Digitalt utanförskap blir fysiskt

Här kommer en fallbeskrivning från mina "studier". En flicka får skoluppgifter att hämta information på Internet. Bedöma dem och redovisa resultaten. Hennes vänner befinner sig på samma sociala nätverksforum och går in i de rummen för att chatta, prata om skolarbete, byta bilder och tankar.

Personen jag mött har ingen dator hemma. Hennes lärare uppmanar henne att stanna i skolan efter skoltid och använda en dator där, på fritids, bland de betydligt yngre barnen. Biblioteket finns ju också, där lånekortet ger 30 minuters tillgång till en dator/dag.

På rasterna fortsätter samtalen som förts på nätbaserade forum under gårdagens eftermiddag eller kväll. Ingen har begränsat umgängestiden till en halv timme eller gjort sina skolarbeten bland stojande småbarn

Digitalt utanförskap betyder i dag utanförskap på alla plan. Saknad av tillgång till mer än hälften av de rum som klasskompisar och vänner befinner sig i kan liknas vid att stänga dörren i ansiktet på någon och denna någon är ofta ett barn.

Arbetet med kunskapande är ett intressant område. Stöd och gemenskap lika så.

Fokus på vuxnas vanliga regleringar av nättillgången är också ett brett diskussionsområde som kan pågå i evighet. Men oftast förs dessa på ett kollektivt plan. Det handlar om vuxnas ovetande, separata och ofta annorlunda val av nätumgänge.

Kanske behöver vi nu ett starkt fokus på de barn som står utanför - oavsett skäl.

De flesta aktörer talar om mobbning. Det är modet för dagen, månaden och troligtvis året. Titta in på digital oppvekst hemsida och ämnena deltagarna skall tala om. Elaka bilder och ord. Anonyma hemsidor. Stulna identiteter. Hur stort är det här problemet? I relation till andra tunga förändringar för våra unga?

Utanför eller innanför. Det finns många som bara drabbas av fysisk mobbning- och det måste ju vara mycket bättre och annorlunda än e-mobbning (sarkasm).

Kanske skall jag ändra mitt upplägg så att det handlar om individer och inte bara kollektiv av barn och vuxna som står utanför den digitala världen eller lider av dess cyberbalkanization.

Från digitala till IRL-vänner

Jaha. Så här ser jag ut i Norge. Det känns fantastiskt bra och kul att alla är norska kollegor. På det viset vänjer jag mig snabbt vid norskan och hör ett annat sätt att tala om bibliotek än det jag är van vid. Folk är mycket glada. Är det för att vi är på en fin konferensanläggning eller är det för att de älskar att vara bibliotekarier?

Heidi, från Fylkes bibliotek, har jag nu träffat IRL. Är det inte märkligt att slutligen möta människor som man haft lång kontakt med på facebook eller via mail? Det mest intressanta är väl hur svårt det är att hitta ett sätt att prata med varandra, det som funkade som ett rinnande vatten den digitala vägen.

En gång har jag mött Elza Dunkels, efter en av Medierådets föreläsningar. Allt jag sa var hej och att hennes föredrag var bra. Jag stod där öga mot öga och kunde sagt något av det jag tycker är intressant med hennes forskning. Istället stod jag och stirrade som om jag hade mött Jesus.

Samma sak när vi jobbade med feministiskt initiativ. Jag och en fin bibliotekarie, Marie, skulle ha ett Malmö-möte dit Gudrun Schyman skulle komma. Vi skar frukt och kokade kaffe i en vanlig etta på Möllan. Ringklockan pinglar och där står Gudrun. Vi började skratta hysteriskt både jag och Marie. Det var så surrealistiskt.

Nu har jag i alla fall lovat mig själv att krama Elza och Gudrun om jag någonsin träffar dem igen (och de vill).

Just nu presenterar jag mig som "Lina, frilans" när de andra säger vilka bibliotek de kommer ifrån. Regionbibliotek Kalmar kan jag ju inte säga när jag bara gör ett projekt åt dem. Ändå är folk nyfikna på mig och verkar ha respekt för mig trots att de bara sett min programpunkt hittills. Det är så skönt. Jag är en människa igen, en bibliotekarie och steget ut i det underbara livet får jag tacka Hedmark Fylkeskommune och Ståsted 2.0 för.