twitterprosa

Twitter kan förändra vårt sätt att berätta

Om twitterprosa i SVD

I linje med en debattartikel som jag förhoppningsvis får publicerad i veckan. Den som lever får se.

Vem äger kunskapen?

IDG skriver om högskolornas kostnader för databaser i olika former, stora summor beroende på de dominerande aktörernas stora makt på marknaden:

Ett fåtal stora, internationella vetenskapsförlag äger rättigheterna för en majoritet av världens forskning och tar ordentligt betalt för tillgång till resultaten. Varje år betalar den svenska universitets- och högskolevärlden mer än 150 miljoner kronor om året för prenumerationer och licenser åt de stora vetenskapliga tidsskrifterna.

För att motverka de skadliga konsekvenser som upphovsrätten ger i informations och kunskapssamhället bör inte ansvaret endast läggas på forskarsamhället och universitetsbiblioteken att främja open access- initiativ. Från folkbibliotekshåll måste man aktivt sträva med tillgängliggörande i olika former genom att stödja den sociala webbens utbredning. Genom alltfler wikisar och andra sammanslutningar når även forskningsresultaten ut snabbare och informationsåtkomsten kan sakta men säkert demokratiseras.

Men så länge som även folkbiblioteken litar till btj och andra monopolister ser framtiden för bibliotekarieskråets inflytande mörk ut. Endast genom att säga upp avtalen på dyra oanvända databaser och satsa utbildningsresurser och engagemang för att kringgå regleringar som avskärmar och reserverar kunskapen för ett fåtal kan vi få en förändring till stånd.

Lyckligt samspelt utgivning om Key och Wägner

Anneli Jordahl är välkänd som kulturjournalist och författare. Hennes böcker Tala om klass, Att besegra fru J: En bok om Elsie Johansson och Klass- är du fin nog bör göra henne till en av de viktigaste klassdebattörerna och en utbildare som på ett osedvanligt pedagogiskt och personligt sätt kan bena upp maktanalyser och visa hur klasstillhörigheten i sig är en avgörande faktor- oavsett olyckor, lycka, ekonomisk styrka, slump och övriga maktordningar omkring oss.

Nu har Anneli Jordahl presenterat sin roman om Ellen Key: Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet) (länk till Atlas hemsida- scrolla en bit). Här möter vi Jordahl som med lätthet skrider över gränser mellan känslomässiga beskrivningar av Keys liv och scenarion som skall vara tidstypiska och med romanförfattarens frihet ge en förståelse för den tid (slutet av 1800-talet) Key verkade i. En tid då Key verkade med ett starkt intellekt som väckte debatt och känslor om stora politiska dagsfrågor; fred, barn, samhälle och kvinnoemancipation. Ibland beskrivs Key som en haltande förebild för kvinnorörelsen, men det handlar inte om vad Key skriver utan hur, och vad vi formar för förståelse mer än ett århundrade senare. (För mig är Key ingen särarts eller livmodersfeminist utan en radikal.)

Hos Adlibris kan vi läsa:

Missbrukad kvinnokraft (1896) där hon från ett särartsfeministisktperspektiv vände sig mot vad hon såg som kvinnorörelsens överdrifter.

Ellen Keys bidrag till kvinnorörelsens tankegods, ideologi och praktiska agerande gör henne till en av feminismens viktiga förgrundsgestalter. Genom en historisk analys och placering av feminister i olika skeenden snarare än i akademiska feministiska fack får vi ut mer av Jordahls bok liksom Keys egna Väckarklocka. Att placera historiska kvinnogestalter i särartsfacket förminskar dem och hindrar oss i vår faktiska möjlighet att läsa deras texter som radikala för sin tid. (Se liknande diskussioner om Beauvoir här på bloggen.)

Liksom Anneli Jordahls personliga bok, inspirerad av en viktig historisk och dagsaktuell debattör, kan vi i Elin Wägner det första fotstegets moder få möta en historisk feminist genom skickliga författares försorg. I antologin om Wägner deltar bl a Majgull Axelsson och Göran Greider. Att läsa dessa aktuella sinsemellan olika skildringar med anknytningar till viktiga feministiska förebilder är främst intressant eftersom det är ett starkt narrativt perspektiv som dominerar. Snarare än analyser (i första hand) möts vi av huvudpersonernas styrka och gärningar genom respektive författares symbios med dem. Det är den enskilde skribenten som möter Elin Wägner liksom Jordahl gör i det fria spelrum hon skapar kring Ellen Key.

Kanske skall här tipsas om Ernst Brunners liknande möte med Edith Södergran eller Ebba Witt- Brattströms (som följde därefter och kritiserade Brunners passivisering av dramats huvudperson). Böcker som även de präglas starkt av en närvarande, deltagande och styrande författare.

Liknande utgångspunkt har även Hirdman i sin biografi om Alva Myrdal- Det tänkande hjärtat boken om Alva Myrdal- hennes privatliv och hennes roll som politiskt aktiv och nationellt etablerad debattör. I inledningen redogör forskaren och skribenten för hur nära hon kommit sitt studieobjekt och hennes biografi kan ses som ett lindansande mellan Hirdmans samtal med Myrdal och de mer engagerat kliniska beskrivningarna av samtal, familjeliv, politik på hög nivå och resor.

... Men framför allt. Läs Älskade syster. Ett drömspel om Elise Ottesen-Jensen- svensk kvinna och agitator av Henning Mankell från 1983.

Om Ottars outtröttliga arbete i Fattigsverige som agitator för preventivmedel, abort och öppnare syn på sexuallivet (baksidestexten).

Antagligen hittar du den i något magasin eller på ett antikvariat.

Hermansson VS Lindberg den 4/9

Hoppas vi får god dokumentation av debatten i olika former, av olika deltagare.

FEDERA

Tankesmedjor som Timbro, Arbetarrörelsens tankesmedja, Cogito och Piratbyrån har varierande inflytande beror på stora ekonomiska resurser eller ett enormt engagemang. Deras publikationer, debatter och liknande kan innebära förtäckt lobbyism såväl som givande och konstruktivt deltagande i den samhälleliga debatten.

Just nu ser vi framväxten av FEDERA, en sammanslutning som med sina upphovsmän och redan engagerade frontalpersoner som Johan Lönnroth och Jimmy Sand, kommer att kunna lyfta tankesmedjornas användning av sociala medier till en ny nivå. Utan det traditionella arbetssätten som etablerade oppinionsbildare ofta har börjar de nu bl a bygga upp ett nätverk av radikala bloggare.

FEDERA är ekonomiskt fristående från industri såväl som fackkapital. Kanske kan deras strävanden att även lyfta frågor som korsar höger-vänsterskalan lättare få utrymme och locka debattörer från olika fält.

Viktigt är också att fundera över tankesmedjornas plats inom den sociala webben och hur vi bäst kan stödja och marknadsföra initiativ som harmonierar med folkbildningstanken och empowerment.

Integration mellan centrala och sinsemellan beroende delar

Kompetensutveckla lärare, överbrygg klyftor, använd resurserna pedagogiskt. Sossarna talar i SR om en nationell It-strategi för skolan. Frågan är nu om det som låter som en integrering av IT i skolan betyder detta eller om det är "mer IT och teknik i skolan" som är målet i sig. Teknik-ordet i detta sammanhang brukar betyda det motsatta: Vi talar inte om läranderesurser i olika former, i alla ämnen utan om IT som ett eget område. Troligtvis hamnar det i så fall under just teknik och naturvetarnas paraply medan samhällsvetare och humanister kommer behöva ytterliggare decennier för att kräva sin rätt, hitta sina guldkorn och kunna göra anspråk på digitalisternas domäner.

I detta dilemma möts folkbiblioteken och grundskolan: Antingen gör du det ena, eller det andra. Med detta följer att gårdagens pedagogik och verksamhetsformer fortlever bland en stor del av personalen vars beröringsskräck inför datorer också ökar. Vid deras sida växer en ny personalstyrka fram: Troligen pojkar och män som inte har något intresse av att avdramatisera sitt kunskapsområde: Tvärtom, ju knepigare det verkar- desto högre status. Därmed får vi IT-avdelningar, schemalagd datortid i skolan och avgränsade fysiska platser för IT-verksamhet på bibliotek; oavsett om det är musik, litteratur eller politik som skapas, bearbetas och tillgodogörs via hands-on.

Så sent som 2007 stod Lisa Berger och David Jonsson framför personalen på Malmö stadsbibliotek och visade Facebook. Hemläxa blev det också: Alla avdelningar i huset skulle publicera en artikel om sig själva på Wikipedia... Nu lydde alla, utom barnavdelningen...

Då låg löjets skimmer över församlingen. Där satt många kompetenta litteraturpedagoger och informationsvetare samlade och visste inte hur -eller varför- det snabbt växande onlineuppslagsverket var viktigt för den verksamhet de bedrev (och sedan fick man, några år senare, pröva datorspel.).

Efter några år kan man kanske konstatera att Malmö trots allt gjorde det som så många andra negligerade- försökte leda in sin personalstyrka i det millenie, den informationsverklighet vi lever i.

Nu blir det författaruppror mot Malmös förändringar i form av ökad digitala satsningar, författarscen, bättre planlösningar och attraktivare marknadsföring av litteraturen.

"En nöjespark". Ja, så fult och osympatiskt kan det bli. Biblioteket förlorar sitt "kärnvärde" och negligerar "kulturarvet". (Samtliga citat hämtade från morgonens intervju i SR).

Malmö stadsbibliotek är inte en lämplig kandidat för att sörja för vårt kulturarv. Tala hellre med KB, UB, akiv och olika muséer om denna uppgift.

Att aktiviteter skall börja flöda på ett stort stadsbibliotek är utmärkt. Frågor som kan resas är dock om en digital avdelning är rätt väg att gå: Varför skall denna del av verksamheten inte integreras och göra nytta och fylla en logisk plats i alla vrår av biblioteket?

I Kristianstad var tongångarna desamma 2008: Låt oss splitta upp oss i olika läger: Några jobbar med IT, andra med... Ja, vadå?

I Kristianstad var det den ordinarie verksamheten som skulle skötas vid sidan om IT. Det verkar som ett liknande tänkande styr Malmös utveckling. Härmed grumlas glädjen över att man överhuvudtaget tar ansvar för att satsa resurser på IKT:

Isärhållandet av traditionellt biblioteksarbete och IT-verksamhet försämrar situationen i folkbiblioteksbranschen.

Speciella IT-avdelningar, fysiska platser i biblioteket och särskilda tjänster med ett fåtal surfande bibliotekarier leder till just det som inledde denna bloggpost: Exemplet med hur man sprider smulor över den ordinarie personalen... De ska veta vad Facebook är. Sen kan vi lämna åt den riktiga IT-eliten att sköta resten.

Med denna utgångspunkt är vi körda. Skola och bibliotek; isärhållande, uppdelande och taggtråd mellan olika förpackningar med liknande innehåll försämrar utbildning och kultur.

E-poesi hör inte i första hand samman med WoW utan med Sara Kane och Thomas Tranströmer.

Elsbeth Tank: Ta med hela din personal in i en verksamhet där alla delar utnyttjas, på alla avdelningar.

Vi ses på BHS

Snart är det Bok & biblioteksmässa med debatt om folkbiblioteken. Därefter blir det föreläsning på BHS den 14/9:

Omvärldsanalys: att arbeta som ungdomsbibliotekarie

Åhörarna kommer vara nyetablerade som biblioteks och informationsstudenter. Kul!

Gallra

Läs Peters analys av Malmös gallring och fundera över dess löjliga uppmärksamhet i medierna. Jobba med suveräna projekt och gammelmedia tiger. Släng böcker och de rusar alla runt och söker reportage utan förklaringar och förankring i hur biblioteksverksamhet måste fungera.

Att gallra halvt om halvt i smyg, det var inte Malmös melodi när Tank nu börjar restaurera och modernisera. Då får man också ta konsekvenserna, men inte på det undfallande sätt som nu gjorts: Se in i kameran och berätta att böcker inte har en liten ande boende inom sig som man dödar i jättelika kremeringsugnar.

Joel fights back

These are the tracks Joel Tenenbaum downloaded. For 30 tracks he is ordered by the court to pay $675,000 to the RIAA. Well, all I can say: the RIAA can come and try to get half a million bucks from me too, let's see if they can make me pay...Btw, it's amazing how easy to become rich, ain't it? You just download this pack two times and you already have something that worths more than a million...Don't forget to seed, let everybody know: "I too downloaded them!" :+)More info on JoelFightsBack.com (Joel is not related to this torrent in any ways other than having a well known case and being an inspiration) or on iTooDownloadedThem - blogspot - com

Här finns listan: piratebay

Kultur är som bröd, vatten, hälsa och jämlikhet

Timbro (högerns samlingspunkt) har publicerat en rapport Långt ifrån lagom om svenska skatter och deras användningsområde med Thomas Idegard som författare. Lena Sandlin skriver i Västerbottens folkblad :

Timbros lösning för att få kommunernas ekonomi är ”genom att dra in på verksamheter som kultur och fritid kan kommunernas välfärdsservice bevaras under krisen" /.../ Högern låtsas värna välfärden i retoriken, men synar man argument och politik i sömmarna handlar det om en nedmontering, sten för sten, av det svenska unika välfärdssamhället. Det pågår en hård och systematisk attack på välfärden. Moderaterna slänger sig med retoriska fyndigheter som får det att låta så självklart att skattepengar inte skall gå till studieförbund eller fritidsaktiviteter så länge det finns behov inom skolan, vården eller omsorgen.”

Anders Knape, ordförande för sveriges kommuner och landsting skriver i dagens DN:

Kultur- och fritidsområdet svarar för cirka fem procent av genomsnittskommunens budget. I detta ingår drift och underhåll av bibliotek, teatrar, parker, friluftsanläggningar med mera. Ska en ekonomi i balans uppnås bara med insatser inom detta område borde all sådan verksamhet avvecklas.

Vi har fått exakt samma uttalande från politiker i nordöstra Skåne. Visst; tankeexpriment och Knape håller inte med Idergard.

Men dessa och liknande formuleringar måste sluta användas. Genom att återanvända dem rekonstruerar och bygger vi på idén om att kulturen är en lyxvara, det där extra som man kan ha eller mista.

Verksamma inom politik och kultursektorn måste skapa ett språkbruk som tydliggör att litteratur, teater, dans och konst är självklarheter i ett välfärdssamhälle. Orden skapar normer och i tider av ekonomisk oro återgår vi lått till dessa enkla konstruktioner: Nödvändigt kontra extravagans och nöje.

Kulturen är inte en tårtbit som kan skäras ur en kommunal verksamhet om denna skall behålla sin välfärd. Vill man avskaffa kultur, fritid, tekniska kontorets ansvarsområden eller liknande så skall det göras med insikten att man riskerar att rasera ett helt bygge. Det nät som spinns av kommunala tjänster skall hålla samman för invånarnas goda mående etc. Att stänga ett bibliotek är inte bättre än att stänga en vårdcentral. Resultat och utfall kommer i olika former; men folkhälsa, demokrati och solidaritet- det är ledord för ett inkluderande samhälle och de är beroende av fungerande kulturverksamhet.

Läs om "virtual pilgrim or wanderer"

The web, therefor, like the ideal of cosmopolitanism, is an intersection-cum-fusion of art and life

Online a lot of the time. Boken är poesi i sig själv. Formuleringar som inte går att komma runt utan kräver omläsning, gång på gång.

utbildning & praktik

Hur uppdaterade är våra kulturella utbildningar frågar sig Anna Troberg:

I dag tänker jag flagga för en alldeles utomordentlig ledare av Johanna Nylander, där hon skriver om Microsofts totala dominans inom skolan och den offentliga förvaltningen. Klicka in och läs den.

/.../

Tänk om det är så att man fortfarande lär ut att det bara finns några få, etablerade vägar att nå ut med kreativt skapande. Att man bara når sin publik genom skivkontrakt, förlagskontrakt etc. I så fall är ju dessa utbildningar hopplöst föråldrade. Jag vet att unga kreatörer själva är ganska medvetna om vilka andra alternativ som finns, men så länge de utbildningar som finns att tillgå inte också lyfter fram alternativen, så kommer dessa alternativ att ses som en sorts nödlösning för andra klassens kultur. Det vore oerhört sorgligt, eftersom det som öppnar dörrar för den här typen av kontrakt inte nödvändigtvis är kvalitet, utan kommersiell potential och det är allt som oftast två vitt skillda saker.

Hur man i allt från scratch till ultimat förfining misslyckats med att tillgodogöra sig IKT på olika former av lärandeinstitutioner är ett kortfattat svar på Trobergs fråga. Sedan kan man göra jämförelser mellan teori och praktik: Hur mycket skall lärarutbildningar, musik och konststudier lastas och hur mycket skall vi vända oss mot praktiker och fråga sig varför fria teatergrupper, bibliotek och författare m fl inte tar sitt ansvar att möta - och reagera på - olika intryck.

Inom bibliotekssektorn har B&I-forskningen globalt sett mycket att erbjuda och man kan fråga sig varför ansvar inte tas för att in och utandningsluften mellan nivåerna blandas. Varför arbetar regionbiblioteken ofta lika traditionellt som folkbiblioteken- utan nödvändig självpåtagen akademisk gödning? Har man som konsult inte ansvar att dra igång konstgjord andning när nu de som väntar sig stöd uppifrån halvfrivilligt självdör?

B&I-utbildningarna har också fegat om den mångfald kunskapssyner som finns inom sektorn liksom om informationssamhällets komplexitet. Kanske bör kraven höjas på vilka studenter som kvalificerar sig för bibliotekarieutbildningarna. Utan grundläggande epistemologisk och ontologisk grund att stå på kommer kopplingarna inte att ske mellan förväntningar på informationsstrukturers funktion, demokrati och kunskapssyn.

nätet, staten, kapitalet...

Hålen i Andersons resonemang uppstår kring två begrepp han knappt nämner: infrastruktur och ”public service”. Nätet är inte ett hyperspace utan ett fysiskt rum av sladdar och servrar, och ytterst en magnifik infrastruktur som sväljer många av de gamla. Och den som äger sladdarna kontrollerar ytterst friheten på nätet – staten eller kapitalet?
Det talas det inte mycket om här. Och precis som andra infrastrukturer som järnvägar och elnät är också de nya svåra att finansiera när de byggs, och blir kanske aldrig riktigt lönsamma i sig – men är helt nödvändiga för att näringsliv och samhälle ska utvecklas. Men diskussionen om makten över infrastrukturerna har närmast slocknat i länder som USA och Sverige.

Ola Larsmo om Free- the future of a radical price

Det finns mycket mer än horor

Bokhora blir redaktörer för första numret av den litterära tidskriften Album. Bravinger, som är initiativtagare till litteraturtidskriften (Bonniers förlag) valde bloggens upphovsmän eftersom "de är duktiga på att förmedla varför det är så kul med böcker" (DN).

Kulturrådet delar ju Bonniers/Bravingers uppfattning och stödjer Bokhora ekonomiskt. Med den mängd kvalitetsbloggar som författare själva producerar och det ytliga, svepande tilltal som bokhororna valt är det lätt att bli konservativ och falla tillbaka i skitprat om att "riktiga" recensenter är att föredra. De många litterära diskussioner som pågår på SNS (social networking sites), bloggar etc motsäger det tryckta ordet som enda möjliga "storhet".

Men man skall söka och uppmärksamma de olika typerna av litterär analys, recension och skapande av e-poesi och liknande, snarare än fastna i ett statiskt tänkande kring webbresurser. Bokhora blir detsamma som Eniro, Expressen och Blocket: Ett begrepp, en självklar startpunkt.

Förhoppningsvis letar vi alla vidare och fastnar inte för enbart rusande beskrivningar eller provokativa titlar.

Bokhoror och bitterfittor säljer. Vågar man be om en definition av hur begreppen återtas och omvandlas? Eller skiter man i vilket? En bibliotekariehora kanske också säljer bättre, för sälja oss och bli köpta, det är vi ständigt uppmanade att göra.

Beauvoir för alltid

När Åsa Moberg korsade sitt eget liv med Simone de Beauvoir i Simone och jag valde hon följande citat som inledning:

Individens räddning ligger inte i att understryka sin särart utan i att så intensivt som möjligt förverkliga sin allmängiltighet

Simone de Beauvoir

Vid läsning av Det andra könet är det just isärhållandet (och allmängiltlighetens onåbarhet) som beskrivs ur praktik, akademiska insikter och litterära figurer. När hennes exempel når ända in bränner de sig fast och vi längtar just den möjliga konformiteten. Att andras blickar skall kunna riktas mot oss och inte sortera och återskapa kategorin för de andra, med egna regler för uppträdande, tillfällig vinning och livslång underordning.

Sedan de Beauvoirs Det andra könet översättes på nytt av Moberg & Inczédy-Gombos och öppnades för nyläsning på genusvetenskapliga kurser och av en ny generation kvinnor som snarare fostrats i mångfalden feminismer än i grupp 8- anda så var förväntningarna och det stora intresse som nyöversättningen fick väntad. Men den minidebatt som nu blossat upp är förbryllande. Varför har DNs kulturredaktion bett ledarskribenten Barbro Hedvall om en nyläsning av Det andra könet? Tänkte de sig en liberalfeministisk gåva?

Beauvoirs kalla blick är Hedvalls svar på förfrågan och uppenbarligen har hon problem med den feministiska ikonen som snarare än att beskrivas som en refererande och analyserande feminist av sin tid tecknas som en i en lång rad av feminister som skapar kvinnors offermentalitet. Att denna kan beskrivas som insikt och förståelse och snarare än att leda till passivitet skapa vilja till empowerment förbigås. Diskussioner om makt brukar sluta så: En liberal höger ser strukturalism som självömkan och frånsägande av eget ansvar.

En annan aspekt i artikeln är just samtiden och klasstillhörighet. Beauvoirs exempel och hemmavisst är hos sysslolösa och ekonomiskt priviligierade menar Hedvall.

Att beskriva bilder, normer och tankesystem från en position som akademiker och intellektuell och ändå säga något om genus är naturligtvis möjligt. Det andra könet skär genom klassbegreppet eftersom de olika maktordningarna både förstärks intersektionellt och kan förstås för sig.

Visst är det medelklassen vi mestadels möter även i populär- feministiska kretsar. Men det speciella med Beauvoirs grundliga belysande av kvinnors underordnande är just att hon inte förvillar sig in i ett priviligierat mörker där bara en sorts kvinnor existerar. Hon skriver:

Kvinnans drama är det fundamentala krav vilket framställs av varje subjekt, som deffinierar sig själv som essentiellt, samt de krav, som framväxer ur själva hennes situation, vilken kommer henne att framstå som ickeväsentlig. Hur kan en mänsklig varelse under sådana villkor nå fram till fulländning? Vilka vägar öppnar sig för henne? Vilka mynnar ut i en återvändsgränd? Hur skall man kunna återfinna sitt oberoende mitt inne i en beroendeställning?

Beauvoir talar utifrån "frihetsbegreppet" och kvinnan beskrivs utifrån "den uppfostran och den moral vi har i dag". Hennes feministiska berättelse är allt annat än statisk och den stryper inte möjligheten till samtal om andra maktordningar. Hennes exempel bör vara litterära och ibland övertydligt utifrån ekonomisk och social upphöjdhet, men dessa omskrivs inte utan öppningar för en påbyggnad och omdefinieringar som ger en feministisk historieskrivning med olika kvinnors utgångspunkter.

Ett motsatt exempel är Bitterfittan, en bibel för kvinnor ur storstadsboende kulturell medelklass. Men här är inte de många privilegierna, de individuella lösningarna och upproret beskrivna annat än som ur en framgångsrik kvinnas dagbok. Andra bör fråga sig hur medelklassromantiken blev allas norm och (underförstått) möjliga verklighet. Populärfeminister som väljer sida- den sida där självtilliten, kontakterna, de kulturella koderna och ekonomin inte har ett slut.

Kina, Internet

I Kina finns i dag världens största antal Internetanvändare och fokus riktas mot dessa i frågor om såväl yttrandefrihet som möjlighet till massiv marknadsföring. David Tilltman konstaterar i Media att 67% av användarna är under 30 år gamla och att detta gör nationen till en IT-marknad starkt dominerad av yngre generationer. Fokus i artikeln är reklam och möjlighet att nå konsumenter.

Hur censuren fungerar i Kina beskrivs olika av reportern Torbjörn Peterson som konstaterar att onlinespel och facebook blockeras... och författaren Göran Leijonhufvud som menar att Kina kontrollerar internetbefolkningen bättre genom att tillåta öppenhet:

Partiet tjänar minst lika mycket på nätets utbredning som medborgarna gör. Partiet har fått ett nytt redskap som kan förlänga maktinnehavet och upprätthålla den "mjuka auktoritära staten". Internet erbjuder ett smidigt instrument för regimen att bilda sig en uppfattning om folkopinionen och ta hänsyn till den. Nätet skulle därför i längden kunna öka tilltron till regeringen.

Från att ha intagit en försvarsställning gentemot det nya mediet har kommunistpartiet de senaste två åren mycket aktivt tagit fasta på möjligheterna att genom nätet systematiskt följa opinionen och också påverka den med nyutbildade skaror av egna skribenter. Ledningens inställning till webben har gått från att vara reaktiv till proaktiv.

I samma tidning (DN) pågår en serie: "Du, jag och Internet" vilken hellre riktar vår uppmärksamhet mot Internets historia, SF-liknelser, gurus och kommande teknologiska framsteg. Det är lätt att projicera idéer om övervakning, propaganda och tankekontroll till stater som redan definieras som auktoritära eller antidemokratiska. Vi borde dock önska ett globalt fokus där man orkar att försvara yttrandefrihet och informationsfrihet på den individuella, strukturella och nationella planen.

Att begränsa, skapa fysiska och idémässiga hinder är allvarliga problem för unga nätanvändare i västvärlden i dag. De multinationella företagens makt genom sociala nätverksforum, reklam och sökmotorer vars resultat ger sken av objektivitet bör skapa större debatt. Kina har stått i fokus under lång tid, i skuggan hamnar andra aktörer som därmed får större möjlighet att bedriva informationskontroll genom sin väletablerade goodwill & transparenta PR.

Självklart med ökad service och engagemang under sommaren

Redan för några år sedan slog Rädda Barnen larm om att Sverige hade en kvarts miljon fattiga barn - och sedan dess har finanskrisen slagit till och gjort det ännu tuffare för ekonomiskt utsatta familjer.

Expressen

Varje sommar kommer ett par belysande artiklar om familjer som inte har sommarlov eller semestrar i medelsvenssonsk tappning. Eller snarare; familjer som inte har sossesveriges arbetarsemestrar eller medelklassens sommarstugor. Frågan man kan ställa sig i år är hur mycket sämre en del av landets barnfamiljers ekonomi blivit. Med en borgerlig regering som förändrar sjukförsäkringssystemet (frisk efter ett år-basta!), försämrar a-kassan och har arbetslösa i aktiviteter på heltid med en ersättning som liknar socialbidrag snarare än arbetslöshetsersättning. Och sedan? Vem trodde att Lernia-slavarna skulle ha semester från aktivitetsersättningsprogrammen som motsvarar ett heltidsarbete? Två veckor- sedan är du fit for fight. Ett arbete vid sidan om på lördagar och söndagar gör omvärlden lite suddig och svår att kommunicera med. Sommar? Fem dagar i veckan i arbetsmarknadsåtgärd, heltid plus pendling. Sedan över till vårdträsket under lördagar och söndagar... På en kall trappavsats en stund när solen gått ner och det finns en svag lukt av skånsk grönska i luften försvinner trycket över lungorna och axlarna hasar ner...

Har personen ovan inte en make/maka med minst en medelklasslön blir det inte fika på stan, badhus eller resor utanför orten för små eller stora. Lotta Gröning skriver:

Men för de andra, de som varit sjuka för länge och som kanske är långtidsarbetslösa, är trygghetssystemen ingen trygghet. De bidragsberoende ses inte längre som en tillgång utan som en belastning. Byråkrater, som jobbar under hårda besparingskrav och med tydliga mål att minska antalet människor som lever på bidrag, utgår ofta ifrån att de som behöver hjälp fuskar.
Eller kanske bara är lata. De bidragsberoende har blivit andra klassens människor.
Politikerna talar inte om dem. Enligt dem har vi ingen fattigdom i Sverige. Försäkringskassan, som närmast blivit ett skämt sedan centraliseringen och som ofta utsätter människor för direkt myndighetsmissbruk, står alla partier bakom.

Inför sommarlovets slut börjar barnens grejande med burkar och kartonger som skall tas med till skolan fyllda med sommarminnen. Ja, alla pedagoger är inte så smidiga när det kommer till förnedringsögonblicket: Berätta om ditt sommarlov. (Hur tänker ni? Totalt medelklassinbäddade?)

Vad kan bibliotekariekåren göra för att förändra situationen? Till nästa år kan man ju ta gemensamma beslut om att inte gallra en enda hylla eller minska bemanningen och servicen till ett minimum under juni, juli, augusti. Nyexade bibliotekarier är billiga (tyvärr) och ingen semestervilande bibliotekariestol skall stå tom.

Om man startar under vårterminen med att rekrytera unga kan man under sommaren ha poetry slam, teaterverkstad, skrivargrupper, läsklubbar, spelmaraton och musikevenemang för både små och stora... Involvera dem, planera tillsammans och dela ansvaret för genomförändet!

Fritids och kulturläger finns utspridda över landet. Varför inte skapa egna biblioteksläger? Om en ungdomsbibliotekarie får chansen kan hon/han skapa aktiviteter ett par dagar i veckan kanske avslutat med övernattning och spökhistorier på själva biblioteket.

Biblioteken går ner på sparlåga under sommaren och förväntar sig användare som poppar in för att samla högar av sommarläsning. Men varför inte göra sommaren till folkbibliotekens höjdpunkt? Inte i form av en lokal med bra öppettider utan med många evenemang. För att detta inte skall vara extremt resurskrävande måste bibliotekarier ta ansvar för att lära effektivitet och skilja detaljer från en viktig helhet. Låt dem med idéer lägga upp planer och sedan be om hjälp i fall det behövs. De som njuter av att prata om dukning och dekorationer kan vänta till Kura skymning eller jul och låta andra mer innehållsinriktade utförare fixa sommarbibliotek.

Vi får kolla in Gislaveds sommarsatsningar tills vidare:

På biblioteket erbjuds aktivteter av olika slag – från bullbak och sagoläsning till digitala pärlplattor, spökträffar och TV-spel. Det är inte bara barnbibliotekarierna som står för detta. Alla hjälps åt – bokbussbibliotekarie, IT-bibliotekarie, assistenter och filialfolk.(Rapporterat av Orbiter).

http://www.myspace.com/libraryloft har också en fylld julikalender för ungdomar. Det är svårt att jämföra biblioteksresurser rakt av och Imagine on har stora tillgångar i form av teknik, ekonomi och kunnande. Men med andra exempel kan vi se hur engagemang och aktiviteter kostar mycket lite (det går att ha skrivarverkstäder med en gemensam dator även om det är knöligt). Samtidigt ser vi hur det är vanligt med läsprojekt över sommaren som inbegriper mycket lite aktivitet från personalen. Istället är det barnen själva eller deras föräldrar som tar ansvaret och ser till att engagemanget över läsande pågår hemma. Till biblioteket promenerar man sedan med en lapp där titlar och ibland handlingen i de böcker man läst finns nedtecknade. I utbyte får du förhoppningsvis en inbunden bok som är hoptiggd eller sparad från någon kulturrådstransport. I sämsta fall får du en tunn pocket samtidigt som din lista eller dina recensioner förpassas till informationsdiskens byrålåda.

Aktiviteter som denna suger eftersom bibliotekarierna återskapar biblioteket som en plats för utlån, återlämning och i detta fall: fantasilös, icke-interaktiv redovisning.

Vad vore rimligare än att satsa de här resurserna på en mindre grupp barn och ungdomar som samtidigt får arbeta med litteraturen under kreativa former- på biblioteket? Carole D. Fiore skriver om Summer reading camps (en satsning inom No Child Left behind) som är ett initiativ där man arbetar tillsammans med litteraturen och berättande. Om alltfler bibliotekarier återtar viljan att arbeta med kultur och vara pedagoger i vår informationsverklighet kanske rutinbaserade initiativ som "Läs 10 böcker- få 1", där bibliotekarien reduceras till en langare kan dö ut... Eller så stannar vi på rådande ambitionsnivå. Hemläxa på sommaren.

Datorspel

The explosive growth of gaming as a cultural phenomenon and a medium for communication and learning is quickly making it a required element of academic collections that want to keep up with their faculty´s teaching and research needs.

Laskowski & ward

Stefan Pålsson skriver om den nya skolan Quest to learn som skall ta sin utgångspunkt i nya tankar kring lärande & IT. På sin blogg skriver han också om datorspel och de literacies som växer i o m spelande: "interaktivitet, samarbete, kunskapsdelning och gemensam problemlösning"- förmågor som Quest to learn kommer att anamma. Detta betyder att man kommer arbeta ämnesöverskridande och att lärare och elever arbetar i samspel. Kanske kan man beskriva det som Dron & Anderson i Lost in space: Information retrieval issues in Web 1.5: Pedagogen blir en följeslagare i en lärmiljö bygd på sociala medier.

Pålsson frågar sig också hur datorspel skall kunna användas maximalt i undervisningen. En fråga som kanske lättare får sin lösning genom hur man arbetar med lärarutbildningar och medier i högskolevärlden i stort. Grunden för arbete med digitala medier är såväl praktisk som teoretisk. Inom biblioteksvärlden har man under utbildningar glömt de ideologiska sidorna av IT och koncentrerat sig på praktik, utbildningstillfällen som ofta varit berikande men inte förändrat verksamheten eller servicen till låntagarna eftersom endast hands on inte är ett effektivt sätt för att arbeta professionellt med informationsresurser (förstå deras dynamik och tillämpning i olika samhällsgrupper, i yrkesutövningen etc. En ointressant biblioteksblogg gör inte att sociala medier flyttar in i fin/tråk-rummen).

I en annan av Pålssons bloggposter, Vad krävs för att datorspel skall användas maximalt i undervisning och lärande?, skriver han om rapporter som lyfter fram hur "digitala medier och mobilt lärande" skapar bättre, mer tidsenliga lärandeformer samt länkar till rapporten Game changer- Investigating in Digital Play to Advance Children´s learning and Health. I rapporten tas upp att potentialen hos datorspel inte används och att det behövs kunskap om spel och utbildning. Ett av de förslag som rapporten framhåller är

Se till att lärare, hälsoexperter, fritidsledare, föräldrar och andra grupper lär sig att använda datorspelens möjligheter i undervisning och lärande, som ett sätt att ge stöd åt problemlösning och förståelse. (Pålssons översättning).

 

Naturligtvis skall lärare och den självklara gruppen att nämna på området – bibliotekarier – ta ansvar att här och nu lära om spel och dess funktion i olika kontexter. Men när det gäller tillgängliggörande, normaliserande och avdramatiserande av datorspel måste bibliotek på olika nivåer ta sitt ansvar att integrera dessa i övrig verksamhet, bygga bra samlingar och se till att personalen har en grundförståelse för kvalité, kultur och skiftande pedagogisk vinning.

Men som länge diskuterats är det bland annat i lärarutbildningarna det brister (och mindre offentligt diskuterat- i biblioteksrelaterade utbildningsforum och institutioner).

Beträffande datorspel ger Laskowski & Ward i artikeln Building next generation video game collections in academic libraries

hänvisningar om uppbyggnad och tillhandahållande av spel i högre utbildningar. Författarna pekar på de stora utbildningsmässiga fördelar som datorspelen ger och hur problematiskt det är att högskolebibliotek ännu inte byggt upp samlingar som svarar mot behoven. Som nästa generations utbildningsplattform är det viktigt att de akademiska biblioteken nu påbörjar arbetet med synliggörandet av spel och dess potentialer liksom utveckling av lämpliga miljöer för handledning och forskning, menar författarna.

Vi talar således inte om en yrkesgrupp, en bibliotekstyp eller en utbildningsform. Som Teach for america föreslår så bör ansvaret spridas. Men glöm inte bibliotekens ansvar att avdramatisera och inkorporera spel i sina samlingar och än viktigare- sin praktiska verksamhet med grupper och individer i olika åldrar och med olika behov.