IT-kapacitet tillsammans, socialt kapital en förutsättning

Socialt kapital är summan av den tillit som individerna har för varandra i ett samhälle eller en grupp. Det är beroende av antalet sociala relationer eller kontakter mellan människor liksom till styrkan av förtroendet inom dessa relationer.

Socialt kapital är botemedlet mot att hamna i den sociala fällan. Den sociala fällan innebär till exempel att människor som i vanliga fall håller sig till "fair play" går över till ojusta metoder på grund av att alla andra gör det. Ex. Om alla skattefuskar utom jag finns det ingen anledning för mig att betala skatt på rätt sätt. Detta avhjälps, enligt Putnam, med hjälp av större tillgång på socialt kapital dvs. ökad tillit till medmänniskor och medborgarens deltagande i formella och informella nätverk./.../

Socialt kapital delas upp i två former; överbryggande (bridging) och sammanlänkande (bonding) socialt kapital. Det överbryggande sociala kapital anses ge mer positiva effekter än det sammanlänkande som kan leda till ökade gruppmotsättningar. Höga nivåer av socialt kapital har kopplats till högre ekonomisk tillväxt, mindre ojämlikhet, mindre brottslighet, lägre korruption och bättre fungerande myndigheter, liksom till bättre genomsnittligt hälsotillstånd
(Wik.)

Hur kan vi enligt de olika funktioner Wikipedia sammanfattar använda socialt kapital som ett mått och ett verktyg för att tala om IKT-skills?

Mycket handlar i dag om mobilitet och nätkompetens. Prognoserna sprudlar väl inte just nu trots de många kunskaper och skills som förstärks genom IKT-användning och de betydelse detta kan ha i en lågkonjunktur (se N Lindberg t ex) och för en positiv utveckling av den gemensamma sociala kompetensen, här även betraktad som ett måste för att bibehålla eller skapa en kunskapsnation.

Det är svårt att komma på ett begrepp som borde få en renässans så stark som socialt kapital. Denna gemensama tillgång brukar i min erfarenhetsvärld beskrivas utifrån övriga tre kapitalformer eftersom de korresponderar med varann enligt traditionell sociologisk forskning. Socialt kapital kopplas ofta till Bourdieu.. Som är allmänt känt framhåller Bourdieu fyra kapitalformer. Om socialt kapital sa han att det är resurser baserade på förbindelser och grupptillhörighet. Detta kapital alstras genom relationer (Skeggs, s. 20 f). Men ser man till Wikipedia-definitionerna kan socialt kapital vara ett enklare och mer lättfattligt analytiskt verktyg. (Vilket i min mening är en försvagning av begreppets kraft i fråga om stratifierande samhällstendenser.)

I de mindre analytiskt tunga studier i t ex managment eller organisationsteori står inte Bourdieu i första rummet. De referenser jag nedan använder mig av utgår i några fall från andra teoretiker som Putnam och Fukuyama. Deras analyser av socialt kapital är gissningsvis grundare än Bourdieus och man har mer valt att använda teorin som en egen konstruktion vilken inte bygger på andra kapitalformer utan mer på vad själva orden mer vardagligt låter som (jmf detta med Wikipedia- definitionerna och se att jag är skolad i en annan tradition. Därmed kan man påstå att jag har fel i mitt tyckande att de andra användningsområdena av socialt kapital är helt fel.)

Men om man nu ser socialt kapital som att dess gemensamma nämnare t ex är att det kan ses som ett medel för att öka en form av t ex intellektuell rikedom och sammanhållning inom en grupp. Finns det då något mer logiskt än att vända sig till begreppet och fråga sig vad det kan betyda för möjligheterna att öka IT-kompetensen lokalt och globalt (man skulle här kunna byta ut Internettänkande mot kulturtänkande)? Delande av kunskap är centralt i denna vision. Hur ser då människor på att dela med sig av kunskap? Van den hoff de Riddler & Aukema (i Huysman & Wolf, red. 2004 s. 163 ff) söker i sin text om socialt kapital, IKT och kunskapsdelning efter viljan att ge och ta. I sina studier fann de att eagerness and willingness att dela kunskap är delar av det sociala kapitalet i en grupp eller ett samhälle. Hit hör också förmågan att dela med sig av IT-kunskaper. Kanske känns redogjorda referens förlegad för sitt halva decennium på nacken. Vilken IKT-bok håller så länge? Men bokens grundläggande teorier appellerar väl med t ex. Mariyam Suzy Adam & Cathy Urqhuarts teorier om socialt kapital & IT i Information & organization, (nr 19 2009) som synar grundläggande förutsättningar för spridande av information literacy i en organisation på Maldiverna. Här finns ett måste i viljan att dela med sig av kunskap och information i den slutna organisation man studerar.

Adam & Urqhuart skriver att IT-kapacitet är intimt länkat till humankapital och socialt kapital, det är den tes som de till stor del bygger sin fallstudie på som skall visa hur IT-kompetensen kan spridas i en grupp med låg IT-kunskap. Deras utgångspunkter appelerar mycket med olika skribenters i Social capital and information technology, trots att den boken publicerades för fem år sedan! Detta bör betyda att begreppet socialt kapital i dag är lika relevant i förhållande till IKT som då, även nu (i mitt tycke) i en utspädd form.

När Adam & Urqhuart diskuterar möjligheter utgår de från humankapital och socialt kapital. Humankapital definierar de som:

The collective knowledge, skills, abilities and characteristics i en organisation. Deras frågetecken kring vad socialt kapital väcker fler frågor. De menar att socialt kapital bygger på relationer och är allt viktigare för ekonomiers utveckling. Humankapital och socialt kapital hänger tätt samman. IKT stärker möjligheten att bygga human och socialt kapital genom ett ökat informationsflöde, menar de. För att förstå tankegången måste vi se på hur de fördjupar analysen av begreppen:

De båda forskarna konkluderar att kunskaps-byggande och utbyte i deras fallstudie visar behov av fungerande utbyte av socialt kapital för IT-utvecklingen. De pekar ut tre områden som bygger socialt kapital:

Strukturellt -

Relationellt-

Kognitivt-

Samarbete/kunnande/förmågor.

Författarna fokuserar på de kognitiva kunskaperna som de viktigaste av dessa för att påbörja utvecklingen mot ökad IT-användning globalt sett. Här behövs utbildning, träning och möjlighet att utbyta och föra vidare kunskap. Ilikhet med referensen från 2004 frågar de sig om IT fjärmar användarna från sina familjer etc. En märklig fråga kan tyckas att ställa även i dag, 2009, i en akademisk text. Deras slutsats tycks dock vara att man inte ska behöva se de många misslyckade initiativen i delar av världen där man är i behov av IT-tillgång och IKT-skills som ett måste för utveckling och insatser. På detta sätt är deras fallstudie ett mycket intressant exempel där man kan lära hur kunskap sprider sig mellan individer i t ex en organisation och skapar gemensamt kunnande byggt just på ovanstående grunder (jmf Ibid).

I den bok jag tidigare nämnde, Social capital and information technology finns ett kapitel av Syrjänen & Kuutti: som i likhet med föregående referens starkt kopplar Socialt kapital till IKT. Deras förståelser för begreppen liknar referensen från 2009 och de talar också om samhället och olika gemenskaper som sådana. De skriver;

This episode confirmes that the information infrastructure of a community need to be maintained; otherwise, the community can be blinded by the limitations of its own wiev- (Ibid).

Detta citat känns dagsaktuellt. Hur kan vi genom hårt arbete med olika typer av informationsresurser istället för cyberbalkanization sprida och utbyta förståelser för vår nutid och vårt samhälle. 2004 när boken skrevs kanske man hade en annan utsiktspunkt i denna fråga och mer bara fokuserade på att informationsströmmarna skulle öka. I dag är vi fortfarande kvar i frågan om socialt kapital och viljan att detta skall fungera som sammanhållande kraft, inte i någon slags negativ bemärkelse.

Varför fastnar vi då I dag i vad som kan kallas cyberbalkanisation; avgränsade fält av tänkande och gemenskap eller som författarna uttrycker det: Thinkingstyles är hårt inpräntade speciellt när det gäller types of information. That is hardwired into their brains and reinforced over years of practice (Ibid). Detta kan kopplas till ovanstående moderna studie på Maldiverna. Avgränsade organisationer behöver bygga social capital I fråga om IKT från grunden genom utbyte med andra stängda eller avgränsade system och organisationer (Mariyam Suzy Adam & Cathy Urqhuart, 2009) . Maldiverna är ju ett bra exempel att utföra en fallstudie på med tanke på deras geografiska utseende med spridda öar.

Åter till Syrjänen & Kuutti (2004) som skriver att grunden för att social capital skall bidra till att bygga förtroende för olika typer av information kräver förändring i lokala samhällen och organisationer. De traditioner som råder göder status quo! För att dela och samarbeta kring ny kunskap behöver detta brytas. Om ansvar skriver de:

The joint responsibility along with strategies, plans, and common goals of the community can be considered as reflection of trust and social capital.

Detta utgår från informationsspridning I sig:

From information and knowledge sharing within the common practice.

Viktigt att här se sociala aspekter I organisationer idär infrastrukturen i grunden består av relationella koncept- möjligheter till positivt socialt kapital-byggande.

I samma bok skriver Quan-Hasse och barry wellman om hur Internet i sig påverkar socialt kapital och hur människor socialiserar har förändrats. Industrisamhällets långa arbetstider, kvinnors omfattande arbete och urbaniseringen har varit genomgripande. Vi har definitivt individualiserats men samhällsgemenskapen som sådan är inte försvunnen menar författarna, bara förändrad. Umgängessätten och de förändrade uttryckssätten i samhället gör att ny teknologi är nödvändig. Individualisering och samhällsförändring kräver Internetanvändning. Därmed ändras också villkoren för det sociala kapitalet (jmf Ibid). Fungerar det så i praktiken? Har det gemensamma viktiga sociala kapitalet verkligen förändrats i och med IKT? Författarna skriver:

There are a numbers of ways in which the effects of the internet on social capital can be conceptualized.

Olika angreppssätt kan väljas för att förstå hur:

In general three different approach can be described

1 The internet transforms social life

-Kanske bort från solidaritet med de nära

-Möjlighet till god kommunikation med avlägsna grupper med samma intressen

-Sociala contacter transformeras bort from local based group solidarities mot mer sammanhållning via sociala nätverksforum

2 The internet diminishes social capital.

-Man dras bort från familjen. Reducerar intresset i lokalsamhället och politiken till förmån för IKT

3 Internet beblandas med annan kommunikation och bidrar till det sociala kapitalet

-Sådant vi pratar om i dag nämner de: hobbies, sociala band på nätet och face to face relationer (Ibid). (Hur mycket har egentligen hänt på dessa fem år?)

Transformeras då det sociala kapitalet på ett positivt sätt i och med IKT-utvecklingen. Kan vi dra gemensamma slutsatser mellan 2009 och 2004? Mariyam Suzy Adam & Cathy Urqhuarts fallstudie på Maldiverna gav ett positivt utfall. Man menade att kunnande var möjligt att sprida i den aktuella organisationen och därmed stärka det sociala kapitalet (Ibid, se ovan). Men betyder detta transformation (ett kraftfullt begrepp) eller bara förbättring av redan existerande strukturer för gemensamt kunnande i olika former? Är det så att författarna väljer vanliga teoribyggen och sedan lägger till IKT som en "ny" fråga kring socialt kapital och ett samhälles informationsinfrastruktur? I fallet Maldiverna är det uppenbart att IT-skills inte betyder mer än just kunnande att använda och navigera. Är detta en transformation i det sociala kapitalets aktuella form?

Ett av svaren är väl att många analytiker ser Internet som stimulerande positiva förändringar i människors liv och förhoppningsvis i olika grupper och lokalsamhället. De ser för sig en digital revolution men där man fortfarande har goda IRL- relationer (jmf Quan-Hasse och barry wellman).

Först här kan vi kanske se en förändring i sättet att teoretisera kring socialt kapital och Internet. Men vem talar ännu om en revolution? Snarare tofflar de flesta runt i sociala forum utan att riktigt fundera över om det förändrat deras liv och om de skulle kunna sprida kunskap på något sätt. Van den hoff de Riddler & Aukema (Ibid, se ovan) talade ju om en stor vilja att dela med sig av kunskap som grund till ett växande socialt kapital (jmf Ibid). Betyder då detta inte att de för fem år sedan skrev om en företeelse som är mycket mer påtaglig i dag: Byggandet av wikis och olika intressegrupper? Tvåvägs-Altruism i sin bästa form? Detta bör betyda bidrag till en positiv utveckling av det sociala kapitalet i samhället som sådant. Inte globalt- inte ännu. Men vi kan arbeta åt det hållet och inte nedslås av misslyckade initiativ i utvecklingsländer utan kräva IKT som en mänsklig rättighet för att just kunna dela socialt kapital världen över och inte riskera att de uppdelningar, bristen på kommunikation och rent av oförstående, hat och främlingsfientlighet inte kan motverkas av möten i sociala nätverksforum. Enligt Wikipedia skulle socialt kapital kunna förstås i både otrygg och god anda. Låt oss globalt se den senare utvecklingen ifråga om IT.

Van den hoff de Riddler & Aukema hoppas i sitt kapitel på att nya former av kommunikation för likasinnade skall öppnas (Ibid). Det känns facinerande att läsa detta i en text med fem år på nacken. Var det verkligen så stor skillnad då? Hade man inte utgångspunkten att se just detta: Likasinnade möts nu på helt andra villkor.Författarna belyser också frågan om överskridande av olika stratifierande mekanismer i samhället. Demokratiserande och utjämnande i fråga om ras och kön och social klass säger de kan vara beroende av internet. Deras källa för detta påstående är från 1991 (jmf Ibid)! Vem säger detta i dag? Kanske är det just därför vi måste gå tillbaka till både början men framförallt slutet av 1990-talet och se på de visioner som vi inte vågar bygga vår verksamhet på i dag. Är den kunskapen och det teoribyggandet annars förslösat? Kan vi inte koppla socialt kapital till de tankar vi i dag kallar orealistiska: Överbryggande av gränser som funktionshinder och ålder. (Nu vill jag dra in cyborgtänkandet men mina slutsatser finns ju redan i tidigare bloggposter.)

Författarna frågar sig också om lokalsamhället kommer vinna eller förlora men tror att Internet kommer leda till båda resultaten. Här appellerar de till samma frågor som ett par av de andra författarna ställer sig. Lite dystopier således. Nämnda skribenter undrar också om Public spaces become less interesting när det istället finns platser på nätet (Ibid).

Ser vi inte här exakt samma tendenser för ett halvt decenium sedan som vi ser i dag? Isolerar människor sig i World of Warcraft eller utvecklas tvärtom vår socialitet? Frågan om socialt kapital och IKT kommer att återkomma gång på gång. Därför är begreppsbildningen viktig att ha med sig.

Bibliotek mot lågkonjunkturen a la Lindberg

Niclas Lindberg skriver i HD om folkbibliotekens viktiga funktion-alltid-men synnerligen i en lågkonjunktur när klyftorna tenderar att öka. Han redogör för klyftan vad gäller både digital information och litteratur. Ordet kunskapsnation står också på agendan och Niclas Ls debattartikel bör vi försöka sprida:

Biblioteken har genom sin verksamhet unika möjligheter att stödja såväl formell som informell utbildning. Ett utvecklat bibliotekssystem, från skolbiblioteket och folkbiblioteket till universitets- och högskolebiblioteket, med sin tillgång till informations- och kunskapsresurser är ett stöd individers löpande kompetensutveckling. En jämn och likvärdig tillgång och användning av biblioteksresurserna skulle stärka så väl individer som Sverige som nation

Just det här citatet kanske inte ser välvalt ut i en artikel med starkare uttalanden. Men ändå väljer jag det eftersom Lindberg på ett enkelt och för beslutsfattare begripligt sätt beskriver vår viktiga funktion.

Om inget görs riskerar den ekonomiska krisen att ytterligare öka klyftorna och därmed försämra Sveriges möjligheter som kunskapsnation. Biblioteken har en särskilt viktig funktion att fylla i dåliga tider; en god och likvärdig tillgång till bibliotek utjämnar skiftande förutsättningar och ger alla samma möjlighet att tillgodogöra sig kunskap och information. Folkbiblioteken tillhandahåller också kulturella värden som ökar i betydelse i svåra tider.

Ja, biblioteken skall söka "alla" grupper, vilket diskuterades utifrån Hermanssons artikel i föregående bloggpost. Men just nu när innanförskap och utanförskap är så påtagligt. När kultur är en rättighet för vissa och totalt frånvarande för andra; då blir behovet av oss än tydligare.

Jag tror att folkbiblioteken i dag som förr kan vara en viktig, folkbildande, inbjudande institution som i samarbete med invånarna skapar demokratisk tillgång till samhällets gemensamma, offentliga samtal och politiska processer.

Vi stärker språket, utsikten genom kulturella upplevelser och tjänar som informationskompasser åt medborgarna. Ja, vi är viktiga i lågkonjunkturen- just därför är det så tragiskt och feltänkt att neddragningar nu drabbar bibliotek och kultur.

Om Biblioteksföreningen fortsätter i den här andan är det kanske dags att gå med...

Nu är Hermansson viktiga saker på spåret

Ibland frågar jag mig: Vad vore svensk biblioteksdebatt utan Hermansson? Kanske inte helt död men väldigt, väldigt fattig. Ge mig gärna exempel som visar på motsatsen- ni kommer få ett tungt jobb framför er.

Ur dagens GP:

Bibliotekarien Christer Hermansson varnar för avintellektualiseringen bland de svenska bibliotekarierna

På den här punkten är vi rörande överens. Jag brukar tala om rutinarbetets förbannelse och bibliotekariers ovilja att själva ta ansvar för sin utveckling och förändring av servicen och verksamheten.

I Strängnäs bibliotek arbetar vi med allt ifrån babykaféer, bokklubbar, bokcirklar, skrivarcirklar, författarbesök, arbetsplatsbibliotek till läsombud på äldreomsorgen. Vi bloggar, finns på Facebook och Myspace. Läsrörelsen kontaktade oss i julas och vi driver nu ett projekt tillsammans för de minsta barnen, 0-3 år.

Ja, vi har förstått att Strängnäs inte vilar på hanen utan ser till att personalen ständigt är i rörelse. Antagligen en plats där min ovanstående beskrivning av rutinerna som biblioteksarbetares religion inte stämmer in. Visioner, initiativ och fokus på verksamhet framför allt, det gör folkbiblioteket till det kulturella och sociala nav det bör vara i lokalsamhället. Med det flertalet olika aktiviteter man presenterar är chansen också god att man har en bred förankring och därmed lever upp till bibliotekens viktiga teoretiska grund (se En okuvlig bibliotekarie: Många visioner möts. Antirasism, socialt inkluderande och 2.0).

Hermansson skriver också om kvalitetslitteraturen och att som bibliotek inte falla in i en kommersiell fåra som ändå säljer. Här är vi både överens- och inte. Unga som frågar efter det som kallas dålig litteratur bör bli lyssnade till och få sina efterfrågade behov tillgodosedda. Att som bibliotekarie argumentera för att man inte köper in "skräp" utan väljer dammiga samlingar, det är helt enkelt inte okej. Jag har sett just avfärdade tonåringar som frågat efter populärlitteratur som troligtvis läses av alla deras vänner. Dessa, oftast flickor, får veta av kulturdamer att boken inte finns och inte ska köpas in. En del argumenterar ogenerat för att den sortens litteratur inte hör hemma på biblioteket, andra- nedröstade, står och hummar inför barnen/ungdomarna som inte skall känna sig lyssnade till och glädjas av att biblioteket är till för dem. Att köpa in på efterfrågan har blivit populärt, även om många håller kvar vid gamla traditioner. Är det inte viktigast att just till barnen använda denna metod- att köpa in vad som förr kallades böcker med röda och gröna ryggar? De som läser, de läser. Och det bör göra oss glada.

Men: Lyft fram kvalitetslitteratur, speciellt på barnsidan finns det så mycket kul som absolut inte säljs på Maxi stormarknad bredvid Disneys språkligt undermåliga (faktiskt svårlästa) berättelser med stereotypa kvinnor och mansfigurer.

Hermansson fortsätter:
Många folkbibliotek avsäger sig sina politiska uppdrag och vill hellre försöka leka bokhandel. Det ska vara mysiga jippon och lätt och trevligt. Att introducera och presentera krävande författarskap är inget som lockar. Det kräver ju hårt arbete.

Att avsäga sig sitt politiska uppdrag handlar inte bara om att glömma och gömma litteratur som man av många skäl borde marknadsföra utan också om att inte arbeta för att hela lokalsamhället skall känna att biblioteket är deras plats. Att inte söka sig utanför stadskärnorna, att inte arbeta med demokratifrämjande genom kulturprojekt och IKT-projekt som stärker gemenskap och bygger informationskompetens.

Beträffande speciell litteratur som anses smal så är det ofta inte det vid engagemang. En djupdykning krävs ofta inte "hårt arbete", utan vilja och engagemang. Bara en stunds tålamod och sedan öppnar sig världen med både tyngd, lättnad och lärande. Exempel på detta är boken Morfin som det lokalbibliotek jag då jobbade på nobbade när den kom från kulturrådet. Att kontextualisera den och göra en temakväll kring dess innehåll skulle inte vara omöjligt alls. Se gärna min bloggpost Morfin om författaren Freidrich Glauser.

Men om man nu vill välja något man anser har kvalité men ändå är lättsäljande: Varför är man då så lata? Kura skymning är mitt stående exempel men jag hade likaväl kunnat skriva om bokcirklar med kaffe på biblioteket. Man har högläsning till tända ljus men talar inte ett ord om vad författarna betytt för sin samtid; hur de revolutionerat politik och/eller kultur. Hur deras liv gestaltat sig etc. Jag går hellre på bio eller tittar på Disneychannel än besöker dessa långtråkiga fantasilösa folkbiblioteksevenemang.

I december beviljade Statens kulturråd den ekonomiska föreningen Bokhora 100 000 kr för läsfrämjande verksamhet. Man kan verkligen fråga sig varför. Bokhora är en blogg som drivs av några kvinnor som är amatörer på att läsa och skriva om litteratur.

Hermansson hade kunnat välja att skriva om Bokhora och Boktips.net. Ingen är bättre eller mer intressant än den andra. Bibliotekarier över hela landet skriver skitdåliga recensioner och publicerar på detta gemensamma forum. Fördomar, allvarliga feltolkningar, dåligt språk etc får vara kvar- oemotsagt. Man kan bli jävligt irriterad över Bokhoras ytlighet. Men är inte folkbibliotekens Boktips.net snäppet mer pinsam? Där utger man ju sig för att vara en kvalitetstjänst.

Och; viktigast av allt. Att ge Bokhora 100 000 spänn är ingen ungdomssatsning. Det är en 30plus-satsning som det ändå vimlar av... Vilket Hermansson också pekar på. Vi kan nog vara överens om att Kulturrådet har en jäkligt märklig syn på vad ungdom är för något.

Och varför lyssnar biblioteken till Bokcirklar.se och bjuder in dem till seriösa konferenser när det de gör kan göras gratis- av varje bibliotek utan att köpa sig ett rum på ytterligare en stängd sajt med vattentäta skott och reklambanners.

Statens kulturråd och folkbiblioteken måste ta sitt ansvar för att visa medborgarna vad den kvalificerade litteraturen har att erbjuda

Ja, eftersom kultur i alla former och litteratur i synnerhet ständigt påverkar samhällsutvecklingen. Kulturen förflyttar politikens och tänkandets gränser.

Banaliseringen och avintellektualiseringen kan inte fortsätta längre bland de svenska bibliotekarierna. Skit i dator- och tv-spelen och ägna er åt litteratur i stället.

Här skiljs våra vägar: Avintellektualiseringen består i lathet och ovilja att välkomna projekt, nya idéer och omvärldstänkande. Lättare att kicka ut personer som just inte gör samma sak är ut och år in.

Men: Dator och TV-spel i dag utgör många gånger avancerade kulturformer som utvecklar människors kognitiva, sociala och emotionella förmågor. Bibliotekens uppgift är inte att arbeta med en form av medier samtidigt som hela samhällsutveckling förflyttar sig åt ett annat håll. Olika medier kan istället presenteras sida vid sida och barn lockas att dela med sig av sin kunskap eller sina läsupplevelser på kvalificerade wikis. Det är inte ett skit sämre än att samla på frimärken.

ipred intergrerad

Med den oro som finns över att folk inte konsumerar tillräckligt med god kultur, t ex litteratur borde ju alla glädjas av att det finns en server med ljudböcker tillgängliga för folk- dygnet runt. Naturligtvis är fildelningstjänsten, som gissningsvis är effektivare än andra marknadsalternativ, nu ett lämpligt offer i nedladdningsslaktandet. Rädslan skall integreras i vårt beteende, på något annat sätt går det inte tolka lagen, påverkan av den och dess påtagliga konsekvenser genom hot och undermålig rättssäkerhet. Om det inte varit för det sistnämnda så hade nog trafiken fortsatt i samma omfång.

Men med kbt-tänk: ät maten likadant varje dag, ha samma medievanor varje dag, klipp gräset och kolla på klockan så mackan inte tar längre än 30 minuter att äta upp så kan jag tänka mig att trots anonymiseringstjänster äter IPRED och antipiratbyråns hot in i vårt beteende. Fildelningsprogrammen är oanvända på våra datorer.

Bredbandsbolaget Ephone vill nu inte lämna ut personuppgifter till de förlag som gått till tingsrätten för att påbörja sin IPRED-jakt. Tur att någon värnar användarintegriteten.

Informationen kommer från Computer Sweden och det hade varit intressant att få veta mer om den aktuella fildelningssajten. Hur ser tio i topp-listan ut? Är fildelare biblioteksbesökare? Troligtvis har vi en massa bokkonsumenter som inte pysslar med kösystem på biblioteken eller blir rånade på ett par hundra spänn för några CD-skivor.

Hur orkar ni? Bris i repris nr femhundranitton

Nu är det dags för IT-rapportering om kidsen. Bris bjuder vuxenvärlden på fika och håller

ett seminarium om ungas liv på nätet, om möjligheterna och farorna och om hur vuxna kan möta barn i en föränderlig virtuell värld.

Det finns ett uttryck: Väx upp. Nu har ni haft typ tio år på er.

Men kanske borde jag säga: Ställ krav på att de initierade hänger med och sluta köra samma grej runt runt runt, år efter år. Kopierar ni samma powerpoint till deltagarna varje år också? Med diagram över pedofiler och dataspelande?

Haraway, nyttan av cyborgare-på nytt

I min kritik (i somras) av DNs behandling av cyborgbegreppet och Haraways bok Apor, cyborger och kvinnor menade jag bl a att recensenten Ekis Ekman inte lever/levde i nuet när hon skrev om datanördar och cyborgare- som SF-illustrationer. Därmed inte sagt att hon inte är en bra skribent och recenserade boken med en del andra bra faktorer. Vi kan välja att se hennes cyborgtänkande enbart ur starka feministiska teorier. Det är inte fel, men onödigt begränsande:

Cyborgen är en fråga om fiktion och levd erfarenhet vilket förändrar vad som räknas som kvinnors erfarenhet i slutet av 1900-talet (Detta och följande citat; Haraway 2008, s.87 ff). Ja. Alla de som läser Haraway som en kraftfull, svårtolkad och intelligent feminist har rätt, men hur placerar de in cyborgen? Som vilken liknelse som helst? Som önskan om en könlös varelse eller en patriark i ny form?

Detta är också ett försök att bidra till den socialistiska feministiska kulturen och teorin på ett postmodernt, icke-naturalistiskt sätt, i den utopiska traditionen att föreställa sig en värld utan genus (Ibid).

Ja, Haraway kan ses som en viktig person i den socialistiska feministiska traditionen, liksom t ex Nancy Fraser (Den radikala fantasin, Mellan omfördelning och erkännande) som dock (anser jag) snubblar för mycket på de materialistiska och fördelningsmässiga principerna: klassisk socialism således. Kanske kan hon ses lite som en motpol till Haraway med sin starka kritik mot fokus på identitetspolitik (sexualitet, genus etc) och förlorandet av fokus på omfördelning av ekonomiska resurser. Hur skulle Haraway och Fraser mötas i en diskussion med följande citat av H: Cyborgen är en koncentrerad bild av både föreställningsförmågan och den matriella verkligheten.

Men tillbaka till socialismens rötter och frågan om valet av materialism framför Haraways blandning av tanke och formbar påtaglighet i ett postmodernistiskt tänkande. En klassisk feministisk politik inom vänsterkretsar där man inte klarar att sammanföra klass och kön utan alltid behandlar dem var för sig; och oftast är det klassperspektivet som "vinner". Det är arbetarmän framför överklasskvinnor helt enkelt. Djupare än så går ofta inte analysen.

Också Något till informationsvetarna och nätkulturarbetarna:

Detta kapitel är ett argument för den njutning som gränsernas oordning bär med sig och för det ansvar som konstruerandet av dem bär med sig.

Å, älskade oordning. Hur kan näthatarna och de vilsna som står utanför nätkulturernas och kommersialismens digitala rum hantera oordningen? Hur ska lärare och föräldrar orka? Oordningen är det som kommer ge cybernördarna rätt. Det är vi/de som kommer att få dela med oss och visa att oordningen är den nya tidens villkor. Behåll din rökruta men du kan inte spåra mig i mina många andra rum där jag har fler identiteter och "värre" befriande beteenden. (Jag tror det är detta KK-stiftelsen vill visa med sina gränsöverskridande nätprojekt. Ingen början, inget slut. Oordningens och skapandets Mecka.)

Nätkulturare: Använd oordningen.

Haraway följer ett feministiskt spår där det finns postmodernistiska drag och en tillskruvad bild av materialism och identitet. Allt får flyta och sedan belysas, så läser jag Haraways Apor, cyborger och kvinnor Att återuppfinna naturen. Men att läsa cyborgberättelsen som en stark teoretisk grund sammanblandad med feministiska visioner gör dock inte att den inte är stark i sig själv och ger informationsvetare med eller utan genusperspektiv möjlighet att ta till vara diskussionen om gränser och rättigheter: Haraways bok är som en postmodernistisk gåva till informationsvetenskapen.

När jag nu håller på och läser The allure of machine life (se tidigare bloggpost) har jag gått tillbaka till Haraways bok och hennes användning av cyborgen som metafor. Hennes tankar är mindre strukturerade men mer inspirerande:

Gränsen mellan science fiction och samhällelig verklighet är en synvilla (Ibid.).

Här är vi tillbaka i min bloggpost (En okuvlig bibliotekarie: Embodiment 2, Farbror Cyberskräck och empower) om att använda cyborg och överskridande/trasparens mellan olika vägar & väggar som möjlighet för gemensamma demokratiska rum och avskaffande av kvävande distinktioner mellan IRL och digitalt. Orden skapar verkligheten och mitt emellan praktiska exempel på cyborgarbete och utopiska illustrationer skapar Haraway en explosiv kraft, ifrågasättandet av människan som sådan. Om inte millenieskiftets drömfyllda nätlitteratur dög (den var ju alltför flummigt nätälskande) - varför inte vända sig till Haraways cyborger och se om vi med dem vågar tänka framåt? Till en värld av cyborgare där vi får agera utan vårt genus eller vår ålder som hindrande kraft. Haraway är inte den som bygger någon nätidé. Det är vi (?) som gör med hennes teoretiska grund.

Haraway skriver: Jag vill påstå att cyborgen är en fiktion som kartlägger vår sociala och kroppsliga verklighet och en fantasifull tillgång som antyder en del mycket fruktbara sammankopplingar(Ibid.). Verklighet och fantasi är inte heller uteslutande begrepp. Haraway anknyter också till tidigare teoretiker: Hon ser Foucaults biopolitik som en föregångare i cyborgtänkandet. Kanske skall man i dagsläget istället söka paralleller hos Ulrich Beck och rädslan?

Här kan man se att upphoven till konflikterna genomgår en egendomlig pluralisering under individualiseringarnas förlopp. Det individualiserade samhället banar väg för nya, mångfacetterade, ideologier och samarbetskoalitioner som spränger de hittills existerande schematiseringarnas gränser (Beck, Risksamhället). Men kanske gör jag här en höna av en fjäder. Visst balanserar också han på en kant kring verklighet och stratifierande. Men att tala om hans djupa analyser av individualisering i ett risksamhälle där varje person är ansvarig för sina val och öden, oavsett förutsättningar och tillgången till information.

Vad hade det betytt att ta dessa Ulrich Beck-tankar om alienation och lagt till cyborgare? Individualismen och det tunga ansvaret bör slås sönder i en verklighet där vi kan överskrida gränser, välja identitet, vänner och gömställen eller talarstolar. Här försöker jag beskriva samma sak som i tidigare blogginlägg som varit för avskalade/tunga/svårlästa: I ett överskridande mellan IRL och digital värld har du så många möjligheter till frihet som inte finns i dag. Identitetspolitik; javisst. Du är du och väljer som sagt dina platser oavsett var de befinner dig. Just nu blir cyborg mest ett begrepp som klargör en vilja. Men på sikt är cyborgen en realitet för oss alla. Det är just här jag vill ha med alla nätkultur- arbetare. Nya verktyg måste till. Visst kan jag fortsätta berätta liknande saker och klaga på sakernas tillstånd eller den kommersialistiska makten. Men för det oss framåt? Cyborgtänkandet gör det!

En annan parallell är Zygmunt Bauman som möter rädsla, konsumism, samhällsformationer och överskridanden. Men han når inte upp till den postmoderna tron på förändring. Hans liksom Becks texter är mer modernistisk fakta som Haraway höjt sig över. Eller?

I slutet av 1900-talet , vår tid, en mytisk tid, är vi alla chimärer, teoretiserade och uppdiktade hybrider av maskin och organism: Vi är kort sagt cyborger (Haraway, Ibid.).

Är tanken alltför skrämmande att arbeta med eller vad är annars skälet till att i så hög grad lämna det till SF-entusiasternas kulturella skapande? Här har vi rakt upp och ner ett fantastiskt citat att använda och förenkla till nätkulturernas tidevarv.

Piska nannys, inte KB

Vilka är farliga för barnen?

Auktoritära föräldrar?
Utsatta p g a förälders psykiska sjukdom?
Kungliga biblioteket (här och nu)?
Gympalärare?

De nannyprogram som kränker barn, behandlar dem med en auktoritet och skuldpåläggande som skulle kallas mobbing om det skedde på en arbetsplats. Dessa tendenser som flyttar vårt samhälle bort från barnkonventionens krav är jämte lågkonjunkturen de stora hoten mot barn. Lars H gustavsson pekar på detta - nannytendenserna och lågkonjunkturen som hot mot barnens hälsa och trygghet.

Öka samhällets resurser för att stödja utsatta familjer och barn i svåra situationer. Utsätt nannysarna för sina egna metoder- gärna under en lång tidsperiod och hoppas att folk någon gång fattar vilken funktion Kungliga biblioteket har. Jag skulle kunna komma på fler organisationer än antalet fingrar på tangentbordet just nu som skulle kunna härja med Kb utifrån samma okunskap.