Råsundaförlusten väckte säkert känslor när familje- kanalerna satsade på en kavalkad av nationalromantik under dagen som föregick danskarnas vinst. Men för dem som såg den 7e som den verkliga högtiden med magknip blev det många frågetecken.
Är det någon som förstår informationsfrihet men även globalism och rättvisa som är på väg till parlamentet? Trots våren myckna bloggläsande är svaret inte givet. En smal kampanj med FRAs svallvågor i ryggen var säkert taktiskt. Men på sikt måste piratpartiet ha ideologiska krafter som kan arbeta med information och jämlikhet i ett bredare, insiktsfullare perspektiv. Anna Troberg skymtade fram på valvakan i SVT och med hennes kunskap kan jag tro pp om mycket gott. Men likväl: EU borde vara ett forum där man vill arbeta med annat än IPRED-retorik. (Med miljonen till Fi blev magkänslan lite bättre. Schyman i Bryssel hade varit mer relevant än varje tänkbar pirat.)
Övervakningen skrämmer och Piratpartiet har trots befogad kritik satt en del informationsämnen i fokus. Frågan är nu om det faktum att gammelmedia, och i stor utsträckning sociala medier, satt "fildelning" som etikett på varje inlägg eller fråga (och nu börjar växla till "integritet") kommer skapa ett lock över en groende möjlighet till medvetande om nätbaserade behov och möjligheter. SVT, SR och dagstidningar har varit duktiga på att fokusera köp-sälj diskussionen och ställt kapitalism mot anarkism vilket är ett helt felaktigt motsatspar i ett samtal om att dela nätresurser. Tyvärr har mp och V inte brutit igenom och skrivit om problemdefinitionerna i debatten, detta antagligen för att man svarar på en redan satt agenda. Vågar piraterna själva bredda sig och skapa en solidarisk och mindre individualistisk framtoning till kommande riksdagsval? Om man inte bara vill skapa en tillfällig markering, ett kommatecken i den politiska historieskrivningen måste mindre likhet med revolutionär kommunistisk ungdom (ensam är stark, kicka etablissemanget) till och information behandlas som annat än individuellt nödvändig föda.
I nordöstra Skåne har vi vaknat efter ännu ett val där Sverigedemokraterna tagit mer än var tionde röst. Inga piratsiffror är intressanta i jämförelse med detta. Främlingsfientligheten breder ut sig i Europa och partier med genomskinligt fobisk agenda vinner mark. I södraste landskapet blir ansvaret tungt för informationsarbetare både inom och utom institutioner. Vad har skett och hur bearbetar vi enkla paroller? Nationalsocialister och rasister bygger nätgemenskaper och informationskanaler som tydligt stödjer organiserandet och skapandet av gemenskap och en kulturell tillhörighet. Hur ser våra svar ut?
Hur känns det att vakna i Bromölla med 11% sverigedemokratiska röster och tänka igenom kommunens ovilja att arbeta gentemot och med befolkningen på en bred spelplan med många kontaktytor? Att återvända till lokala politrucker och byråkrater när nu "alla" offentliga spelare på något sätt deltar i den sociala webbens nätverkande hade varit intressant. Hur känns det efter SVTs Youtube-satsning att ha hävdat varumärkesförstöring vid användning av andra domäner än bromolla.se?
Vad är ert varumärke i dag? Någon omvärldsutsikt? Ungdomsomsorg eller islamofobi?
På denna blogg råder stiltje och det eventuella avtryck en okuvlig bibliotekarie satt kommer byggas på till hösten. Då blir det utbildningar, samtal samt bok & biblioteksmässa. Intressantast känns nu kontakten med B&I-utbildningen i Borås. Jag skall tala om bibliotekarierollen i ett sammanhang och om unga & Internet i ett annat.
I övrigt vårdas blåtira och hjärnskakning samt läses all skit som lockat men irriterat för mycket för att lyftas under pågående och i någon mening progressiv livsföring. På sängbordet reaktionär facklitteratur om en bortklemad befolkning. Hanne Kjöllers frustration över klagande småbarnsföräldrar, barnläkare Frank Lindblad och Carl Lindgren om barns psykosomatiska problem i den passiviserande välfärden (här i SVTs En bok en författare) och chefspsykiatern Eberhards upplevelser av att människor med lätta motgångar söker psykvård. (Ja varför klipper de sig inte "och skaffar ett jobb"). Varför denna trista samling av övre medelklassens förakt för socialförsäkringssystem och människors upplevda smärta eller oförmåga att leva inom vardagens sexistiska ramar?
Frågan jag ställt mig är hur man skall förstå trenden med påståenden om överutnyttjade system, självvald ohälsa och bortklemade barn i förhållande till den moralpanik vi sett i samband med ungas nätanvändning. Ett skräcktillstånd som delvis avlösts av vuxnas vilan i den kommersialistiska dumwebben...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar