Lokalsamhälle, ojämlikhet och överbryggande av sociala och digitala klyftor

Keith N. Hampton skriver i American behavioral scientist, april 2010, om digitala klyftor och försök att med informationsförmedling lokalt ändra på förhållandena. Hans artikel heter Internet Use and the Concentration of Disadvantage: Glocalization and the Urban Underclass. Sättet den tillför diskussionen om sociala klyftor är dess fokus på fattigdom, svåra förhållanden och låg internettillgång men med samtidigt fokus på försök att skapa lokala nätverk i underpriviligierade områden. Hampton skriver:

explore the role of ecological context within the study of the digital
divide and the role of communication within the study of collective efficacy.
Social cohesion, and an expectation for informal social control at the
neighborhood level, is a function of both ecological context and media
context.

Studien är en del av i-Neighbors.org project. Erfarenheterna av studien är att Internetkommunikationen kunnat överbygga klyftor på ett annat sätt än t ex face to face och telefonkontakt. Forskarens utgångspunkt är här att man måste se till grunderna och platserna för där ojämlikheten skapas. Inte, som i mycket forskning om digitala klyftor, koncentrera sig på individens handlande,karaktäristika och dess utkomster.

Om utgångspunkten, att starta fysiskt och lokalt för ökad samhörighet, och praktiska medel att förändra sitt liv, med nätbaserat arbete har gett resultat:

as a result of local Internet use, experience reduced social and civic
inequality

Att skapa lokalengagemang med nätbaserad kommunikation i välmående stadsdelar är lovvärt. Men här visar Hampton hur förståelse av livsmiljö och aktuella resurser även kan leda till initiativ som minskar de digitala klyftorna och avstånden mellan människor i områden med kraftig segregation och fattigdom.

Liknande tankar formulerades av mig själv och föreståndaren för allaktivitetshuset i närheten av Charlottesborg i Kristianstad, sommaren 2008. I likhet med Hampton såg vi möjligheten till ökade sociala band, större kontroll över sitt bostadsområde och mer trygghet samt stolthet i ett nätbaserat projekt som dock skulle utgå från det fysiska aktivitetshus som redan fanns på plats.
Skisserna över projektet finns kvar, om någon är intresserad av att göra liknande insatser i sina kommuner. I Kristianstad blev det inte av då denna arbetsuppgift inte togs över av den personal som rekryterades till "min" tjänst, som då endast var ett vikariat.

Kul att hitta Hamptons tankar och känna igen många av formuleringarna från våra korta möten på allaktivitetshuset Vilan.

Digital oppvekst- gårdagens kraft eller dagens (ibland osanna) realism

I går var jag på Svensk biblioteksförening och BBL. Det kändes inte så surrealistiskt som jag hade väntat mig. Snarare lugnt, trivsamt och väldigt inspirerande. I den bästa av världar hade jag fått stanna där två dygn och bara pratat biblioteksutveckling. Jag älskar människor som vill, trots att de är reformister och jag tydligen anses ha bråttom eftersom jag tycker vi ligger sådär sju år bakåt i tiden i förhållande till var vi borde va. (Har jag redan sagt för mycket? Shit.)

I övrigt sitter jag bara och går igenom papper, föreläsningar och alltför gammal litteratur om barns "kunskapande" på nätet. Jag är så van vid att ta avstamp i folkbiblioteksvärlden, hämta mina exempel därifrån och sedan ro vidare kring allt kul vi hade kunnat göra. Under nästa veckas konferens skall jag få möjligheten att tala om ungas skapande och kunskapsbyggande utifrån vilken utgångspunkt jag behagar. Bra? Dåligt? Det är faktiskt svårt trots att det borde vara ett drömläge med tanke på att mitt hjärta finns i det här ämnesområdet. Men när jag nu plöjer pappe ter sig allt så passé. Mina älskade böcker är utgivna typ 2006 och det snurrar i mitt huvud kring hur mycket som hänt sedan dess. Mina religiösa aha-upplevelser daterar väl sig till ungefär samma tidpunkt. Då borde jag haft publik och varit en av många predikanter med nätgloria.

Vem är jag i dag? En skittråkig realist som dessutom genom min arbetslöshet förlorat den dagliga kontakten med barnens nätkämpande. Visst har man egna barn och andras ungar i hela huset och framför skärmarna men det är inte hela spannet... Inte femtonåringarnas introverta engagerade spelande, inte småtrollens första upplevelser av Barbie virtuellt.

Som det ser ut nu kommer min föreläsning att bli gammal skåpmat med glimtar av ny forskning. Orsaken till detta är att jag är en gårdagens-hyllare som tycker att den praktiska forskningen kommit mycket längre men att engagemanget och de viktiga utopierna blivit sämre och sämre. Realismen tråkar ut mig. Varför? Jag vill att vi ska bli praktiska IT-arbetare tillsammans med unga. Bygga, bråka, skapa visioner och överbrygga de tramsgränser vi skapar oss emellan...

Men vad jag älskar är upplevelserna av att befinna mig på små obskyra forum och följa den kraft som där växer unga emellan.

Men kan jag prata kring dessa och visa andra exempel? För de många forum jag själv som anonym studerande aktör deltagit i kommer jag aldrig "avslöja" detaljer om. Man kan inte kränka människors sociala samaspel på det viset. Att inte spela med öppna kort och sedan använda deras ord. Är man forskare är det annorlunda: Då har man vetenskapsrådet och annat att bedöma sina tillvägagångssätt mot.

Jag gör vad jag vill. Ensam. Enligt egna moraliska överväganden. På gott och ont.

Men om ni kikar in på Digital oppvekst kommer ni se att ingen annan pratar om mitt ämne. Därför kanske det kommer mottas varmt just genom att "sticka ut" och då kanske teoretiserande med ett par år på nacken passar som kontrast till de många domedagsprofeter som skall delta.

Barn och lägre socialgrupper i dubbel kristid

Anders Borg skrattar säkert gott när dörrarna stängts för journalisterna. Denne den svenska modellens förste älskare, med mustasch på fel sida av huvudet, gillar att lägga över bördorna på arbetsmarknadens parter – men först efter att den ena parten, gissa vilken, ordentligt försvagats

Greider

teenagers brains are not fully developed, especially in the prefrontal cortex area that assesses risks and consider consequences. That is why teens often feel that dangeres situations such as online predators wont happen to them. He (David Walsh, psychologist)clarifies that our job as parents is to act as surrogat prefrontal cortex. That image is helppful in understanding why parents need to understand new cyber technologies.

Cyberbullying, (s. 119)

Nätmobbning är kanske en diskussionstrend i lärarrummen och media som vi får dras med länge framöver. Mobiltelefoner och Internetuppkopplade datorer är ett jäkla skräp i skolorna, åtminstone om man får tro fotfolkets upplevelser.

Men det är inte bara på skolnivå man fortsätter röra sig i cyberbullyinglandskapet och bortse från kontexten och historiens utstakade väg mellan olika former för rädsla, våld och vuxenfri komunikation eller kulturkonsumtion.

En parallell till den praktiskt inriktade diskussionen eller megafon-pratandet som inte söker samband och dialog är just nu den ekonomiska krisen. Kanske kan samma konsulter tala om ekonomisk krismedvetenhet som om e- mobbning? I båda fallen är det ledsamt att se vilka som skall ta smällen:

*Barnen

*Arbetarna

Bestraffningar och indragna småprivilegier. Är det inte därför vi har barnen i den skolform som råder i dag? För att de ska känna igen sig i yrkeslivet. Någon annan fuckar upp sakernas tillstånd men själv får jag ta konsekvensen av konfiskerade mobiltelefoner och sedemera sänkta löner...

Förslag till läsning i dessa nedskärningstider och mode att lägga ansvaret, eller i alla fall konsekvenserna, på marknadens uppgång och fall på arbetarna är Michael Moores Lägg ner. Har vi någon liknande röst i Sverige? Möjligtvis kan Göran Greider fylla en sådan funktion. Han är inte gapig och enkelriktad som ( i o f s viktiga) radikala vänsterröster. Snarare blandar han eftertänksamhet med kloka analyser.

På bestraffningssidan där man vill piska en hel generation (istället för som ovan en socialgrupp) är svårare att hitta radikala röster och intresseorganisationer för. Vi har Bris och Rädda barnen. Föreningar som från vuxenperspektiv ska skydda och samla pengar från Stenbeck och andra för att informera redan ihjälskrämda vuxna om samma ämne- e-mobbning. Hade jag inte haft två datorfreak-barn hade jag kanske också skitit i brallorna av allt prat om trakasserier och den nu uppseglande debatten om grooming i Sverige.

Men hur annorlunda ser mobbingen ut? Var det så mycket bättre att vara mobbad 1989 än 2009? Har grunderna för hur man motverkar mobbing drastiskt ändrats mellan i går och i dag? När jag var barn var det coolt att ha telefon på toaletten. Därifrån kunde man lugnt ringa jävliga samtal till såval jämnåriga som gamla tanter och snuskgubbar på heta linjen.

Kanske var den väggfasta telefonen vår generations värsta verktyg för trakasserier?

Boken Cyberbullying som skall ge en grundlektion i problematiken ägnar de tidiga kapitlen åt mobbning i allmänhet. Sedan kommer man in på det verkliga ämnet "epidemin" av e-trakasserier.

De många fallbeskrivningarna och barnens sätt att reagera åtföljs av råd om att föräldrar ska lyssna på sina barn och inte bara be dem om att ha cykelhjälm utan även prata om "ny" media. Föräldrar ska lyssna uppmärksamt när barnen talar om sin onlineupplevelser. Har vi hört det förut?

Man konstaterar också att vuxna och barn inte rör sig i samma digitala rum. Xanga och MySpace är inte föräldrarnas forum (Varför inte?) Att be företag ta bort hotfullt eller elakt material, att spåra avsändare etc är naturligtvis verktyg/initiativ som kommer att användas. Men i vilket tempo växer bra, dålig, sann och osann information om oss på sociala nätverksplatser och vilka myndigheter eller frivilligorganisationer skall ägna sig åt att nysta ut dessa berättelser?

I boken finns också råd för en förälder hur man upptäcker att ens son eller dotter är utsatt för cyberbullying. Ungefär som när man utan att behöva få barnen att pissa i en burk märker att de röker på kan man smygsamla info om mobbning... Informationsbroschyrer i olika former som skall användas för att scanna barnens beteenden istället för att fokusera på frågan om kommunikation. Jag vet att det låter så simpelt. Men vilka verktyg finns det som fungerar? Ingen av de röster som ropar på regleringar, filtreringar och begränsningar av barnens e-användning lever i ett realistiskt webblandskap. Ingen av dem har grundläggande förståelse för att inte bara möjligheterna att retas har ändrat form eller bytt vägar utan även att de sociala fälten växt betydligt och formerna för umgänge ändrats.

Hur skulle våra sociala liv kunna ändras radikalt utan att de negativa delarna av vårt samspel också gjorde det? Varför väljer man i detta läge att fortsätta arbeta med begränsningar och krav på polisiära insatser? När ska skolan ta ansvaret för att arbeta aktivt med sociala verktyg och världar?

I vårt samhälle lär vi oss att upprättelse är det viktiga. I varje amerikansk collegefilm blir den fula den snygga och mobbarna förnedras. Enligt det juridiska rättssystemets logik, nannyjourens regler och skolans ordning skall de skyldiga och oskyldiga pekas ut. Skämsmatta, förnedringsmetoder, inlåsning och uppsökande av "avvikarna".

Men vilka är viktiga? Vart skall skolan rikta sina resurser? Det är de unga människor som drabbas av mobbing- oavsett form- som behöver omvärldens stöd och hjälp att hitta tillbaka till en stolt attityd där man kan leva med de händelser som tidigare skadat och förnedrat så svårt som är långsiktigt viktigt.

Ropa inte på Lunarstorm eller blogger. Bilder och texter måste inte försvinna, förövarna inte alltid hittas. Att fokusera på den drabbades upplevelser bör vara en långt bättre strategi.

Hur många gånger nyper någon oss i röven, slänger öl på oss, ger oss kicken utan orsak eller bildar grupper med inbördes skitprat? Går ni runt och bestraffar dessa människor eller hittar ni strategier för att leva vidare- med stolthet?

Människor skändas och får aldrig den upprättelse som vår kultur kallar på.

Tala om och arbeta med sociala kontakter och lyft stigman från dem som utsätts. Att framhålla en skolelev som ett varnande exempel när hennes nätaktivitet utnyttjats av mindre trevlig person- det skadar henne. Att tala om begränsningar och korrigera barnens nätbeteende när de gör positiva saker- det är att bestraffa skapande individer... Det s k preventiva arbetet förnedrar faktiskt de som sedan drabbas av någon svår händelse. För i ett vuxenlandskap där foton, sociala relationer och personliga uppgifter är att ropa på problem: Där är också den unga som deltar i sociala spel skyldig till avarterna som kan uppstå...

Panikresonans klingar svagare?

Malene Charlotte Larsen skriver om hur facebook används i hög grad av danskarna och omskrivs i media. Unga och gamla utnyttjar socialt nätverkande.

Are the moral panics over? Have social network sites become so naturalised in society that the previous moral panics concerning e.g. Arto in Denmark or MySpace in the US have faded out?

I intervjuer, i samband med föreläsningar etc har undringarna förändrats. Föräldrar och journalisters utgångspunkt har funnit sig bättre till rätta utan lika mycket skav, menar bloggaren som har stor kunskap om ungas nätverkande.

Det är bra att väletablerade personer märker en skillnad i inställningen till sociala medier. Då föräldrar och lärare skapade trånga föreställningsvärldar kring vad Lunarstorm hade för syfte syntes det omöjligt att de själva skulle ha en profil eller avatar. Nu ser vi, som Larsen påpekar, olika åldrar på Facebook.

Tyvärr tror jag att Facebook representerar en ny form av mainstreambeteende. Liksom kommersiella forum för bantning eller barnuppfostran flyttar ämnen och personer aktiviteter till nya rum. Det betyder kanske inte att förändringen blir radikal. Samtalen blir fler, kanske insikterna också. Men drunknar inte vinsterna i de bestämda strukturer och massiva annonskampanjer som begränsar oss? Kommer medeldansken också att använda sociala rum till att förbättra kommunikation och informationsspridning på arbetsplatserna? Kommer 2.0 att betyda mycket mer än reunion med gamla klasskamrater, födelsedagskalender och knulltest för det stora flertalet?

Visst ser vi informationsvetare att många positiva processer pågår och att skapandet och delandet av information och kunskap växer. Men samtidigt är jag tveksam till de grupper Larsen pekar på:
Föräldrar, troligtvis lärare, journalister.
Facebook blir ett begrepp som konsum eller Ica. Därmed är det inte säkert att trygghetskänslan och utforskandet följer med till andra digitala rum.

Informationskompetensen sviktar fortfarande avsevärt och många har svårt att sätta in Facebook i ett sammanhang. Vad gäller begränsande och förminskande av ungas nätverkande, kunskapande och sociala normer har vi ännu inte nåt längre än att den grövsta moralismen och rädslan lagt sig. Fortfarande är skolorna dåliga på att använda sociala medier eller ens tillskriva dem betydelse. Biblioteken nobbar fortfarande i hög grad 2.0 och lyfter inte ett finger för att förändra sin medieanvändning med unga besökare. Föräldrar stryker fortfarande runt surfande barn och har svårt att delta i deras sociala liv. Barn nekas uppkoppling utan vuxnas närvaro. Webbverktygen används för att kränka barns integritet. Skräckpropagande från t ex Netscan säljer fortfarande stort i skolorna- 2.0 föreläsningar gör det definitivt inte.

Så. Nu har jag grumlat min egen och kanske andras söndag istället för att glädjas över det Larsen upplever. Hennes berättelse är definitivt värd att minnas och sätta sitt hopp till. Men som alltid så scannar min blick snabbare av maktmissbruket än framgångarna.

Subkulturers identitetsskapande genom socialt nätverkande

I would say I´m an anime geek, a gamer geek and a half a dozen other types of geeks, a geek of all types if you will.

Äntligen en artikel som väcker nytt intresse för grupperingar och identitesbyggande via socialt nätverkande. Om digital subcultures skriver J A McArthur i senaste numret av Journal communication inquiry. Den subkultur som artikeln bjuder in oss i är den som består av "the geeks". Begreppet "geek chic" beskrivs, inte en misslyckad grupp av outcasts utan social kompetens utan personer med speciella kunskaper som blivit viktiga för ekonomi och näringsliv. Författaren pekar också ut geeks som är omtyckta i populärkulturen.

Identitetsbildningen via nätet med möte mellan olika nationaliteter är en bra miljö för subkulturer att växa och skapa system för att identifiera och gradera sitt kompetens/intresse-område.

Self-proclaimed geeks have captured the once derogatory term and put it to use as a term of power, even creating levels of geeknes.

Subkulturer påverkar mainstream society och de som tidigare värderats lågt kan kanske sägas ha större möjligheter att stärka sin status och dela med sig av sitt engagemang via nätbaserad kommunikation som t ex chatrum.

Mitt mål: Att bli den mest geeky bibliotekarie du mött.

My council- services. Webbryggsäck för medborgaren.

Socialt nätverkande för myndigheter och företag. Bu eller bä? Computer world diggar inte att det finns en facebook-grupp för "those who hate the little fat library man" vid ett universitetsbibliotek. Å andra sidan verkar man öppnare för att Queen Elisabeth talar till sina "undersåtar" genom youtube...

Företag scanner regelbundet classmates.Com, myspace och linked in "to glean information about potential hires and competitors" skriver Bert Perkins i computer world. Då samlar och samkör man uppgifter som är svåra för användaren att förutse.
Kanske kan profiler baserade på open identity för myndigheter och organisationer istället ge möjligheter att serva medborgare utan dold scanning av profiler. Med samma inlogg och uppgifter du själv valt att skapa blir du servad av en bibliotekarie likaväl som att du kan ändra din sophämtning. Detta system, My council- medborgarportaler, är främst hämtat från en artikel i Library Hi Tech News om brittiska förhållanden och samarbete mellan bibliotek och Axiell.

I denna och liknande artiklar om myndigheters och serviceinstitutioners vilja att samköra databaser handlar det ofta om möjligheten att samla uppgifter om människors beteende. Eftersträva att ge bästa möjliga service av myndigheter, fint. Men samtidigt som automatiserad informationsinsamling om grupper och individer gör att man lättare svarar mot deras behov och förutser vilken service som behövs under kommande årtionden så öppnar man också för att de enskilda individernas beteenden samlas in och kan ge profileringar som användarna trots allt inte valt. Men istället för att bli övervakad av typ Ica som ger dig reklam för hundmat för att du köpt det flera gånger förut så beskriver Jim Burton i Library Hi Tech ett system där du gör du din egen profil och får service och information utifrån det du själv valt att berätta. I artikeln, UK Public libraries and Social networking services, beskrivs hur local authorithies generellt har för lite kunskap, visioner och insikt i hur socialt nätverkande och informationssökning fungerar. Men viljan finns och det system som skissas i artikeln kan beskrivas som en egen myndighetsryggsäck på nätet. Men samtidigt som den biblioteksarbetande skribenten väljer att låta sina resonemang kretsa kring 2.0 frågar man sig hur drag av 3.0, automatisering och skarpare semantiska sökprocesser skall balanseras mot önskan om integritet och fortsatt mångfald. Men visst vill vi

...allowing the local authority to address social inclusion, poverty and debt collection in holistic manner.

Join bibl feed

BIBL FEED, bibliotekens digitala life stream. Åke Nygren har gjort ett spännande, snyggt och inspirerande forum på Ning.

Socialt nätverkande och kunskap om äldres idéer och behov

Newsday (via Librarian stuff) skriver om behovet av att öka servicen för äldre användare av bibliotekets resurser. Exemplen i artikeln är inte så värst fantasifulla, de mesta känner vi igen från vår biblioteksverksamhet.

Detta betyder dock inte att vi kan vila ifråga om service till äldre låntagare. Biblioteken förefaller i dag alltför nöjda med sina satsningar på god försörjning av daisy och storstil liksom boken kommer till dem som får litteraturen levererad till dörren. Många tycker att det här är en viktig service men jag undrar om vi inte kan erbjuda mycket mer. I hur hög grad servar vi funktionshindrade eller äldre med informationssökningstjänster? När vi bjuder på kaffe, kanelbulle och bokprat om höstens nya böcker involverar vi då andra medier och kulturupplevelser? Anknyter vi boktipsen till Wikis eller bloggar där författarna fördjupar sina funderingar eller intresserade läsare analyserar och diskuterar litteraturen? Möts fack och skön (cyber och pappersform) i bokpraten?

Informationsförsörjningen för den äldre delen av befolkningen bör uppmärksammas. Ett exempel där man använt socialt nätverkande för att från myndigheters sida få bättre kunskap om äldres behov och önskemål är The department for work and pensions i Storbritannien som driver en sajt som "aims to encourage social networking among older people and initiate direct debate between them and the government /.../ The topics will cover all areas of life /.../ The site will link to other networking sites including Myspace, Facebook, Youtube and FlickR."

Irriterad över att fokus i diskussioner om nätbeteenden och socialt nätverkande ofta är yngre generationer? Ta ansvar för utvecklingen och starta nätverksamhet för äldre på ditt bibliotek och låt det inte stanna vid att visa Opacen, eniro och google.

Kommersiellt och allmännyttigt socialt nätverkande

Denna första decemberdag måste jag börja med att skicka goda tankar till alla er som är i Malmö och diskuterar framtidens barnbibliotek Om någon av er tar anteckningar vore det fint att se dem på några av era bloggar. Det vore t ex kul att höra Lo berätta om resan till Kanada och IFLAs mottagande av mars express.

Fortsatt funderande kring omvärldsanalytiskt förhållningssätt, eget ansvar för informationsförmedling och insikt i olika gruppers levnadssituation eller behov har fått mig att surfa runt och titta på riksdagskandidater, regeringskansli och ministrar. Här och där finns personer som ivrigt informerar om sitt arbete och diskuterar sina ställningstagande. Men min nästa fråga finner jag inget svar på: Utnyttjar folkvalda och myndigheter socialt nätverkande för att hålla sig uppdaterade kring sina målgruppers situation och behov? Genom att delta kan man bättre bedöma om ens planer på t ex ett allaktivitetshus (som här i Hässleholm) är förenliga med ungas rörelsemönster och vardagsliv. Hade man befunnit sig på Twitter, Lunarstorm och Bilddagboken hade man nog snabbt spolat idén om en tillbyggnad på Ljungdalaskolan. Som Anna Tyrsol på Hässleholms bibliotek påpekat skulle detta betyda att man skapar en fritidsgård, inte ett hus "för alla".

Att utnyttja analyser av socialt nätverkande i (främst) kommersiella syften är väl undersökt och utvecklat. Titta på The social web analytics eBook 2008 (pdf). Där konstaterar man träffande att man under mitten av 90-talet inte hade en aning om att man kunde "lyssna till" och delta i diskussioner med tusentals kunder/potentiella kunder från en burk på skrivbordet, oavsett tidzoner och geografisk hemvist.

De stora skillnader mellan förutsättningarna och målen man redovisar i den här boken och vår verklighet - som arbetar utan ekonomisk vinning för ögonen är att man i kommersiellt nätverkande gärna pumpar luft i sina påståenden och hellre skapar god stämning och religiös hängivenhet för sina produkter och varumärken. Naturligtvis står detta inte i rapporten. Det är bara min gammalmodiga kritik mot kapitalets lakejer... Fast så har jag ju stått under en sovjetisk flagga som barn och sjungit

sådan är kapitalismen otack är den armes lön

de är dom rikas paradis men

ingen hör en fattigs bön

och förståss...

venceremos vi ska segra

vi ska krossa bojornas band

och

Victor Jara Victor Jara dina sånger skall eka i

gruvornas gångar

från gitarr till gitarr ska de spridas

över stad och land

samt

Svarta tupp när du hörs gala blir det mörkt

natten är inne

Men när den röda tuppen gal

då gryr morgonens timme

Nu blir jag nostalgisk och funderar på att sluta vara struntakademisk och bli arbetare. De ekonomiska villkoren är ju minst lika pissiga i kvinnoyrkena inom SACO så varför inte lära våra barn att inte ta 300 000 kronor i studielån för att sitta hemma och leka med två kaniner och få krav från CSN som är omöjliga att betala. Bitter? Javisst, det är min livsstil. Tycker du inte om det så välj en gladare bloggare.

Åter till offentlig verksamhet, socialt nätverkande och månande om varumärken. Nu tänker jag att det är viktigt att vi som (förhoppningsvis) nätverkar som servicegivare åt medborgarna, unga och gamla, inte inbillar oss att vårt jobb är att följa de PR-déer som vinstdrivande aktörer följer. Vår uppgift är inte att få folkbiblioteksloggan att glänsa. Uppriktigt bemötande och konkreta svar på kritik. Dessutom tror jag att en öppen och orädd diskussion utåt om vår verksamhet är bra för de samhällen och byar där vi verkar.

Kanske är det just modernt PR-tänkande som får kulturchefer att vara rädda för offentliga diskussioner kring arrangemang och ekonomiska prioriteringar. På min senaste tjänst hade jag inte lärt mig att leva efter denna devis som fack och arbetsgivare är överens om: Kritik och diskussion hålls innanför verksamhetens fyra väggar trots att det man gör bör utvärderas av uppdragsgivarna: Invånarna. Efter bokfestivalens genomförande i somras blev jag tillfrågad av Kristianstadsbladet om hur jag tyckte att festivalen avlöpt (Här finns artikeln). Helt naivt började jag diskutera vad som var positivt och vilka delar som kunde förbättras. Just då var jag inne i en period när jag tyckte det var fascinerande att se hur samhällets strukturer och trender så starkt gav avtryck i vilka författare vi bjöd in och vilka böcker som snabbt plockades från nyhetshyllorna. Därmed önskade jag mig en mer varierad festival med mer utmanande författare. Blir ni förvånade av att jag fick på nöten av kulturchefen? I tidningen säger man inte vad man tycker utan bygger kommunens och kulturförvaltningens varumärke.

Den här inställningen genomsyrar mycket av nätaktiviteterna: Synas, höras och glänsa. Problematisera är för jobbigt. Jag ser dock fram emot att myndigheter och servicegivande institutioner väljer en annan väg när de utnyttjar nätbaserat kontaktsökande och informationsgivning. Om man tittar på miljöorganisationer, politisk ungdomsförbund och utomparlamentariska rörelser så finns en mycket större spridning i tilltal och målsättning med nätverkandet. Mycket mindre luft i argumentationen och mer fokus på att skapa kritisk debatt och därefter samla människor kring gemensamma väl underbygda mål.

Det finns många studier om det här och jag lovar återkomma. Ämnet är aktuellt och skitkul. Tillsvidare hoppas jag att Luciano Floridi har rätt:

Vi är de sista generationerna som gör skillnad på on och offline- umgänge, kunskapsbyggande etc.

Den kan inte dö för den finns inte Eller "Rädda Joppe"

Jag minns Rädda Joppe - död eller levande som TV-serie från när jag var barn. Relationen huvudpersonen hade med sitt kramdjur underbyggs gärna av föräldrar. Vi tillskriver tillsammans med barnen deras nallar och barbiedockor tankar, känslor och vilja.

Barbara J. Wilson artikel om unga, rädsla, altruism och internetanvändning (eller screenbased media generellt) i The future of Children konkluderar:

"media influence on children depends more on the type of content that children find attractive than on the sheer amount of time they spend in front of the screen."

Wilson lyfter fram att barns och ungas rädsla och ångest kan väckas av screenbased innehåll. Detta perspektiv har ju länge diskuterats och även frågan om mediavåld leder till IRL-våld tas upp av författaren.

Mer intressant är dock hennes fördjupning ifråga om inlevelseförmåga, sympati och altruism underbygd av t ex nätanvändning.

Det är precis som med Joppe frågan om engagemang och intresse för fiktioner och fantasi. Lärande och utbyte genom att möta olika verkligheter och olika känslor . i lek med föräldrar med mjukdjur och tågbana eller via nätanvändning, spel och socialt nätverkande med fantasifulla karaktärer på forum och onlinespel.

Avatarer lever - i mycket högre grad än vad Joppe gör. Ändå pågår diskussionerna ständigt om att begränsa de ungas och barnens nätanvändning. Nyligen hamnade jag i en diskussion där jag försökte framhålla hur viktigt det kan vara för barn att logga in frekvent för att hålla liv i sina karaktärer och uppdatera sina konton. Motparten höll inte med mig. Nätanvändningen kan inte få den digniteten eftersom ingenting är verkligt. I min desperation berättade jag slutligen om fantastiska färggranna karaktärer, avatarer, med hela liv - inredningskataloger och kamratskap som faktiskt dör om man inte aktiverar dem.

Svaret blev naturligtvis "De kan inte dö, de finns inte på riktigt."

Jag skulle vilja se lärare och föräldrar använda samma brutalitet när de talar om Snigel från Björnes magasin eller barnets favoritnalle.

Nästa gång Joppe åker iväg med sopbilen bör vi alla lakoniskt konstatera: Han kan inte dö, han finns ju inte på riktigt.

Konservatism om Internet och arbetsmoral

Saxat från dagens IDG, Privatsajter filtreras bort:

– Vi har en automatisk rutin som slår larm och varnar om någon anställd beter sig olämpligt, säger Anna Sundblad.Swedbanks filter tar bort sajter som är direkt olämpliga men även till exempel Facebook är blockerat.

Artikeln handlar om att företag spärrar "kända tidsfördriv" (!) som t ex communitys. (Ni har väl inga dagstidningar eller veckotidningar på jobbet? Ingen skönlitteratur eller papper och penna? Telefoner? Toaletter? Kanske borde fler återinföra reglerade toalettbesök på arbetstid!)

Återigen är vi tillbaka i det svartvita tänkandet. Information inhämtas inte genom socialt nätverkande och företagen skall kontrollera, reglera och filtrera nätet.

Hoppas anställda protesterar! Arbetsmoral och aktivitet på jobbet har ju knappast ngt med nätet att göra. Filtrering är censur. Om jag läser en bok eller fikar tre timmar. Är det stöld från arbetsgivaren? Surfande är mätbart kvantitativt sätt. Men jag tror många gånger att man inte tar med några kvalitativa beräkningar. Vad tillför det sociala nätverkandet de anställda? Och hur mår de av övervakning?

Tiger facken still?

På Malmö stadsbibliotek spärrades t ex hotmail vilket innebar att man vid infopointerna inte kunde hjälpa låntagare att öppna bifogade filer etc när deras mail krånglade.

Censur och filtrering har alltid en baksida.

Bloggar istället för DN

Ingen DN i lådan denna röda dag. Irriterad. Konservativ uppenbarligen. En söndagsfrukost utan tidning är ingen mening...

Drar fram datorn som börjar bli löjligt tung och omodern. Läser librarian.net och blir strax på gott humör. Tidningen får gärna utebli fler dagar så min argumentation för socialt nätverkande av bibliotek blir bättre.