Hur vet man att minglandet på bokmässan och btj-puben innehöll för många plastglas vin på fastande mage? Att blogga med Caroline af Ugglas bedjande toner i bakgrunden är ett tillförlitligt svar...
Gårdagen bjöd på intressanta seminarier och glädjen att få motta boken BiS 40 år en ny förening är nödvändig.
I denna finns mitt bidrag Folkbiblioteken - viktigare än någonsin där jag högtravande hävdar;
Att vara bibliotekarie i en tid när begreppen ställts på huvudet och bibliotekarier saknar sin trygghet och tradition förankrad i tusentals år av stolthet borde skaka våra grundvalar. Allt fler aktörer kräver att få delta i kulturdebatt och kunskapsproduktion. En del hävdar att detta underminerar folkbibliotekens funktion. Inifrån verksamheten kan vi se något helt annat; våra uppgifter blir allt viktigare och mer komplicerade.
Folkbiblioteken i Sverige gör nu, efter flera års ganska kompakt tystnad, försök att hitta sin egen plats i det förändrade kulturella och informationspräglade landskapet. Upprörda och nyanserade röster möts i biblioteksdebatten och personligheter som Christer Hermansson försöker rikta allmänhetens uppmärksamhet åt vår institution vars resurser år efter år minskats utan några större protester.
Vision för folkbiblioteket som en fortsatt solidarisk institution med alla medborgares demokratiska rättigheter för ögonen verkar bli allt ovanligare. Management-teorier och kärlek till alternativa drifts- och försörjningsformer bör skapa en oro hos oss som vill värna de socialt utsatta gruppernas rätt till vår service och ett fredat rum, ett socialt nav i samhället där ekonomiska resurser, utseende eller andra sorteringsmekanismer skall spela så liten roll som möjligt för bemötande, service och trivsel.
I denna önskan som en del av oss håller fast vid i bibliotekariearbete ingår också visionen om det digitaliserade samhället där alla kan delta i informations och kunskapsprocesser i gemensamma virtuella rum. Många har svårt att förstå innebörden av denna viktiga fråga och därför bör såväl Svensk biblioteksförening som BiS från sina olika utsiktspunkter arbeta för ökad kompetens inom bibliotek & IT.
Genom att fylla vår yrkesroll och aktivt berätta om vår verksamhet utåt kanske samhällsinvånare och makthavare kan förstå det som varje bibliotekarie borde uppleva: Vi är 2000-talets viktigaste resurs. Varför? Jo, för vi har aldrig tidigare stått inför de utmaningar vi gör i dag ifråga om demokrati och lika villkor. Därför bör BiS vara kvar på banan som en vakthund nosandes efter möjligheter att stoppa den utarmning av folkbildnings och solidaritetstanken som borde vara vår branschs självklara utgångspunkt.
Som ny bibliotekarie, uppfostrad med knowledge management och digital effektiv informationsåtervinning är det lätt att pendla mellan bibliotekarieyrkets många poler. Vi är folkbildande, sociala, ömsinta och kulturellt aktiva. Vi är samtidigt en stor grupp som arbetar för digitala allmänningar och våra brukares plats på dessa arenor. Några vill stanna i en feltolkad och icke uppdaterad folkbildningstraditio som handlar om smal informationskompetens, litteraturåtkomst och läsfrämjande. Andra, oftast yngre, bibliotekarier ser hur webb 2.0 långsamt förbättras av den semantiska revolutionen. Kring oss finns kollegor som inte har en aning om vad detta betyder. Yrkesverksamma bibliotekarier och chefer som inte förstår att våra uppgifter och vår verksamhet kommer urvattnas och osynliggöras om vi inte hänger med i och utnyttjar den digitala utvecklingen.
Samtidigt bör barnbibliotekarier delta mer i biblioteksdiskussionen. Barnens röster måste höras och de ungas behov lyftas mer. Det är lätt att bli betänksam över att kontakten med barn och unga sköts visionslöst som vilken rutinuppgift som helst. Vackra ord i biblioteksplaner eller andra styrdokument saknar förankring. Vad innebär det att säga att vi verkar utifrån barnkonventionens mål? Alla bibliotekarier som arbetar för att barn och unga skall kunna sprida och ta emot information oberoende av territoriella gränser- räck upp en hand!
Samtidigt som en bekymmersrynka ständigt finns i engagerade barn och ungdomsbibliotekariers panna får vi vända vår blick mot biblioteket som global institution. Framsteg görs även om det kan vara otydligt i en yrkeskår vars företrädare och fackförbund ingenting annat har att erbjuda än bekväma resonemang och konferenser om det vi redan vet: Bibliotekens resurser minskar och barnen måste läsa mer, i går, i dag och i morgon. Slogan är alltid densamma.
Men åter till det globala perspektiv som också saknas i svensk biblioteksdebatt; vi bör fokusera på det arbete folkbiblioteken runt om i världen gör för att stärka demokratin. Ett besök på kubanska bibliotek kan till exempel ge en upplevelse av hur bibliotekarier balanserar mellan regimkritiker och makthavare. Vårt patos för yttrandefriheten vet inga territoriella gränser.
Detta visas också genom bibliotekariers motstånd mot Patriot act, försvar av användarnas integritet och uppmärksammandet av hur böcker censureras. Visst kan vi utifrån dessa exempel slå oss för bröstet och känna att bibliotekariernas arbete visst varit synligt under gångna årtionden.
Men frågan är hur vi går vidare med våra demokratiska ideal och liknande strategier ifråga om digitala resurser. När skall vi kräva och arbeta för att samhälleliga, offentliga initiativ tar större plats på våra digitala arenor? Att surfande unga skall möta oss ute i sin verklighet? Att vi protesterar mot lagar som kränker användarnas integritet och att vi agerar kraftfullt mot censur och nedstängning av webbplatser och enskilda hemsidor. Böckerna står på långa rader och älskas villkorslöst. Voltaires ord om att jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka din åsikt oavsett om jag håller med eller ej - den frasen fungerar även i dag. Men för att vi ska fylla denna viktiga roll måste vi tillsammans ta ansvar för att se hela spektrat: Att arbeta som bibliotekarie betyder att ha sagostunder, spela gitarr och ha författarbesök. Men kära kollegor, horisonten behöver vidgas och IPRED, FRA och bibliotekens registrering och filtrering av användarnas nätanvändning bli en del av vår historia; en del av vår kamp och inte som nu- en cyberslask som vi inte anser angår oss. Ibland är demokratin och integriteten viktig. Ibland inte. I biblioteksdebatten handlar det fortfarande snarast om våra tryckta medier.
Som mångfotad bibliotekarie är det vanligt att ens engagemang möts med klagomål om tungt rutinarbete som inte fylls till punkt och pricka. Men om vi fortsätter att minutiöst vårda våra fysiska samlingar (som alltmer förlorar i värde) och prioritera att pynta våra barnavdelningar, då kommer vi i hög hastighet förlora våra användare. Vi bli en lokal bland andra. Kanske kan vi besökas som värmestuga när man väntar på bussen?
Dagens mest engagerade, unga tvåtusentals- bibliotekarier tystas eller göms undan på obskyra, dåligt mål-formulerade IT-tjänster eller på regionala utvecklingsuppdrag. Bör inte barnen och ungdomarna få ta del av dessa individers kunskap om social inkludering, vilja att stärka integrationstankar och frångå de assimileringssträvande som många högerpolitiker i dag lyfter.
Vi som der andra värden än fantasilös medieplanering a la btj och noggrann barnfientlig klassifikation struntar i SAB och btj-listor måste göra biblioteksdebatten till vår. Vi som lyssnar, lär och servar efter användarnas vilja och behov. Svarar på barnens önskemål utan att spela bättre vetande, uppfostrande och raljanta ordningsväktare med luddiga ideal i kulturens tjänst. För oss finns en möjlighet att vända oss utåt och återta en del av de folkbildningsideal som undergrävs av nyliberala drömmar i offentliga sektorn som helhet.
Vi är många med ett socialt patos korat med informationsspecialism och kulturälskande, i behåll. Kanske kan vi förenas över generationsgränserna och tillsammans markera att vi inte är McDonalds eller Akademibokhandeln. Vi skall freda vår verksamhet från mainstream- ekonomismens framfart och därmed bjuda in alla. Praktiska små och vardagliga åtgärder som t ex avskaffade av övertidsavgifter och biblioteks- shoppar går hand i hand med stora mål. Arbete för ökade kontaktytor med vårt omgivande samhälle är ett sådant mål.
Vi är offentliga sektorns största garant för ett fortsatt demokratiskt samhälle. När skall vi ta makten över diskussionen och framhäva vår funktion?
När jag nu läser texten och småler åt min småreligiösa ton tänker jag dock att detta uttryckssätt är välbehövligt i biblioteksdebatten. Under gårdagens seminarie på Bokmässan Behövs folkbiblioteken med mig själv, Christina Persson, Yukiko Duke och Joakim Hansson (moderator- Niclas Lindberg, avslutningsanförande Inga Lundén) fanns en vilja att inte teoretisera, prata om folkbiblioteken som visioner eller med abstrakta mål. Istället skulle panelen närma sig frågan om bibliotekens funktion på ett mer handfast sätt.
Samtalet kom dock att röra sig mellan praktiska exempel som Malmö stadsbiblioteks förändringar, folkbiblioteks historiska och nutida ansvar för ett demokratiskt samhällsklimat och aspekter på folkbibliotekets plats i ett informationssamhälle med flertalet betydande ingångar till informationsresurser- därmed skulle vår institution inte längre ha en exklusiv och självklar plats som kunskapsbastion.
Samtalet var- som alltid- för kort och de stora åsiktsmotsättningar som fanns mellan oss i panelen blev inte tillräckligt tydliga. Framför allt hoppas jag få möta Joakim Hansson i nya diskussioner om användargenererad kultur och kunskap kontra den legitimerade, fortfarande till stor del inlåsta informationen avsedd för priviligierade grupper. Här finns många vägar att välja beroende på ideologisk grundsyn i hur man väljer att överbrygga sociala avstånd, digitala klyftor etc.
Ett samtal om just nätkulturer med patientgererad information, solidariskt delande av kultur och unga människors kunskapsbyggande och identitetsspel hade tydligare visat på motsättningarna i "vår värld".
Under debatten applåderades en enda paneldeltagare under samtalets gång- Joakim Hansson. Tyvärr är detta ett faktum som speglar vikten av genus även inom biblioteksvärlden. En kvinodominerad värld med manliga profeter.
För er som är kvar på mässan så sök upp Maria Hagberg som skrivit boken Vid 20 börjar den ruttna med ett rikt intervjumaterial från flickor och kvinnor som lämnat släkt och familjer för att starta på nytt. Hagbergs arbete som föreläsare och debattör inom debatten om hedersvåld är viktig eftersom den är en tickande bomb inom den feministiska rörelsen. Rasism och sexism, genus och etnicitet samverkar och framträdande feministiska debattörer har helt olika ingångar till om och hur hedersbegreppet skall användas eller avfärdas som analysgrund.
