifter från att publiceras. Flickorna, de är i överväldigande majoritet, anpassar sitt språk efter filtreringen men kringgår också reglerna. Att publicera sitt MSN blir möjligt genom att man döper om det till MZN. Svordomar får lätt nya stavningar med en extra vokal och könsord kan alltid beskrivas med hjälp av slang.

På GSM möts många världar, vänskap och kreativitet. Unken sexism och rasism är inbyggt i systemet sida vid sida med fantastiska vågor av insider-skämtande, stödjande, diskuterande och skapande verksamheter. Långa berättelser skickas mellan vänner och roliga tröjor och accessoarer som t ex en uggla säljs med ett copyrighttecken och användarens alias.

I de förvirrade diskussioner om nätet, sociala medier specifikt och ungdomars användande saknas ofta tålamod och uppriktigt engagemang från utbildningsledares och byråkraters sida. De dagslånga utbildningstillfällen om "vad barn gör på nätet" eller om "risker" tar ofta avsatts i en föreläsares teser placerade långt i från praktiska exempel som ungdomar kan appellera till. De exempel som går ut på att farbröder vill diskutera barns tuttar är inte den breda verklighet som 7 och 15-åringar dagligen rör sig i.

Efter många år av förvirrad jämställdhetsdiskussion på skolorna där man mest lyckats befästa stereotyper om skolfientliga pojkar med kli i benen ser vi nu en liknande våg av ostrukturerat nätengagemang ersätta skräckdebatten. Moralpaniken klingar delvis av men istället för ett förutsättningslöst sökande i kulturer och nätsammanslutningar lutar man sig bakåt och lär in några påstått viktiga generella drag hos de ungas surfande.

Föräldrar, lärare och bibliotekarier kan dock inte nöja sig med utbildningsdagars diffusa nedtramp i slideshows med bilder från WoW och Bilddagboken. Istället måste vi med respekt och uppriktigt intresse basera tyckande och verksamhet på bred praktisk och teoretisk kunskap.

Här bjuder jag på ett gästinlägg om GSM från en flicka som är 13 år. Applicera såväl genus och statustänkande som kreativitet, påhittighet och uppror på textens innehåll.

........................................

Här kommer lite fakta om gSm. Hoppas du har nån nytta av det! ;)

Poängen med gSm (goSupermodel) är från utsidan att genom olika spel samla berömelse för att klättra på statusstegen. Man börjar som nybörjare, då kan man varken mejla eller redigera sin profil. Sedan blir man katalogmodell, sedan topmodell, sen supermodell. Nyligen har även Supermodell Brons, Silver, Guld, Platina och Diamant kommit. Det finns endast tre modeller på hela gSm som är Supermodell Diamant.

Inifrån handlar det också om att klättra på statusstegen. Men på ett helt annat sätt. Det spelar ingen roll om du är katalogmodell eller supermodell diamant på insidan av gSm.

På insidan, handlar allt om att vara förberred på olika scenarion. Allt spelar roll, vilka smilisar du använder, vad du skapar trådar om, ålder, vad du heter, hur din profil ser ut och såklart ditt utseende.

De enda som du helt kan lita på är dem du känner IRL.

Det är ett spel. Men för en erfaren person som vet vad som ger status, kan man genom en enda liten vit lögn på två veckor uppnå vad som tar vissa personer år att uppnå.

Det är ingen barnlek. Vad Admins ögon inte ser, är vad som verkligen spelar roll. På ett sätt är det dolda gSm som riktiga världen.

Smutskastning, korrumption, hemliga kretsar och valfusk. Det är vad jag gillar med det, en dag kan du vara på toppen, den andra på botten, minsta lilla val kan ändra din ställning helt.

Men, det var utseende vi skulle fokusera på va? Så hur ska man se ut för att hamna på toppen, och vad ska man absolut inte göra?

Använd INTE gratiskläder! Ha inte heller kläderna som man automatiskt har när alla ens andra kläder har slitits ut. Då får du mycket tid på dig att bekanta dig med bottenskiktet.

ANVÄND unika kläder (riktigt dyra kläder som inte slits ut och bara finns under en begränsad period av tid)!

Ha INTE smink som är relaterat med olika högtider (t.ex Alla Hjärtans Dag-09 eller Svarta Änkan) om du inte köper nytt så fårt högtiden är slut.

ANVÄND smink. Du måste ha smink om du vill komma nån vart.

Ha INTE kvar håret som man väljer i början, köp nytt, gärna dyrt hår som INTE går att välja när man startar.

HA stort hår (Som inte är förknippat med olika högtider, undantaget är samma som i sminkdelen) gärna Söta Lockar, Elegant eller Glamorös Rosett.

Ha INTE tråkiga eller barnsliga kläder.

HA roliga, moderna kläder.

Har du väldigt ljus hud, ha då INTE för mörkt hår, då blir du stämplad som emo, och automatiskt indragen i Emo/Fjortis-bråk.

Har du solbränd hud, ha då INTE för ljust hår (gärna blondt, men inte platina-blondt) då blir du stämplad som fjortis och automatiskt indragen i Emo/Fjortis-bråk.

OBS: Personen på bilden har ingen relation till skribenten och uppfyller inte heller hennes idéer om framgångsrikt "modellande"

Groominglagen, vilken vinst för riskmanagement

Mats Andersson, grundare och ägare av Netscan, presenteras i morgonens P1 som en viktig karaktär i groomingtänkandet. Han har varit med och drivit fram lagstiftningen som syftar till att kunna döma potentiella förövare, d v s personer som man tror skall komma att begå brott mot barn. Barns rättsskydd bör på flera områden skärpas men i detta fall har beslutshavarna trampat i stereotypiseringsträsket. Istället för att försvara barn bygger man på sorgliga och cementerande uppfattningar om barn- vuxenrelationer. Att olika generationer umgås på nätet är i dag en bristvara och detta förhållande grundlägger en del av det digitala samhällets svåraste kunskaps- glapp. Men trots detta framställs det som ett stort bekymmer varje gång så sker. Stora stygga vargen skall inte prata konståkning med Lisa11.

Mats Anderssons grundtes är att vuxna inte har någon anledning att kontakta barn på sociala forum. I hans värld är olika åldrars intressen väsensskilda och den äldre man som hälsar på ett barn är per automatik inne i ett icketillåtet fält av agerande. Härmed skapar man ett förbjudet landskap med stark spänning mellan barn och vuxnas nätliv. De vuxna som trots allt vill interagera med barn på nätet misstänkliggörs och tillskrivs per automatik dolda agendor. För barnen betyder detta skapande av rädsla och krav på att alla uppfattat äldre personer skall behandlas med misstänksamhet eller helst direkt avfärdande.

Har vi inte lärt något om sexuella övergrepp mot barn? Att måla hotbilder, peka ut hela grupper eller inpränta vissa handlingar eller karaktärer som markörer för risk ger ett fattigare och misstänksammare samhälle. Barnen blir på intet sätt skyddade av denna approach. Att akta sig för vuxna på nätet är lika fruktlöst som att vara rädd för alla män i vita bilar som bromsar in vid skolan...

Trygga, nyfikna och självsäkra barn med goda vuxenrelationer är oftast nätkompetenta barn. I likhet med IRL-relationer har man regler för hur man umgås och på vilka villkor man möter nya människor. Nätets allmänna sociala medier gör inte barnen mer utsatta. En förtryckande vuxenkultur stryper däremot ungas utveckling och att lära vuxna och barn att deras kommunikation och intressen bör hållas åtskillda ger ett hårdare samhälle med sämre kunskap om olika gruppers behov och potential.

Diskursiva uppfattningar av ålder, risker och medieanvändning måste utmanas. Samhälleliga resurser har redan slösats bort genom att man vinklat medierådets arbete mot rädsla för screenbaserad kultur (återstår att se hur en ny myndighetskonstallation kommer att hantera liknande uppdrag). I frågan om grooming behöver synen på aktörer och offer utvecklas. Individer deltar, skapar och väljer innebörder i sin medieanvändning. Samtidigt är de, unga liksom gamla, påverkade av dominerande kommersiella kulturella uttryck och samhälleliga normer och strömningar. Näthabitanten är på en gång en självständig, mäktig nomad och en totalt beroende aktör som söker andras bekräftelse.

Hos Netscan och andra nätaktörer med profit som mål möts behovet av att stärka hotbilderna för att bevara sina marknadsandelar och säkra sin överlevnad med redan befintliga onyanserade och kunskapsfattiga nät- förståelser och rädslor. När samhällets maktbärande institutioner, så som lagstiftande eller opinionsbildande, förlitar sig till risk-managment för sin förståelse av övergrepp, våld och trygghet- då glömmer man att stereotyperna är filterförsäljarnas bästa vän. Genom föreläsningar och nätengagemang befäster man missuppfattningar och fråntar unga och gamla möjligheten att reflexivt komma fram till en förståelse av faror samt behov av skydd och kunskap.

Emotionell instabilitet, politiskt engagemang och sociala medier

I föregående bloggpost tog jag upp frågor om köpt kontra socialt presterad politisk reklam & information. Både för att nå väljare genom sociala medier och för att bättre förstå olika grupperingars engagemang bör man vid sidan av analyser utifrån de digitala klyftorna titta på de skillnader som skapas genom olika preferenser och kunskap inom en och samma socioekonomisk grupp eller ålder. För både medvetet ideologiska ställningstaganden, antal aktiva avatarer och kunskapsnivå avgör vilken typ av information vi anammar bland sociala medier. Som jag skrivit om tidigare så brister frivilligorganisationernas ansvar för e-kommunikationen och opinionsbildningen i respektive hjärtefrågor. Huruvida enskilda medlemmar eller aktivister samt spontant bildade nätverk kan göra en märkbar skillnad beror bl a på hur de personliga preferenserna varierar i förhållande till sociala medier. Är det kommunikationskanaler som dämpar den sociala kraften eller tillhandahållare av sociala rum med färre restriktioner och mindre betalda, kommersiella budskap som vinner mark? Hur kan de olika grupperna påverka valutgången samt allmänt öka det politiska intresset och möjligheten att påverka såväl lokala som globala frågor?

Extraversion och öppenhet inför upplevelser är karaktärsdrag som är tydliga hos användare av sociala medier visar tidigare forskning. Denna har även pekat mot att emotionell stabilitet är en faktor som minskar användandet av sociala applikationer (se Correa et al i Computers in human behavior). Detta bör betyda att oro, olust eller rastlöshet kan öka viljan att arbeta med sociala medier, faktorer som bör vara intressanta för informationsvetare att fortsätta titta på. För betyder detta också skillnad i vilken typ av sociala medier man deltar? Är man mer liknöjd och bekväm vid emotionell stabilitet och därför troligare att vända sig till mainstream-forum? Olika typer av icke-komfortabilitet i relation till psykisk status bör kunna ge ett djupare sökande i det sociala medielandskapet för att finna tilltalande nätkulturer.

Betyder detta att känsligare och mer sårbara individer är bättre för den demokratiska utvecklingen genom sociala medier? Förutsatt att ett mer skiftande landskap av sociala initiativ ger mångfald och mer differentierade röster i den politiska opinionsbildningen så är svaret jakande. Ytterligare ett spekulativt steg skulle således vara att förutsätta att marginaliserade grupper gör sina röster bättre hörda i samhället om de sociala medierna är varierande och lättåtkomliga!

Nu kritiserar dock Correa et al i sin artikel Who interacts on the web? The intersection of users´personality and social media use att man dragit för stora slutsatser av studier med missvisande underlag och brister i jämförelsen med genus och socioekonomiska villkor. I deras studie visar man även att uppfattad livskvalité och emotionell stabilitet är positivt korrelerat till användningen av sociala medier. Med denna slutsats faller således ovanstående, (möjligen) utopistiska resonemang. Men kanske kommer detta i likhet med den tidiga Internetforskningens förhoppningar om överbryggande av genus, funktionshinder och etnicitet ge en marginell men ändock viktig ingång till diskussioner om e-engagemang? För Correa et al tittar inte på olika typer av sociala medier och missar därför frågan om mainstream-forum med stark kommersiell bas kontra mindre, aktivistiska engagemang. Huruvida stabila, tillfredställda individer å ena sidan samt personer med mindre emotionell stabilitet å den andra kan verka och ges utdelning för sitt engagemang är viktiga frågor. Huruvida etablerade politiska initiativ kan ta vara på dessa olika typer av krafter är också intressant. Vi behöver då fråga oss vilken grad av avvikande eller otraditionellt nätbeteende som kommer att accepteras eller t o m uppmuntras? Alla dessa frågor är i grunden kopplade till om vi får se en ökad förståelse för och kunskap om de sociala mediernas möjligheter. För att dessa ska bli synligare bör mer fokus dras mot nätsamfälligheter som inte är kopplade till underhållning (entertainment) eller allmän expressionism och neuroticism.

En praktisk slutsats av ovanstående är informationsvetares skyldighet att arbeta synliggörande med icke-dominerande sociala initiativ. Att stanna vid twittrande och facebookande är inte att ta ett socialpolitiskt ansvar. Detta kräver att man i likhet med traditionellt folkbiblioteksengagemang ställer frågor om makt, innanförskap och tolkningsföreträden. Med ansvarstagande för utvecklingen av social kunskapsutveckling och anpassade kommunikationsformer träder man in i folkbibliotekens (anser jag) naturliga nätliv. Inbjudande, inkluderande och av-passiviserande. Bibliotekarierna byter plats från gatekeepers till dörröppnare, vägvisare och gigantiska, ömtåliga kompasser med riktningar som passar alla.
Framför allt de som lever under starkt symboliskt förtryck (jmf Bourdieu) d v s under majoritetssamhällets skapande av fria val- idéer och möjlighets- chimärer.

I praktikenbör vi motverka anpassning i konform och se att de självklara och upphausade Internetvalen saknar det sociala engagemangets syretillförsel. Istället vänder man sig mot de kapitalistiska lösningarna för att tvinna in nätbesökare i dekorativa processer, prylbytanden och puss-skickanden.

Nördar, emo-individer och andra subgrupper och kulturer har getts mycket uppmärksamhet i nätstudier och kraften hos dessa nätkreatörer bör inte underskattas. De kan visa vägen mot icke-kommersiella sociala samspel, politiskt engagemang och kunskapsbygganden.

Medvetet eller fantasilöst valengagemang

Trots de aggressiva stämningar som opinionsbildare ibland visar mot sociala medier så är det ingen som längre vågar hävda att nätengagemang är utan betydelse.

En analys av den norska valrörelsen diskuterar olika befolkningsgrupper, e-information och valengagemang. I Scandinavian Political studies skriver Rune Karlsen om partipolitiskt kontrollerade informationsvägar kontra okontrollerade källor till information. Den del av väljarna som stödde sig på nätbaserad information var förvisso begränsad men betydelsefull för valutgången. Ojämlik tillgång till denna information baserades bland annat på socioekonomisk status och genus. Således är undersökningen delvis ett återgivande av det vi vet ifråga om digitala klyftor och informationsåtkomst.

Även beträffande generationsskillnader uppvisar den norska valstudien, som man kunnat vänta, att unga tillgodogör sig mer internetbaserad information än äldre. Rune Karlsen påvisar dock att de yngre väljarna inte tog del av dagstidningars rapportering på nätet i så stor utsträckning. Således måste vi gå tillbaka till frågor om deltagande, engagemang och icke-konservativa informations och kommunikationsformer om vi vill utvärdera partiers och politikers nätengagemang inför valet. Att vara opinionsbildare på insändar, debatt och nyhetsplats i TV-program och dagspress känns bekvämt för väletablerade politiker. Dessa bör dock också inrikta sig på att skapa rörelser via sociala forum. I valet 2010 kommer vi antagligen att se mycket icke-fantasifullt deltagande i sociala medier. De flesta kan öppna ett facebook-konto, twittra eller publicera bilder. Mer aktivistiska och insiktsfulla opinionsbildare kommer dock söka sig till mindre sociala forum, partipolitiskt obundna organisationer och fria tankesmedjor.

Social mobilitet på nätet väcker förhoppningar om bättre enfrågerörelser likväl som stärkta band mellan aktivister. Men de stora aktörer som påverkar sociala medier på ett kapitalistiskt och passivit sätt bör ställas i strålkastarljuset vid en debatt om demokrati och e-information. Google vill t ex öka sin politiska annonsering efter de ekonomiska vinsterna i USAs valrörelse, se Election is over, but Google's still chasing political spending. En mer överskådlig och synlig prestation av politiker kan dock rikta fokus på passivt kontra aktivt engagemang samt graden av direkt kontakt med väljare. Om transparensen kring politiken ökar, så ökar även rörligheten i den politiska representationen (se M Kadir Dogan i Public Choice).

Grattis Birgitta Ohlsson!

Utnämnandet av Birgitta Ohlsson till EU- minister gör även en rödgrönt socialiserad feminist och fri informationsivrare glad. Som politiker är hon modig, ärlig och skapande av större politisk öppenhet. En uppmaning bör skickas med henne, vid sidan av de många miljöfrågor hon redan nämnt, att verka för en positiv internetkultur i EU. I nuläget behöver man inom unionen byråkratiskt sett förenkla informationsåtkomsten och öka kommunikationen med medlemsländernas habitanter. EU bör också arbeta mot globala informationsorättvisor och begränsande av yttrandefriheten. I medlemsstaterna och unionen centralt finns också alltjämt en risk-nojja som måste balanseras mot positiv utveckling av Internetåtkomsten och kunskapen hos medborgarna.

Med en vana att arbeta mot förtryckande lagstiftning (FRA), för förtryckt grupp (djur) och med en strukturell medvetenhet (feminist) bör hon inte skygga för de stora informationspolitiska frågor som ligger framför oss.

Dock bör vi hoppas att hennes ministerskap avrundas i september, inte p g a föräldraskap (lägg ner livmoderslängtandet och tuttförhärligandet) utan för att vi driver fram en ny regeringsbildning. Rött, grönt, rosa och svart vore en vacker och lovande färgskala.