Digital oppvekst- gårdagens kraft eller dagens (ibland osanna) realism

I går var jag på Svensk biblioteksförening och BBL. Det kändes inte så surrealistiskt som jag hade väntat mig. Snarare lugnt, trivsamt och väldigt inspirerande. I den bästa av världar hade jag fått stanna där två dygn och bara pratat biblioteksutveckling. Jag älskar människor som vill, trots att de är reformister och jag tydligen anses ha bråttom eftersom jag tycker vi ligger sådär sju år bakåt i tiden i förhållande till var vi borde va. (Har jag redan sagt för mycket? Shit.)

I övrigt sitter jag bara och går igenom papper, föreläsningar och alltför gammal litteratur om barns "kunskapande" på nätet. Jag är så van vid att ta avstamp i folkbiblioteksvärlden, hämta mina exempel därifrån och sedan ro vidare kring allt kul vi hade kunnat göra. Under nästa veckas konferens skall jag få möjligheten att tala om ungas skapande och kunskapsbyggande utifrån vilken utgångspunkt jag behagar. Bra? Dåligt? Det är faktiskt svårt trots att det borde vara ett drömläge med tanke på att mitt hjärta finns i det här ämnesområdet. Men när jag nu plöjer pappe ter sig allt så passé. Mina älskade böcker är utgivna typ 2006 och det snurrar i mitt huvud kring hur mycket som hänt sedan dess. Mina religiösa aha-upplevelser daterar väl sig till ungefär samma tidpunkt. Då borde jag haft publik och varit en av många predikanter med nätgloria.

Vem är jag i dag? En skittråkig realist som dessutom genom min arbetslöshet förlorat den dagliga kontakten med barnens nätkämpande. Visst har man egna barn och andras ungar i hela huset och framför skärmarna men det är inte hela spannet... Inte femtonåringarnas introverta engagerade spelande, inte småtrollens första upplevelser av Barbie virtuellt.

Som det ser ut nu kommer min föreläsning att bli gammal skåpmat med glimtar av ny forskning. Orsaken till detta är att jag är en gårdagens-hyllare som tycker att den praktiska forskningen kommit mycket längre men att engagemanget och de viktiga utopierna blivit sämre och sämre. Realismen tråkar ut mig. Varför? Jag vill att vi ska bli praktiska IT-arbetare tillsammans med unga. Bygga, bråka, skapa visioner och överbrygga de tramsgränser vi skapar oss emellan...

Men vad jag älskar är upplevelserna av att befinna mig på små obskyra forum och följa den kraft som där växer unga emellan.

Men kan jag prata kring dessa och visa andra exempel? För de många forum jag själv som anonym studerande aktör deltagit i kommer jag aldrig "avslöja" detaljer om. Man kan inte kränka människors sociala samaspel på det viset. Att inte spela med öppna kort och sedan använda deras ord. Är man forskare är det annorlunda: Då har man vetenskapsrådet och annat att bedöma sina tillvägagångssätt mot.

Jag gör vad jag vill. Ensam. Enligt egna moraliska överväganden. På gott och ont.

Men om ni kikar in på Digital oppvekst kommer ni se att ingen annan pratar om mitt ämne. Därför kanske det kommer mottas varmt just genom att "sticka ut" och då kanske teoretiserande med ett par år på nacken passar som kontrast till de många domedagsprofeter som skall delta.

"IT & Etik"-bloggens nedläggning, en enorm förlust

Vi ser idag starka krafter politiska såväl som kommersiella som alltmer driver projekt som bygger på ökad kontroll och övervakning av internet såväl som våra unga. När det gäller våra unga så har dessa krafter helt slutat att fokusera på människan utifrån ett humanistiskt perspektiv och istället valt att lyssna på de krafter som ivrigt vill reglera, diktera och bestraffa de som idag står för nytänkande, demokrati och stor omtanke. Hur kunde det gå så fel och så fort? Vad kunde jag gjort annorlunda och hur skulle jag kunnat påverka mer? Jag har helt enkelt gjort för lite.
Därför väljer jag att lägga ned skrivandet i detta och hoppas att andra goda krafter...Elza...tack för att du finns, orkar driva frågorna vidare. Det finns även andra enskilda personer som bör lyftas fram...Micke, en och annan okuvlig bibliotekarie och en IKT-pedagogs kloka funderingar. Ni är alla mina goda vänner och jag kommer att sakna er, även om jag inte ens mött en del av er personligen...men för mig spelar det ingen roll. Tack också alla mina läsare...kända såväl som okända.

Det är inte längre en ny nyhet att Jan Svärdhagen slutar blogga och lägger ner sitt engagemang. När jag först läste ovanstående blogginlägg av Svärdhagen blev jag helt bestört. Det motstånd jag själv mött vid alla små och stora föreläsningar liksom i bibliotekens oändligt sorgliga barnfientliga korridorer och rum- det trodde jag inte att etablerade personer behövde drabbas av så starkt. (Inte trodde jag heller att de blev så utmattade som jag är i perioder av en stillastående diskussion och okunnig maktutövning.)

Jag har varit övertygad om att Dunkels, Svärdhagen m fl upplevt en större optimism eftersom de varit aktiva på en nationell arena och därmed kunnat knyta band och skapa nätverk för små revolutioner som bryter igen den kompakta reaktionära inställning som finns inom utbildningsväsendet (i bred bemärkelse).

Eftersom det är högaktuellt ber jag er också att läsa Svärdhagens kloka inlägg om Pirate bay och de stora aktörernas nästintill oinskränkta makt.

beyond web 2.0? Knappast i skolvärlden

Clark, Logan, Luckin, Mee and Oliver (2009) skriver i artikeln web 2.0: mapping the technology landscape of young learners (finns i fulltext) om formellt och informellt lärande. Utgångspunkten är den sociala webben och de skillnader mellan ungas vilja och kunnande samt den etablerade utbildningens former och innehåll. Elever/lärande unga influeras av 2.0-tjänster både inom och utom den formella utbildningen, vilket kanske inte är nytt. Men författarna införlivar begreppet digital dissonance i vår förståelse av ungas digitala läroarenor. Vad består då denna dissonans i?

Författarna ser hur gränser överskrids och det verkar som att vi kanske kan hoppas på ökad integrering av sociala verktyg i utbildningen. Men dissonansen är viktig och den handlar om det glapp som finns mellan utbildarnas användning och förståelse och elevernas . Det saknas fortfarande tillräckligt med kunskap om 2.0 för formellt lärande menar författarna vidare.

Samtidigt som man i artikeln diskuterar ungas fildelning och kunskapande diskuterar man de forskare som kommit fram till att unga i hög grad är konsumenter och sökare efter underhållning i 2.0-världen. Betydligt färre är författare och kollaboratörer.

Något stöd för det här resonemanget ger artikeln knappast som helhet. Motsatta bilden finns också; 2.0-deltagare som individuellt och kooperativt är intressestyrda då de arbetar med forum. Intressant är också att man pekar på vilken kulturell resonans som återfinns i unga amerikaners användande av myspace.

Många gånger kanske vi tycker att spänningarna mellan olika 2.0-aktiva och ickeanvändare är påtaglig, även utifrån hur man bedömer och använder dessa verktyg och resurser. Men artikelförfattarna säger att motsättningarna mellan de som lär och lärarna inte är riktigt synliggjorda. Det råder en “missmatch between 2.0 as Sociocultural artefact and education tool”. Medvetenheten om de olika användningarna finns men det betyder inte att man har lösningarna.

Författarna har också tittat på vila resurser som är legitima i skolvärlden. En snygg illustration av en 15-årig student är publicerad där han ritat ett nätlandskap och särskiljt vilka resurser som kan användas, inte kan användas och de som kan användas under vissa förutsättningar.

I artikeln kallas kategorierna:

*Can

* can not

*can, but

Till gruppen legitima hör naturligtvis word och excel. Mer förvånande är kanske att författarna också nämner Google sökmotor som en godkänd väg.

Eleverna tycker om att använda ett kluster av 2.0-tjänster i utbildningen, vilket de inte får enligt rådande normer. Man har önskemål om chat, foto-sharing, web page construction features m m i undervisningen.

Även eleverna/de som lär sig kan dela upp 2.0-tjänster och verktyg i grupper som visar om de passar för formellt lärande. Man pekar ut möjligheten att ha gemensamma lärcentra som inte är lärarstyrda men där det ändå skall finnas interaktion mellan lärare och elever. De ville ha peer suport networks, file sharing, file transfers mm. I artikeln visas således hur måna man är o matt skapa plattformar för gemensamt lärande och samarbete. Att arbeta gränsöverbryggande finns i deras medvetande och det formella samt informella användandets gränser luckras upp. Eleverena har också en god uppfattning om hur avståndet mellan dessa minskar.

I denna miljö där dissonans råder menar författarna dock att det pågår förhandlingar mellan aktörerna för att kanske någon gång nå en balans mellan acceptabelt och oacceptabelt. Mellan utbildning och det som skall sparas till sociala, informella syften.

Dessa osynliga möjligheter för överskridande förefaller att ändra formen för skiljelinjerna. Men trots tidigare slutsatser säger man att deltagarna inte lägger märke till denna process av förhandling. Utveckling och acceptans pågår. Kanske är det svårt för oss läsare att få ihop de båda bilderna men med tanke på hur sociala processer i stort ser ut och vi ständigt, enligt socialkonstruktionistisk mening, förhandlar om begrepp och verklighetssyn så är det logiskt att forskare bedriver pågående skeenden som själva aktörerna inte har överblick och förståelse för. Vilka regler som gäller för genus eller i det här fallet medietyper måste ständigt förändras i förhållande till samhällets behov, maktstrukturer och utveckling (t ex teknisk).

Trots att artikeln ger många ingångar och möjligheter bekymrar det mig att författarna ändå konkluderar att lärare/utbildare till största delen är omedvetna om de stora potentialer som de sociala tjänsterna ger.

Författarna föreslår:

Embrace the wider culturalal context of young learners learning- worlds. Dessa karakteriseras av ju av omedelbar, distribuerande, kommunicerande och resursdelande. Ja det är många välbekanta ord men tillsammans kan vi omformulera och göra vardag av resonemangen. Då blir de lättare att dela.

Många ser inte längre än den uppenbara funktionen med 2.0 som just verktyg. Skolan är seg att förstå de kollaborativa fördelarna med communicative interactions och The open and flexible potentials beyond the classroom walls. Samma sak bör väl kunna sägas om bibliotek? Kunskapens rum är inte längre avgränsbar till Alexandrias helgedom. De kreativa lärandeprocesserna finns på gamla och nya platser, för såväl lärare som bibliotekarier finns alla möjligheter att delta. Men i nuläget menar författarna istället att det är med låg sofistikering lärarna använder sociala resurser. Detta betyder att institutioner måste arbeta tillsammans för att skapa strategier och förståelse för 2.0. Kollektiva initiativ således.

För mig lämnar artikeln en ganska tjatig fråga som hela tiden följer mig i studier av unga och sociala tjänster. Varför undersöks inte de mindre, obskyra eller smala och blomstrande forumen? Borde vi inte ha mer fokus på små forum med särskilda intressegrupper. Verkligt tvåpunktnoll engagemang kring teman. Wikis, bloggar, forum om sjukdomar, ohälsa, rasism och hobbys.

Använd mobilen i skolan

In September 2008, Harris Interactive and telecommunications trade association CTIA co-released a survey of teen phone use in which 51% of the teen respondents said they consider the cell phone a vital means to getting important information.

The futurist uppmuntrar användandet av mobiltelefoner i skolan. Eligt Rick Docksai (volume 43, 2009) använder 24% av eleverna med uppkopplad telefon denna till skolarbete. 39% gör det för att läsa nationella och internationella nyheter.

Den kan inte dö för den finns inte Eller "Rädda Joppe"

Jag minns Rädda Joppe - död eller levande som TV-serie från när jag var barn. Relationen huvudpersonen hade med sitt kramdjur underbyggs gärna av föräldrar. Vi tillskriver tillsammans med barnen deras nallar och barbiedockor tankar, känslor och vilja.

Barbara J. Wilson artikel om unga, rädsla, altruism och internetanvändning (eller screenbased media generellt) i The future of Children konkluderar:

"media influence on children depends more on the type of content that children find attractive than on the sheer amount of time they spend in front of the screen."

Wilson lyfter fram att barns och ungas rädsla och ångest kan väckas av screenbased innehåll. Detta perspektiv har ju länge diskuterats och även frågan om mediavåld leder till IRL-våld tas upp av författaren.

Mer intressant är dock hennes fördjupning ifråga om inlevelseförmåga, sympati och altruism underbygd av t ex nätanvändning.

Det är precis som med Joppe frågan om engagemang och intresse för fiktioner och fantasi. Lärande och utbyte genom att möta olika verkligheter och olika känslor . i lek med föräldrar med mjukdjur och tågbana eller via nätanvändning, spel och socialt nätverkande med fantasifulla karaktärer på forum och onlinespel.

Avatarer lever - i mycket högre grad än vad Joppe gör. Ändå pågår diskussionerna ständigt om att begränsa de ungas och barnens nätanvändning. Nyligen hamnade jag i en diskussion där jag försökte framhålla hur viktigt det kan vara för barn att logga in frekvent för att hålla liv i sina karaktärer och uppdatera sina konton. Motparten höll inte med mig. Nätanvändningen kan inte få den digniteten eftersom ingenting är verkligt. I min desperation berättade jag slutligen om fantastiska färggranna karaktärer, avatarer, med hela liv - inredningskataloger och kamratskap som faktiskt dör om man inte aktiverar dem.

Svaret blev naturligtvis "De kan inte dö, de finns inte på riktigt."

Jag skulle vilja se lärare och föräldrar använda samma brutalitet när de talar om Snigel från Björnes magasin eller barnets favoritnalle.

Nästa gång Joppe åker iväg med sopbilen bör vi alla lakoniskt konstatera: Han kan inte dö, han finns ju inte på riktigt.

Statusmarkörer, unga & digitala forum

Status, tillhörighet och markörer för högt och lågt har alltid fascinerat beteendevetare... Och många andra som jag inte intresserar mig så mycket för typ gaultier och Gudrun Sjödén. Antagligen var dessa exempel skitlöjliga och visar därmed vilken koll jag har på den här världen.

Hur som helst. Genom Beverly Skeggs har vi kunnat få djup förståelse för klass och könsmarkörer. Ord som kulturellt kapital har vaknat till liv och lämnat fransk sociologisk snorkighet och blivit en realitet, en påtaglig känsla och kunskap som känts lika tydligt på kroppen som i tänkandet. Klass kliar och irriterar. Kön marginaliserar och kväver.
Vad händer med den här kunskapen när sociala relationer allt mer blir beroende av digitalt samspel? För ett par år sedan fylldes informationsfloden med förhoppningar om överbryggande av kön, etnicitet, funktionshinder och klass. Nu tycker många istället att de nyktrat till och visat att sociala spelregler i det fysiska samhället flyttar över till den digitala världen. Du är alltid kvinna. Född till det och får leva med det även i de sociala sfärer du älskar att logga in i med andra namn. Namn som du valt själv... (Således måste vi skapa egna rum både virtuellt och fysiskt.)

A G L. Age gender och location.

Jag struntar i er "realism" och försöker stanna i drömmar om förändrade sociala spelregler genom nätet. Danah Boyd skriver om social status i nätverkssamhällen och berättar att the Digital Youth group at Berkeley and USC bland annat funnit exempel på hur unga avfärdar traditionella status markörer pga sitt digitala engagemang. Danah Boyd berättar:

"many youth involved in interest-driven digital practices rejected traditional status markers in preference for those that could be achieved in subcultures."

Om studierna vid Berkley berättar hon också att nätverkandet kan förändra statusmarkörer:

"they found diverse ways in which people marked and negotiated status, /.../ that networked participation can alter the markers of status."

De som framhärdar om statiska roller i fysiska och virtuella livet kan kanske få lite hopp (eller besvikelse beroende på politiska ställningstaganden) genom dessa studier...

Internet en trojansk häst

På sin PhD blog * Understanding Youth and Online Social Networking * berättar Malene Charlotte Larsen om Online predators and moral panics , ett inlägg i den långa pågående berättelsen om unga, Internet och övergrepp. I det här fallet är det dansk media som sätter fokus på bl a Arto, community för danska ungdomar.

Dramaturgin är som följer: Ekstrabladet skapade en falsk användarprofil av en 13-årig flicka på nämna sajt. Syfte? Att dra fram pedofiler på nätet (eller snarare att sälja tidningar på människors rädsla). En journalist stämde möte med män som gjort sexuella närmande mot "flickan"/(Ekstrabladets journalist) varefter männens identitet och foto visades i tidningen.

Att publicera namn och bild på pedofiler är ingen ny företeelse. Frågan är nu som då hur vi (samhället/media....) "skapar" pedofiler och skiljer dem från (och osynliggör) en i övrigt sexistisk kultur. Genom att skapa bilder av stora stygga vargen blir det främmande lika med det farliga. Morbröder, föräldrar och vänner är inte fula gubbar. Hoten finns på nätet och söker dig/dina döttrar under falska förespeglingar.

Det är horribelt att män exploaterar och utnyttjar kvinnor och barn på nätet och IRL. Men nätövergreppen är del av en samhällsstruktur precis som Alexandramannens övergrepp borde kontextualiseras utifrån övergrepp, utnyttjande och kriminalitet - inte utifrån ungas Internetanvändning...

Men den allmänna bilden vill annorlunda. Alexandramannen skall presenteras och diskuteras på en dag om ungas nätanvändning arrangerad av bl a Medierådet. Ekstrabladet och annan media skall skriva om "pedofiler" utifrån nätbaserad kontakt på Arto, Lunarstorm eller MSN.

I USA har det otrygga nätanvändandet kretsat kring bilder av t ex Myspace. Läs "To catch a predator? The Myspace moral panic", (Ett nytt paper som Larsen tipsar om) samt
Bridging the distance, och Girl Wide Web: Girls, the Internet, and the Negotiation of Identity (Intersections in Communications and Culture: Global Approaches and Transdisciplinary Perspectives)

Akta dig för att skapa kontakter på nätet eller att publicera bilder på dig själv. Nätet är inte verkligheten, inte här och nu. Det är en otrygg plats utan klara gränser, regleringar och övervakning. I vårt genomreglerade samhälle där unga ständigt skall övervakas och begränsas utgör Internet en trojansk häst som vi förgäves vill tämja med DOPA, CIPA och COPA... Eller med föräldrakontrollen påslagen hemma och kommersiella filter riggade i skolan och på bibliotek i alla fall skapa en illusion av bibehållen kontroll.

Levande demokrati, yttrandefrihet & fri information åt våra unga

Svensk biblioteksförenings verksamhetsplan 2008-2009 (finns att hämta i sin helhet på föreningens webbplats). I första stycket om vision och vilja kan vi läsa:

"Bibliotekets huvuduppgifter är att garantera fri tillgång till information /.../" samt
biblioteken "utgör en grundförutsättning för ett livslångt lärande, en levande demokrati, yttrandefrihet och kulturell utveckling"

Gäller detta reflekterande och flerbottnade uppdrag bara vuxna?

På vilket vis levandegörs uppdraget med fri tillgång, yttrandefrihet och en levande demokrati för våra unga användare?

Praktiken är allenarådande. Sagostund. Bokprat. Vi måste lära oss att beskriva och planera vår verksamhet utifrån dessa mål! Hur möjliggör vi på mitt bibliotek fri informationstillgång för ungdomar i vår kommun? (etc etc etc)

När får vi se organisationen marknadsföra och satsa på dessa uppdrag för våra unga användare?

Och när får vi en djup diskussion om vår förändrade informationsverklighet?

Astrid Lindgren & partcipatoriskt kunskapsbyggande. Demokratisk indexering...

Kommunal hemsida med bibliotekarier 24-seven och lila pingvinavatarer

Var på webbutbildning i dag och blev glad bara av att tanken på friare former för barn & unga på en kommunal hemsida var helt självklart att diskutera. Så nu hoppas jag att vi med gemensamma krafter skall prestera ett gäng sidor under kommunens domän som tilltalar barn och unga. Inte bara rutor med information till deras fröknar och föräldrar.

I Hörby har man nu en ungdomsblogg på den kommunala webbplatsen men jag har dålig koll på hur man resonerat kring den. Uppfattar det som att endast ungdomsbibliotekarien är blogskribent...

Så. Om ni går in på kristianstad.se och finner avatarer i form av lila pingviner som man kan navigera på webbplatsen och chatta med bibliotekarier och politiker med så vet ni att mina drömmar blivit uppfyllda... Naturligtvis finns där också biblioteksavatarer 24-seven...
Om inte, så har vi gjort det bästa här och nu och fortsätter visa barnen kommersiella disneysiter med virituella möten för de yngsta (vilken faktiskt är riktigt kul att använda.)

Barn & ungas IKT-användning alltid "Through an adult lens"

Bilderna av barns och ungas internetbeteende är många. Vi gör en massa anspråk på att veta hur de unga påverkas och vad de gör. I webb 2.o diskussionen har vi nu börjat gagga en massa om de ungas makt att skapa och uttrycka sig. Motståndaren blir således alla som vill begränsa de ungas medieanvändning.

Men vilka sätter spelreglerna? Vilka skapar spel där du som aktör är en pimp/hallick eller där du skall plastikoperera dig till högsta möjliga snygghetspoäng?

Jag vet. Det här resonemanget blir svart och vitt - precis som debatten kring ungas nätanvändning tenderar att vara. Själv har jag föreläst otaliga gånger om oss digitala immigranter som ingenting fattar och de unga som söker bekräftelse, stöd och svar på nätet. I en miljö där ungas IKT-användning är placerat på dagordningen som "problem" så börjar man/jag per automatik att försvara spel och nätverksforum generellt som att det inte fanns någon skillnad eller några nyanser.

De som inte är intvingade i någon av debattens ringhörnor är förmodligen godmodiga sociologer som innanför universitetens fyra väggar kan spåna kring hur sociala processer och samhället i stort förändras av denna digitaliserade tidsålder. Nyss har jag läst ett par artiklar av just sociologer kring hur begreppen grupp, socialisation och signifikanta andra förändras med samtal i realtid... Fast man befinner sig på helt olika platser. Det här är ju klart en stor grej eftersom man tidigare kunde börja sitt teoribyggande på Berger & Luckmann som utgick från face to face- relationerna. (Nu förenklar jag extremt mycket, förlåt alla goda sociologvägledare på Kristianstad högskola och Lunds universitet.)

I samma gemytliga, nyanserade, diskuterande form kan vi finna allvarliga artiklar om att hela samhället nu förvandlats till ett Panopticon (fängelse som omöjliggör allt privat... Typ) eftersom våra digitala fotspår lagras och kartläggs av såväl offentliga som kommersiella aktörer.

Nu tänkte jag sluta läsa

moralpanikböcker (såväl fack som skönlitteratur för barn och vuxna) om hur främmande män, "äkta" pedofiler söker barn... Typ "fula gubbar" som förr lockade in barn i bilar och i dag fångar dem i digitala rum.

Istället tänkte jag slå mig till ro med de verklighetsskyddade teoretikerna som har möjlighet att diskutera överbryggande av klass och kön eller konstruktionen av ett globalt digitalt fängelse med öar av frihetsgrupperingar som piratebay... Nä nu spånar jag bara som det anarkistiska psycho jag i själ och hjärta är.

För hur det än är så är det den vuxnes blick som styr bilderna av barn och ungas nätbeteende oavsett om det handlar om utopier eller dystopier. Susan C. Herring som är biblioteks och informationsvetare vid Indiana University beskriver det inte bara som att barn & ungas internetanvändning betraktas genom "an adult lens" och tillskrivs olika karaktäristika just utifrån ålder. Istället inbegriper hon flera nivåer: Det är både konstruktionen av webbplatserna, verktygen och marknadsföringen som vuxenvärlden står för. De unga användarna är kreativa aktörer men arenorna ägs av vuxenvärlden. Läs hela hennes artikel Questioning the generational divide (som pdf).

Artikeln påminde mig om de många krockande resonemangen som finns i webb 2.0-debatten. Att man till exempel producerat rapporter och studier kring vilken trygghet det är för unga kvinnor att diskutera och forma sin identitet i dialog med jämnåriga på sociala nätverksforum, samtidigt som studier av mediarapporteringen visar att den dominerande bilden av unga kvinnor på nätet är just offer-bilden... Offer för exploaterande bilder och övergrepp.

Vi har också censuren genom nedsläckning av digitala forum och installerande av diverse filter samt den fysiska regleringen som enskilda och myndigheter står för... Snurrigt?

Vad jag ville berätta var hur Herring betonar att vuxna skapar och reglerar samt profiterar på de mediaformer som unga använder och vidarutvecklar.

Vad efterfrågar hon? Jo ett paradigmskifte som flyttar fokus bort från "exotiska" bilder av barn & ungas internetanvändning och istället anammar ett perspektiv som fokuserar och reflekterar de ungas kommunikation. Hon vill även stärka unga i att ifrågasätta och kritisera de dominerande aktörerna.

"encourage young people to reflect on their media practices, rather than being swept along unreflectively on the technocultural tide" (s. 72 i a a).

...Reflektera kring att media är formad, producerad och packeterad av vuxna som därmed kan sägas avgöra (i någon mån) hur tonårstiden skall se ut... Och att dessa spel eller nätverksforum inte nödvändigtvis reflekterar de ungas perspektiv!

Frågorna är bra att ta med sig i webb 2.0-debatten där vi vill framhålla och stärka den bild de unga ofta redan har av att vara autonoma och fria webbanvändare. Avsändarna är blurriga och Youtube samt MySpace och Lunarstorm är ju begrepp, företeelser snarare än multinationella företag som vill sälja en världsbild till dig samtidigt som du kämpar med att testa din identitet och uttrycka frustration via t ex bloggar.

Det har sagts att bibliotekarier är alltför okritiska i webb 2.0-debatten, att vi slukar buzz-orden med hull och hår. Nu bestämmer användarna! Och vi är alla brukare, konsumenter och producenter på samma gång.

Herring återkallar mina tankar till frågorna om webben är en plats dominerad av vita, västerländska, välbärgade hetrosexuella mäns attityder och värderingar...

Dataspel och läsande, biblioteksblogg & shifted librarian

"Främjar dataspel läsande" frågar Daniel Gunnestam på Biblioteksbloggen. (Inspirerad av the shifted librarian). Frågan kan tyckas i någon mån överspelad. Vi vet redan att dataspelande är bra för den kognitiva och psykosociala utvecklingen. Lägg ner frågan om dataspel ger utlån av böcker. Vi ska låna ut dataspel och film för att de är bra kulturellt och kunskapsmässigt (bla bla bla).

Att unga med stark infokompetens är aktiva datorspels och nätanvändare liksom ofta skitduktiga elevr i traditionella skolan vet vi redan.

Kan vi sätta lite snabbspolning på diskussionen?

Fantastiska kreativa ordvrängande Bromöllabarn!

I dag har jag haft lyckan att leda skrivarverkstad på Bromölla bibliotek. Med hjälp av bilder, berättande och brainstorming kom vi fram till många betydelser av vad språket är och vad det kan vara bra för. "Vi har ett eget språk" sa en tjej. Chatt talade hon om, ett språk som hennes mamma och pappa inte förstår men som är självklart för vännerna på MSN.

Vi skrev också inspirerade av olika saker; en grupp med glittriga julprydnader, en med porslinssaker, en med "moderna" leksaker och en med enkla föremål av metall och trä. Då kom dagens ljusaste och mest skiftande associationer. En berättelse föddes om Kristian Luuk och en blåmes i serieform. Kristian Luuk kom från ett litet grönt ånglok i metall. Blåmesen från en kraftig blå träfågel och uttrycksformen var inspirerad av en Tintinfigur i gul bil.

Lycklig och inspirerad efter denna timme bombarderad av intryck och uttryck. Vet ni hur många sätt det finns att svära på som är legitima? (Vi blev rejält inspirerade av Kapten Haddock men lite besvikna på "Far åt pipsvängen" a la Ronja). Vad är en toffelhjälte och en blodapelsin? Tankarna tog aldrig slut. (Men det gjorde timmen, väldigt fort. )

Varför ska man skriva då, funderade vi. Jo, i fall man har haft det jobbigt under dagen så är det skönt att vara i sin egen värld svarade en liten kille med författarambitioner. Han berättade att man blir avslappnad och glad av att skriva om det som kommer från fantasin. En tjej berättade att hon ska bli fotbollsproffs, tatuerare och konstnär. Skriva det gör hon mest i sin dagbok för att kunna läsa om sig själv när hon blir vuxen.

Var måste man skriva då? I skolan måste man skriva rätt "på alla sätt", i dagboken och på brev. Man måste säga vad man tänker, vad man vill och önskar. Berätta och skriva spännande eller ledsamt. Ja just det, man måste ju skriva "hela tiden" på Lunarstorm och MSN för att vara nära sina vänner också.