Disneys webbvärldar i form av closed communitys

Det kan också vara bra att redan från början vänja barnen vid att det är de vuxna som sätter tidsgränser för spelandet vid datorn. Och självklart är det de vuxna som bestämmer vilka spel och hemsidor barnen får vara på

.Disney

Ja, är det föräldrar och vuxna i allmänhet som skapar gränser och webbaserade landskap med oöverkomliga gränser? Eller är det Disney själv och liknande aktörer?Det är lätt att vara klok och sitta med en bekymmersrynka vid de kommersiella barnsajterna och beskåda deras uppbyggnad och förtäckta, eller ibland överdimensionerade, reklam. Men de olika mediernas utveckling går hand i hand eller så försvinner de till förmån för nya former. Varför TVn används traditionellt med sin förutbestämda tablå kan te sig märkligt.

*
En stor aktör som påverkar/indoktrinerar barn globalt genom alla typer av medier på arenan är Disney. Dess sociala forum och interagerande former av media, leksaker och annan reklam är överväldigande. Finns det några barn som inte känner igen figurerna? Vilka barn känner däremot till vilka aktörer det finns som verkar för deras intressen? Vilka som inte har ett dolt intresse som Ronald McDonalds-clownen med sina fjuttiga insamlingar till barn och stora vinst i form av goodwill?
*
Kanske återkommer det här påståendet i varje bloggpost till dess den här kommunikationsformen dör: Var är de offentliga aktörerna? Var är bibliotekariernas initiativ för barns media- literacy? Hur marknadsförs FNs konvention om barns rättigheter; inte bara du har rätt att vara människa, utan de mer provokativa delarna, som artikel 12 & 13, de delar som varje bibliotekarie borde bära med sig i sin yrkesutövning? Barn som får stöd att lära sig bygga egna former för samvaro och kunskap från det att de är små- kanske sex eller sju år skulle ha en helt annan möjlighet att få-och ta makt över den verklighet de lever i och förstå när någon kränker deras gränser. Att vi också skulle få bättre kunskapande-former är ett viktigt bonus. När vi ser på de äldre åldersgrupperna är det slående hur kommersiella forum även där har stor makt men samtidigt kan vi uppskatta, kanske förundras och framför allt känna respekt över de stora och små initiativ till kunskapsbyggande som startar och växer p g a unga aktörers intresse.
*
Men även de kommersiella forumen fyller ju här ofta en funktion ifråga om sexualitet och andra laddade frågor. Här finns många exempel att hitta på MySpace med flödande kommunikationskanaler. Hur ser det ut på Facebook? Vilka andra forum- som mer riktar sig mer till unga- har en mångfald av mindre kluster där man umgås, stärker och ifrågasätter identitet och t ex politiska ståndpunkter? De här tankarna väcktes efter läsning av en artikel i hd.se där Nancy Kanter på Playhouse Disney intervjuas. Många påståenden och mål blir här ventilerade av en Disneyrepresentant och kanske/troligen bör vi ta vara på det. För hur ofta får en journalist fråga en dessa aktörers företrädare om homosexualitet, interaktivitet och synen på barn som grupp? TV blir allt mer interaktivt på så sätt att figurerna vänder sig till de, ofta små, barnen och talar "med dem". Även nya tekniska lösningar gör att interaktiviteten kan öka ännu mer och journalisten Malena Jansson och Nancy Kanter samtalar kring detta. Förutom TV är nätbaserad "åtkomst" till barnen viktig:
*
- Även datorn blir ju ett allt viktigare visningsfönster. Vi satsar mycket på webben, där barnen kan träffa figurerna ur tv-serierna och spela spel med dem. Vår webb är helt barnsäker och den bygger på samma pedagogiska grundidéer som våra tv-produktioner.
*
Disney arbetar således som de stora aktörerna generellt; de säkrar alla ingångar och all kommunikation. Pedofilskräcken och barns nyfikenhet når inte in i våra "säkra" digitala barnrum. De digitala barnhagarna för små och lite större lugnar vuxenvärlden, att släppa kidsen att söka finns inte på agendan. Att nå ut globalt är ständigt Disneys självklara affärsidé. Vad betyder det om man lyckas skapa closed communitys av spel, bilder och annan, ibland med påstådd pedagogiskt- ofta uppdaterade inriktade applikationer. Vilken likriktad kultur får vi? Vilka normer kommer från början planteras?
*
Ordet cyberbalkanization betyder enligt en äldre källa ungefär "The division of the Internet into narrowly focused groups of like-minded individuals who dislike or have little patience for outsiders."
Men jag brukar använda begreppet på ett mindre väletablerat sätt: Som ett uttryck just för "stängsel" som skapas och gör att grupper villigt eller ofrivilligt inte når varandra och därmed inte förstår normer och livsvillkor för andra grupper. I de digitala världarna blir detta minst lika viktigt som i fysiska klassrum och bostadsområden. Disneys webbplatser strävar efter total "closure" mot omvärlden. I deras land finns inga gäster med andra agendor. För mig är det den yttersta formen av cyberbalkanization och konflikterna står här inte deltagarna för utan personer och aktörer bortom deras synfält.
*
hd.se igen: Disney arbetar ju globalt och strävar efter att gå hem i alla hem världen över. Gillar verkligen alla treåringar i alla länder samma saker?
- Våra produktioner är universella, de bygger ofta på ”eviga” historier som alltid går hem. Och föräldrars intresse för sina barns bästa är detsamma över hela världen.
*
Återigen: Vems "universella berättelser" skapas och påtvingas? Vem får berätta om människors historia eller om dagens korrekta normer? En bibliotekarie i Genarp, Yvonne Pålsson, forskar om indianer i svensk ungdomslitteratur och ställer den viktiga frågan: Vems perspektiv? Vilka får bestämma indianers karaktäristika och vilka myter accepteras i dag av samhället? Paralleller kan dras till Disneys påstådda universella berättelser. Vems sanning? Existerar någon relativitet som barnen kan fundera kring? Disneys representant bekymrar sig inte heller över könsstereotyper, vars normer ju kan sägas tillhöra de berättelser som blir alltmer universella och därmed skapar mindre möjlighet till frihet för barn att skapa genus utifrån olika bilder och därmed olika val.
*
- Det är viktigt för barnen att veta vilket kön karaktärerna har. Och oavsett dagens jämställdhet så är det ju så att flickor världen över gillar rosa och att pojkar och flickor leker olika.
*
Även sexualitet diskuteras med Disneys representant i Helsingborgs dagblad:
*
Jag undrar när vi kommer att få se det första homosexuella paret i en Disneyproduktion. Nancy Kanter verkar överraskad av frågan. Hon skrattar till.

- Det är inte omöjligt. Men det är inte gjort och heller inget vi strävar mot. Vi har inte behov av att göra ett sådant ”statement”.

*

Kommer vi ihåg upprördheten över Tinky-Winkys röda handväska i Teletubbies producerat av BBC för riktigt små barn? Programmet blev stämt i fransk domstol just p g a den fråga som upprörde konservativa läger: könsöverskridande i barnprogram. I domstolen framfördes att man lärde barn att bli mer "bögiga".
*

Så visst skulle det vara jobbigt att lyssna till någon slags "böglobby" som antagligen inte är lika stark som amerikansk höger. I Disneyland råder konservatism enligt västerländsk normer och flickorna lär nog fortsätta vara anorektiska och pojkarna övertydligt heterosexuella, underförstått eller uppenbart starka och maskulina.

*

Vad betyder detta för oss? Har vi fortfarande inget intresse av att arbeta med demokratiska grundfrågor på webbaserade forum och hela världar? Är yttrandefrihet för bibliotekarier fortfarande en fråga om fysisk litteratur och kaxighet att skydda låntagares integritet genom att inte släppa ut information om låntagarnas val?

*

Eller är överhuvudtaget yttrandefrihetsfrågan död i biblioteksdebatten och verksamheten? En dröm vore om vi samlades kring konventionerna för barn och vuxna, bibliotekslagens krav och vårt egen yrkespatos: Att bidra till ett demokratiskt samhälle med fri information och kunskap för alla.

Forum och marknadsföring till barn

Marknadsföringen till barn ökar på nätet, vilket vi redan märkt. Det stora problemet är dock inte den "påtagliga" reklamen med små loggor på utan att företagen äger så många webbplatser som barnen vistas på.

Det som kallades en browser visade sig vara samlad reklam för Nickelodean, exemplen på forum som barnen gillar som ägs av stora företag kan göras milslång. Den här vägen kan företagen lära sig "allt" om vad barnen gillar och skapa behov av sina produkter.

Återigen: När tänker de offentliga initiativen bli duktigare? När kan vi själva bygga bra forum som inte bygger på kommersiell logik?

Fostra ditt barn med marknadskrafternas anti-ideal

I want to be rich and I want lots of money

I don’t care about clever

I don’t care about funny,

I want loads of clothes and fuckloads of diamonds

I heard people die while they are trying to find them

Lily Allen, "The fear"

Barnen vid datorn bör vara en bra syn. Men det som är tröttsamt är vilken makt de kommersiella aktörerna tar över barnens engagemang och tid. Jag har tidigare försvarat "tjejforum" och visat på deras dynamik: Britney Spears och Rosa Parks i flerbottnade rosaskimrande sociala forum. Men att framhålla den komplexitet som saknas i synen på mainstream-forum betyder inte att vi skall försvara ett fult kapitalist-uppfostrings-system.

I går började Go super model sälja speciella alla hjärtans dags- kläder i någon slags limited edition. Även i dag kan man köpa dem men sedan försvinner de från sajten. De forum-medlemar som inte hunnit tjäna ihop pengarna innan den fjortonde och femtonde blir således utan de eftertraktade plaggen.

Tänker de multinationella forumskaparna någonsin på att deras målgrupp är unga och ibland små barn? Javisst, framtidens konsumenter- hjärntvätt ju tidigare desto bättre.

Ännu ett tecken på nätvilsna vuxna

Hur kan detta vara en nyhet: Arbetsgivare kollar upp dig på Facebook
Naturligtvis, hur skulle det annars se ut? Naturligtvis vill man ha information, därför ber man om CV, referenser och kollar sociala forum.
Men: Det är viktigt att kunskapen om nätbeteende är stor hos arbetsgivare, försäkringskassan etc. Att utgå från egenhändigt skapade uppgifter rakt av är naivt. Min blogg: Mina val. Mitt facebookkonto: mina val. Mina bilder: Mina val.

Bygg infolego tillsammans. Avsätt bibliotekarie- majestätet.

"Years of research on kids' informal learning with digital media" har resulterat i djupgående analyser av hur "these practices change the dynamics of youth-adult negotiations over literacy, learning, and authoritative knowledge" McArthur foundation tycks bidra mycket till den amerikanska forskningen om ungas internetbeteende och informella lärande och den här rapporten är inget undantag.

I likhet med Growing up online, Learning, race and ethnicity och Girls wide web tror jag att resultaten kommer vara relevanta under en längre tidsperiod oavsett utvecklingen av digitala tjänster. De fördjupade studier av beteenden som synliggör vilken roll lärande och gemensamt skapande överlever de snabba förändringarna just eftersom de fokuserar på beteendevetenskapliga aspekter som t ex utveckling, identitetsbildning och en kultur som starkt präglas av deltagande. Ditt tyckande, tänkande och frågor är relevanta. Små stenar bygger fundamental förståelse och insikt för engagerade bloggare och habitanter på sociala nätverksforum.

We see peer-based learning in networked publics in both the mainstream friendship-driven hanging out in sites such as MySpace and Facebook as well as in the more subcultural participation of geeked out interest-driven groups. Skriver gruppen i sin sammanfattning och jag tänker att det är just i de "geeked out interest-driven groups" som vi finner de starkaste bidragen till folkbildning och empowerment i dag. På obskyra platser för små föreningar, intresseorganisationer och idéer möts slutsatser, vetenskapliga forskningsresultat och de egna empiriska upplevelserna utifrån det aktuella fältet/ämnet. Föräldrar som ställer frågor och får svar. Starwars- nördar, deprimerade och personlighetsstörda bygger vidare på insikter och kunnande samtidigt som det sociala och emotionella stödet utgör viktiga delar. Hoppas vi får se studier som jämför kunskap baserad på traditionell utbildning (webbaserad och litteraturbaserad) jämförd med den kunskap som skapas genom de mångas intresse och engagemang på mindre sociala forum och wikis. Vår helgonförklarade gemensamma encyklopedi, Wikipedia, bygger på den här principen men fångar inte samma kunskapsmassa i form av berättelser och erfarenheter. På det sättet väljer många wikipedia-skribenter att efterlikna traditionella encyklopedier medan man på sociala nätverksforum upplever en större frihet att bidra med kunskaper byggt på det självupplevda. Ibland när jag deltar eller betraktar dessa processer tänker jag att de liknar feministiska studiecirklar där varje individs kunskap, känslor och upplevelser är relevanta. Varje röst blir hörd och respekten för de enskilda deltagarna är "gripande". Skönmålande? Ja men baksidorna har jag skrivit om: De diffusa och godtyckliga grunderna för censur på dessa samlingsplatser, speakers corners och självhjälpsgrupper är oroande.

Om det fortsatta arbetet med literacy, normer för lärande, skriver Boyd et al:

"kids and adults need to first be on the same page on the normative questions of learning and literacy. Parents need to begin with an appreciation of the importance of youth’s social interactions with their peers, an understanding of their complexities, and a recognition that children are knowledgeable experts on their own peer practices." I det här citatet kan vi gärna byta ut begreppet föräldrar mot bibliotekarier. Men istället för att fokusera enbart på ungas nätkulturer och som den här rapporten fokuserar på - deras dynamiska lärande utanför en traditionell (auktoritär och adultcentered) skolkontext (där ungas kunskap och agerande per automatik är mindre värd) - bör vi fundera över rapportens kärna: Å ena sidan ungas kunskap och förmåga att bygga och utveckla de grupper (för stöd och information) man har behov av och å andra sidan vikten av hierarkiernas död (min slutsats): Gemensamt sökande och skapande utifrån bilder, podcasts, humor och just beskriven empiri.

Härmed måste bibliotekariernas snuttefilt försvagas- den korrekta, ekonomiskt dyra, svåråtkomliga och traditionsfyllda informationen skapad av personer med titlar och organiserad av oss informationsvetare med "the power to name", rätten att sortera och etikettera. Välja och välja bort. Rangordna och osynliggöra.

Publiken skall inte längre finnas kvar. Tillsammans skapar vi bibliotekens innehåll, mening och resultat. Inga små knattar passiviseras i biblioteksvisningar, inga pensionärer blir sittande med en kopp kaffe och inga ångestfyllda låntagare svettas över avgifter... Lokalerna mjuknar och de majestätiskt rakryggade samlingarna blir mjukare i kanterna. Din och min upplevelse läggs till ett oöverskådligt landskap på våra folbildande allmänningar. Inga kommunala bibliotekskrav ger genklang i kronofogdens kassa...

Bästa webbplatsen, användargenererat innehåll bör vara fokus

Internet world listar i sitt senaste nummer de 100 bästa webbplatserna. Stallet.se liksom stardoll (kolla Britney Spears och Rosa Parks på flerbottnade rosaskimrande sociala forum) finns med på listan. Bland politiska initiativ syns MUFs webbplats och inom media har vi dn.se som vinnare. Vad säger listan? Stillastående och dynamik? Jag garvar gott åt att stardoll kvalificerar sig liksom stallet som tidigare mest varit känt för pishing: stöld av webbidentiteter... Ja det är kul för både stallet och stardoll är "bekväma", underhållande och inspirerande platser att befinna sig på. Men samtidigt letar hundra i topp listan inte efter de bästa användargenererade innehållet... Det är inte samhällsengagemang och nytta som listas. Klickvänligheten står som alltid överst. Samtidigt finns ett stort behov av uppmärksamhet för service och folkbildning på nätet, liksom för de många organisationer och användargenererade encyklopedier som samlar och knådar kunskap. Kanske måste vi lära oss mer tålamod och njuta av innehåll snarare än kräva att fångas på 30 sekunder av kommersiella initiativ. Här är det ju just bekvämlighet och likriktning som till slut skapar fattigdom.

Bort från Cocacola och facebook. Sök galna mödrar och rispade barn.

Sajterna växlar! Nätverkandet består! skriver Rask i dag och många är väl benägna att hålla med... Men medan Rask exemplifierar med Bilddagboken och Lunarstorm och jag läste i Technical review om den enorma potential man fortfarande tror att facebook och Myspace kan ha... Så undrar jag varför det är dessa giganter man/vi/etablerad media som enögda kossor fokuserar på. Dels är de ju alla kommersiella aktörer vilket gör att de bör sorteras i en viss fåra... Och dels handlar det ofta om ett väldigt brett spektra (eller inga)/ av orsaker till varför man knyter band med människor på dessa platser. "Vi" som arbetar med information och nätverkande i olika former borde samlas kring att belysa de mer nischade nätverken mer. Studera dem ur aspekter som socialt stöd, gemensamt kunskapsbyggande och empowerment.

För ungefär ett år sedan hade jag med ett påstående i mina föreläsningar som gick ut på att Facebook och liknande "allt för alla" skicka öl och var emot kärnkraft- forum inte skulle klara sig på sikt. Sociologisk forskning visade då att dessa breda forum skulle överges och de som var målinriktade och samlade människor med mer lika referenspunkter för sitt deltagande skulle överleva.

När jag nu söker studier kring fantasyforum, ätstörningsforum, depressionsforum, stardolls-forum och liknande så är det påfallande ofta psykologiska studier som trillar in. Kanske är det för att jag är en usel informationsvetare och undermedvetet bygger in psykologiserande termer i mina söksträngar... Fan vet. Hur som helst handlar dessa ofta om hur pass sjukare eller friskare man blir av att delta i ett depressions eller PRO-ANA forum...

Undrar inte ni liksom jag över allt som skvalpar därunder? Jag har plöjt en hel del litteratur och artiklar men oftast nöjer man sig med att påpeka att deltagare fördjupar sin kunskap, förklarar begrepp och stödjer varandra... Är du med på ett PRO-SI forum så får du förvisso tips om olika former av självskadebeteenden du kan pröva men i lika hög grad blir du varnad och uppmanad att vara rädd om dig...

Vart vill jag komma? Jo jag vill se mer fokus på den gemensamma kunskapsbyggandet på sociala nätverksforum. Efter att åter läst Andrew Keens amatör-påståenden vill jag se försvar för det folkbildande sociala nätverkandet.................. Kan man säga så?

Men de som syns och hörs är de forum som drivs av ekonomiska intressen. Silicon valley-skapelser som plöjer ner allt i sin väg. I dag är det inte mer orginellt att använda facebook eller linked In än att någon gång ha sökt ett telefonnummer på Eniro...

Så. Jag har mina spröt ute och blir så jäkla lycklig över de fantastiska processer som pågår på de intresseorienterade sociala forumen... Men jag har inte verktygen för att sammanställa, återge eller teoretiskt förklara de här processerna. Vänd strålkastarljuset bort från informationsresurserna på Wikipedia och Youtube. Leta djupare och orka med längre engagemang för att se de här processerna.... Rask - I think we desperatly need you. Unga nätkulturer som grund för framtidens lärande. Kan man hamna mer rätt?
Amen. (Igen.)

Britney Spears och Rosa Parks i flerbottnade rosaskimrande sociala forum

HarperCollins har, vad de i mars kallade, en interaktiv onlinevärld (ref), men som kanske bättre beskrivs som ett komersiellt nätverksforum. Detta heter Lolas land och baserar sig på bästsäljande böcker (Think pink och Viva la Diva, två till böcker är visst på g) för flickor mellan 8 och 12 år. Om någon nu tyckte Library lovers kampanjen var väl rosa så ska ni spendera en stund i Lolas Land... Här får vi till skär bakgrund lära hur fötterna skall vårdas när man bär flip-flop. Visst är det lätt att vara moraltant eller göra sig lustig över dessa snabba intryck. Men att bara avfärda eller bli feministiskt rasande över flickors mötesplatser på nätet är översitteri.

Forum som dessa är ofta mer intressanta än vad min svartvita blick vill erkänna. Lolas land ansträngde jag mig för att spendera tid i eftersom det var omskrivet och skapat med populära böcker som förebild. Men ett forum som jag först tvingades in i av mina döttrar och därefter mer än villigt blev kvar som halvaktiv deltagare i är Stardoll, fame fashions and friends. Att klä av och på kändisar, det hade jag greppat innan jag prövade själv, men att se förbi Britney Spears- klippdockorna och upptäcka nätverkandet även här var en mindre chock. Vilket fördomsfullt pucko jag varit som trott att barnen suttit i timmar och lekt med online klippdockor i form av kändisar med märkeskläder och accessoarer... Stardoll rymmer många sammanslutningar av små diskussionsgrupper och vänskapsband som baseras på alltfrån vilket nickname du har till vilket djur du tycker om eller hur din avatar ser ut. Ibland startar rykten om märkliga föreningar som inte bildats enligt forumets regler och då kan barnen inte lämna datorn. Bu eller bä? Lite i chock var jag efter att ha klätt av och på Rosa Parks (som istället för "star doll"kallas "rolemodell" på sajten)... Men systemet med att betala för att få fullständig access till forumet börjar kännas alltför sorgligt när vi har med barn att göra. VISA-kortet har nyligen åkt fram för att uppgradera ännu ett konto på Club Penguin och därifrån är berättelserna långa och uttrycksfulla vid kvällsmaten.
-Är det den artonde i morgon?
-Ja
-Bra då ska jag köpa möbler från den nya katalogen
-Va
-Det kommer nya möbler och jag får nya pengar

Ibland behöver en lätt försoffad trettio år gammal mor dra sig tillbaka och ruva på alla sina fördomar och erkänna att samvaron på Star dolls var mycket behaglig. Och att jag gjorde intrång när jag som vuxen skaffade mig inlogg på denna barn och ungdomssajt, det kunde jag snabbt släppa. Forumet kryllar av vuxna som bildar egna sammanslutningar och vänligt avvisar alla umgängesförsök från yngre deltagare. Istället har de föreningar för "adults only" som uppskattar att handla handväskor med stardollars.

Rebekah Willet har arbetet i projekt med unga tjejer som i workshops fått göra egna fashion-dolls sidor. Hon valde att titta på de olika tolkningar och de olika sätt att läsa/tolka beteenden och bilder i en kulturell kontext som kan tillämpas på vad "vi" kallar stereotypa och tvingande kulturella ideal ("girl-poisoning culture"). Här kan ni se en del av resultatet.

Vad betyder då detta? Jo de unga deltagarna resonerade kring "the beauty myth" och orealistiska ideal medan de fick bygga egna sidor med egna uttryck. Willets text visar hur olika femininiteter blir tydliga i arbetet med rådande normer och ungas eget skapande. Genom projektet blev den dominerande bilden av unga flickor som hjälplösa internaliserar medias stereotypiserande ideal svajig. I studien möter man istället flickor som agerande och kritiska aktörer, subjekt som skapar och "switch between seemingly conflicting positions"

KK-stiftelsen utlyser pengar för forskningsprojekt om barns och ungas nätanvändning i syfte att utveckla vår kunskap och kompetens inom IKT. Jag tänker att det nog vore givande att fortsätta i Willets och andras fotspår och titta på hur identiteter och normer skapas, formas och ifrågasätts genom de populära fashiondoll- forumen.

Willet sammanfattar och avslutar med många frågor kring vad det betyder att unga flickor använder olika media-bilder för att fantisera och att de "läser" bilder utifrån en annan position än tidigare generationer.

Betyder detta att genusmotstånd som att klä sina döttrar i hängslen och blå kläder från nyfödda och framåt bara är ett av många sätt att "leka" och ifrågasätta genusformationer? Att ta fullständigt avstånd är inte den enda vägen. På simpel svenska blir det väl ungefär en slutsats att barnen inte suger i sig bilder som uttorkade svampar utan att de studerar, diskuterar och kontextualiserar den uppsjö av normbildande (?) budskap som t ex modeindustrin levererar.

Willett är forskare men hennes projekt hade kunnat genomföras på våra bibliotek på kvällstid, svårare är inte upplägget. Med bättre tillgång till datorer hade man kunnat titta på olika fashion-doll communitys, tidskrifter som Julia och Veckorevyn samt Gossip girl- litteratur och sedan med enkla medel byggt egna statiska sidor eller sociala forum med fashiondolls. Kanske även inkluderat TV-spel med kvinnliga hjältar och diskuterat även dessa "identiteter".

Vilka vill vara med?

En sammanfattning av Rebekah Willets projekt hittar du i kapitlet Online paper dolls i Growing up online: Young people and digital technologies

Sociala nätverksforum viktiga platser för identitetsskapande

Studier av nätverkande på sociala forum ger ofta starka bilder av vilken funktion dessa platser och relationer spelar i deltagarnas liv och för deras identitetsskapande. Annie Hau-Nung Chan skriver i Gender, Place & culture om arbetande mödrars identitetskapande i Hong Kong och den funktion webbplatsen Happy Land fyller för dem.

Författaren betonar att nätbaserade grupper och socialt stöd på senare tid erkänts som viktiga för människors sociala relationer efter den svartvita debatt som tidigare rått om Internet. Sociala nätverks funktion för socialt marginaliserade grupper är speciellt viktigt. Chan skriver dock om en väletablerad grupp som möts, diskuterar och ger varandra råd då de bryter mot rådande normer kring moderskap i Hong Kong. Hennes slutsats är att det undersökta forumet är viktigt för kvinnornas identitesskapande som både mammor och yrkesarbetande. Den traditionella dualiteten mellan reproduktion och produktion ifrågasätts dock inte. Snarare stödjer man varandra i att klara båda roller.

Det privata erroderar

Diskussionerna har varit många och långa kring identitesbildning och IT. Zeynep Tufekci skriver om ämnet utifrån olika former av privatliv och gränser. Hon menar att IT eroderar ”privacy” på nya sätt eftersom gränserna nu ser annorlunda ut både tidsmässigt och rumsmässigt (min sammanfattning. Hennes artikel har publicerats i Bulletin of Science, Technology & Society men finns även som fri pdf.)

Mötet mellan ungas medievanor och presentationer på nätet har i vågor problematiserats av "vuxensamhället". Den del av diskussionen som varit synligast är de många mediedrev kring Myspace och potentiellt farliga eller olämpliga möten mellan vuxna användare (med dold agenda) och unga.

Unga lägger ut mycket privat information tycker vuxenvärlden många gånger och Tufekcis artikel ”Can you see me Now? Audience and Disclosure Regulation in online social network sites” tangerar den här bilden. Men utifrån bland annat Goffmans klassiska teorier ger hon ett makroperspektiv som lämnar möjlighet att både fundera över vikten av identitesbildning & yttrandefrihet, å ena sidan, och å andra sidan frågan om en bestående gräns för det privata.

Statusmarkörer, unga & digitala forum

Status, tillhörighet och markörer för högt och lågt har alltid fascinerat beteendevetare... Och många andra som jag inte intresserar mig så mycket för typ gaultier och Gudrun Sjödén. Antagligen var dessa exempel skitlöjliga och visar därmed vilken koll jag har på den här världen.

Hur som helst. Genom Beverly Skeggs har vi kunnat få djup förståelse för klass och könsmarkörer. Ord som kulturellt kapital har vaknat till liv och lämnat fransk sociologisk snorkighet och blivit en realitet, en påtaglig känsla och kunskap som känts lika tydligt på kroppen som i tänkandet. Klass kliar och irriterar. Kön marginaliserar och kväver.
Vad händer med den här kunskapen när sociala relationer allt mer blir beroende av digitalt samspel? För ett par år sedan fylldes informationsfloden med förhoppningar om överbryggande av kön, etnicitet, funktionshinder och klass. Nu tycker många istället att de nyktrat till och visat att sociala spelregler i det fysiska samhället flyttar över till den digitala världen. Du är alltid kvinna. Född till det och får leva med det även i de sociala sfärer du älskar att logga in i med andra namn. Namn som du valt själv... (Således måste vi skapa egna rum både virtuellt och fysiskt.)

A G L. Age gender och location.

Jag struntar i er "realism" och försöker stanna i drömmar om förändrade sociala spelregler genom nätet. Danah Boyd skriver om social status i nätverkssamhällen och berättar att the Digital Youth group at Berkeley and USC bland annat funnit exempel på hur unga avfärdar traditionella status markörer pga sitt digitala engagemang. Danah Boyd berättar:

"many youth involved in interest-driven digital practices rejected traditional status markers in preference for those that could be achieved in subcultures."

Om studierna vid Berkley berättar hon också att nätverkandet kan förändra statusmarkörer:

"they found diverse ways in which people marked and negotiated status, /.../ that networked participation can alter the markers of status."

De som framhärdar om statiska roller i fysiska och virtuella livet kan kanske få lite hopp (eller besvikelse beroende på politiska ställningstaganden) genom dessa studier...

Prata inte om Norén, tala om normalitetens regler (ovanifrån)

Det finns mycket sagt, tänkt och skrivet om vansinne, sorg och skapande. Lars Noréns bok som släpptes i dag (DN, Expressen etc etc etc- sök Norén på bloggportalen om du vill ha skallen full med tyckande och tänkande innan de 1600 sidorna lästs), (inte för en vecka sedan som jag tidigare hävdat) tar ungefär så stor plats som man hade väntat. Dagstidningen, radion, kvällstidningarna, bloggarna och i bisatser på nätverksforum. Är du intresserad så kan jag absolut rekommendera bloggen Bokhora och dess inlägg om Norén...

Jag kommer inte läsa Noréns bok. De utdrag jag hört upplästa och citerade gör mig djupt beklämd. Om inte Norén varit ett geni så hade han varit psykpatient. Detta är inte ett angrepp på Norén utan på vårt samhälle, våra snäva gränser för friskt och sjukt, vårt kämpande efter perfektionism med botox och tystandet av de som står bredvid, utanför, ensamma...

Detta blogginlägg handlar inte alls om Norén, tvärtom. Istället handlar det om samhällets psykosar. Från årtionde till årtionde förändras vilka som skall klassificeras som mindre värda. Om man ser det över århundraden så blir det ju väldigt uppenbart som i tex Faucaults Vansinnets historia (läs om den på wikipedia). Lars Norén har en kreativitet som är otroligt stark och i ett annat samhälle eller årtionde hade man kanske stämplat honsom psykiskt halt och lytt.

Människor balanserar. Sorgen, saknaden, kränkningarna äter sig in i en del medan andra skakar på sig och rusar vidare. Nyligen blev ADHD och DAMP-diagnoserna ifrågasätta och genomlysta tack vare en vid detta laget nationellt känd sociolog och sjuksköterska; Eva Kärfve (många diskussioner om detta t ex på W.).

Debatten avstannade och bland barnen jag möter har ”damp” och ”att dampa” blivit vedertagna begrepp för att vara stökig. Precis som när våld och psykisk ohälsa nämns i samma mening försöker jag nyansera DAMP-begreppet med de barn jag möter. På min tid hette det att man var CP. Nu heter det DAMP vid sidan av de skällsord som tydligen begagnas av generation efter generation typ bög och fitta. (Och här i norra Skåne hör jag gång på gång neger som skällsord men hoppas att det är en regional företeelse...)

För diskussioner om psykisk ohälsa är det i dag webben som kan erbjuda nyanseringar, sammandrabbningar och frågetecken som inte det etablerade offentliga samtalet har någon intresse att göra. Istället låter man Dr Phil göra underhållning av det man fruktar mest (?). På såväl amerikanska som nationella forum samlas anhöriggrupper och brukargrupper för att förklara begrepp, belysa nya rön inom vetenskapen eller diskutera behandlingsformer. På de svenska forum jag följer så är närmare hälften av alla inlägg pulserande hjärtan och smileysar som klappar händerna eller visar tummen upp. Således mycket stöd och peppande vid sidan av dissikerandet av krångliga begrepp.

För mig är detta övertagande av makt, web 2.0 i praktiken - i "rätt" händer. En möjlighet att underifrån förändra definitioner som skapats av sociala skeenden och maktspel. Via sociala nätverksforum gör gräsrötterna fuck you åt den psykiatri och de kvällstidningar som förtrycker människor med andra uttryckssätt eller med mer inre smärta och kaos än vad det normal-fascistiska samhället vill veta av.

Att skapa, benämna eller behandla känslomässig smärta eller vad vi upplever som olämpligt beteende utifrån samhällets normer handlar alltid om en definitionsprocess. Är du kreativ, skapande eller härligt social? Då kanske du aldrig behöver få några stämplar ur ICD 10 (diagnostisk manual godkänd av bland annat WHO och Sverige) eller DSM 4 (amerikanska psykiatrikers diagnostisk handbok – förekommer också flitigt i Sverige). Kanske kan du stanna på den sidan linjen där de accepterade lever, få stöd och hjälp av omgivningen när du – helt berättigat, såklart – har en downperiod.

Du kommer aldrig på tanken att gå med i RSMH (riksförbundet för social och mental hälsa) eller sätta dig på psykakuten och vänta timmar för att få träffa en AT-läkare som har dina bekymmer att träna sig på... Aldrig kan du tänka dig att människor lever på sjukpenningsnivåer kring sjutusen spänn i månaden och får träffa sina läkare var sjätte till åttonde vecka. Inte heller funderar du över att bevisat effektiva behandlingar aldrig kommer ”psykon” till del eftersom de anses för dyra. Istället stannar vi vid läkemedelsbolagens propaganda och om inte det fjärde insatta preparatet leder till någon hjälp... Tja då finns ju elchocker att tillgå. (Sverige är ett av de länder som använder denna metod mest.)

Stig Dagerman. Namnet får vem som helst att skälva. Bränt barn får oss att gråta. Sylvia Plaths glaskupan (finns som radioföljetong på sr.se)beskriver en kvinnas väg ut ur och in i mörker. Hennes dagböcker(här på bokus) blir en skälvande, viktig läsning som kan berätta något om processen innan en människas inre inte orkar mer utan avbryter det liv som mest smärtar.

Sylvia Plaths dagböcker står på en hedersplats i bokhyllan bredvid Stig Dagerman och Kerstin Thorvall. Noréns bok kommer aldrig hamna där. Jag vill inte läsa hans hat eller hans tvätträkningar eller hans besök på NK. Jag läser hellre Rapport från en skurhink av Maja Ekelöf för andra eller tredje gången... Där finns en vardag berättad som tränger rakt in i hjärtat. Varje dag är viktig och betydelsefull, varje mening säger något om hur vi definierar, stänger ute och klassificerar människor som värda eller ovärdiga.

Skippa Norén. Läs all barn och ungdomslitteratur som nu kritiserats för att föräldrakaraktärerna är alltför halta och lytta. Vilka av de barn vi möter lever i Bullerbyn? Vilka behöver mest möta sin berättelse i en författares skepnad? One day your story will be told och vi andra skall lyssna noga, för att lära och kunna förändra de sociala processer som stigmatiserar och utesluter.

Fler på sociala nätverksforum borde vara fokus

Bloggen Information literacy meets library 2.0 refererar en ny undersökning kring användandet av sociala nätverksforum. Children flock to social netwoorks väljer BBC som titel när de återger rapportens innehåll. Men man hade likaväl kunnat fokusera på vilken stor andel av alla nätanvändare, unga som gamla, som ännu inte registrerat sig på någon nätverksforum... Varför är det så? Är det en fattig bild av nätverksforum som sprids? Det är inte tusentals sammanslutningar med olika syften utan det är just MySpace med musik och Lunarstorm för kidsen?

Bland alla dåliga handböcker kring Internet och web 2.0 som fyller min bokhylla finns nu en riktigt tunn volym som heter Tusen grejer att göra på nätet och som getts ut i Docendos serie. Bland kapitlen i boken finns ett som heter "tidsfördriv" och här har man naturligtvis (?) placerat "communitys". Kanske svarar det på min fråga? Socialt nätverkande har placerats i en smal fåra och jag tror det är otydligt för många vad begreppet inebgriper.

Detta rimmar ganska väl med upplevelserna under gårdagens temadag om det unga Internet i Lund (se gårdagens blogginlägg). En del av dagen ägnades åt vad man kallade att låta "de verkliga experterna" komma till tals. I praktiken innebar det att fyra ungdomar kring femton bast äntrade scenen och svarade på publikens frågor kring deras nätanvändning. Alla fyra svarade rakt och obesvärat på frågor om vilka sajter de använder och hur de tycker vuxna skall förhålla sig till de ungas användning. Att det finns "faror", "hot" och "risker" med användningen ville publiken lyfta. Man frågade om möten IRL och om att använda datorn för mycket eller lagom. Från scenen kom enkla avslappnade svar om att folk som beter sig illa behöver man inte alls chatta med. Man kan ju bara stänga ner sidan eller om man lagt till dem på MSN genast blocka dem. Bland församlade socialsekreterare och lärare anade man stor förvåning över att panelen hade svar på alla frågor och verkade ha sån bra "koll". Därför kom det istället frågor som utgick i från att de på scenen var extremt mogna och hur skulle man göra med andra unga som inte står så stadigt på jorden. Eller tolvåringar som svär och använder könsord. "Det går över" svarade panelen.
En lärare frågade om de använder förkortningar och smileys i sina skolarbeten och moderatorn utvecklade frågan till att handla om i fall språket försvagades och försämrades av t ex MSN. De fyra på scenen såg rätt frågande ut angående att använda smileys i ett skolarbete, vilket pucko skulle göra det? Däremot var smileys väldigt bra när man messar och chattar eftersom det understryker sinnesstämningen och förstärker vilka avsikter man har i sin kommunikation.

Vad ska föräldrar göra då? Ha en öppen dialog och så kan man väl kommunicera via MSN eller e-post, inte bara vid köksbordet... På MySpace har jag sett familjer som bildat grupper där de möts, publicerar bilder och liknande. Kanske en idé att arbeta vidare på?

Ett par i panelen berättade om hur viktig Bilddagboken är och att man där ofta uttrycker sina känslor genom att ta bilder på blommor eller annat... Efter detta frågar moderatorn "Använder ni några communitys?". Suck.

Kolla nya numret av KP där beskrivs tidsbristen många unga upplever i sin datoranvändning Hittar inte artikeln på KP-webben... Däremot mycket annat kul så gå in där ändå). 30 minuter till en timme per dag räcker inte menar de... Kanske är vi åter vid definitionerna om lärande, nöje, nyttigt och onyttigt. Åter till Dunkels som vill extrahera de ungas lärande på webben och synliggöra det för vuxenvärlden. Kanske kan KP intervjua henne om hur man förklarar för farsor och morsor vad datorn är bra till?

Kristianstads IT-chef; socialt nätverkande innebär spam, virus och juridiska problem

IDG skriver att brittisk polis använder sig av applikationer på facebook för att få tip av allmänheten. OBS: I Sverige har vi ju redan sett polisen söka kommunikation med unga via Lunarstorm. Offentliga verksamheter som vågar använda kommersiella sociala nätverksforum blir kanske vanligare? Under fredagens seminarie i Kristianstad (se tidigare blogginlägg om att möta användaren) berättade IT-chefen för kommunen att det inte är okej för bibliotek att använda dessa tjänster. Orsaker
-spam
-virus
-juridik
Han frågade retoriskt; ni skulle väl inte öppna en filial utan att fråga politikerna? Frågor som dessa visar att vi faktiskt, påtagligt lever parallella liv i olika flöden av information och kunskap. Digitala klyftor är mycket spännande just eftersom de kan hjälpa oss att förstå varför vi inte möts i debatten utan IT-bossar ställer såna här korkade frågor.

Gör det då så mycket att det offantliga maskineriet är trögt? Den demokratiska processen ska vara långsam och alla instanser säga sitt. Visst. Men det är inte försvarbart att offentliga företrädare & tjänstemän inte håller sig uppdaterade om vår (förhoppningsvis) gemensamma digitala verklighet. Peter Alsbjer skriver om digitalt engagerade svenska pensionärer. Låt oss hoppas att det är ett tecken på att klyftor kan överbryggas. Klyftor som inte alls handlar om tillgång utan om konkret användning. I min lördagskrönika skrev jag sist om att sätta lärare, socialarbetare och bibliotekarier i skolbänken. Jag borde istället skrivit att de kommunala IT-förvaltningarnas företrädare skall bli trainees hos Alan Meckler, Gina Bianchini, Garrett Camp eller Tim O´Reilly.

Sociala nätverksforum, allt för alla?

Noterar att bloggen Unshelved med bestämdhet framhåller Twitter och räknar med Facebooks tillbakagång. Nu kan jag ju känna att det kanske kvittar lika. Ingen av de nämnda sociala nätverksforumen roar mig särskilt. Jog hoppas snarare att de många beteendevetare och samhällsvetare som förutspår stora, breda sociala nätverksforums självdöd har rätt i sina framtidsscenarier. Istället spås medlemsskap och opinionsbildning via forum baseras mer på livssituation och intressen. Skicka öl och samla pengar till Tibet kommer då inte ha samma hemvist på nätet... Istället blir vår tillhörighet mer differentierad och mindre trogen. Vi kommer dra från plats till plats beroende på hur våra intressen skiftar.

Men låt oss då hoppas att det är föreningsdrivna ickekomersiella forum som drar den största publiken (Om vi väljer kategorin psykisk hälsa och väljer några förebilder bör det kanske bli Borderline.nu -föreningsdrivet för personer med emotionell instabil personlighetsstörning, Kaxigt - för anhöriga till psykiskt sjuka och Korallhavet - för deprimerade... Eller vi osynliga och Kuling - för barn till psykiskt sjuka) och det blir tydligare för användarna att det finns många alternativ till de svindyra stajlade sajter som i dag under en snygg fasad lurar skjortan av godtrogna användare... Se t ex forum som Stay friends - multinationellt - som ju har funktionen att hitta gamla klasskompisar fast egentligen vill de bara tjäna fett med pengar med sina töntiga guldkonton och annat. Eller Viktklubb.se - som väl tar priset - får kilojagande svenskar att blogga och peppa varandra... Men även publicera "före" och "efter" -bilder samt tillåta medlemskap för normalviktiga. Även detta forum är ju en kanon finansiellt sett. 295 spänn för en månads medlemsskap, har de ingen skam i kroppen? Och hur sjutton kunde Stephan Rössner sälja sig till Aftonbladets fitness-idioti? Fanns en tid när jag hade respekt för honom men den är nu sorgligt förbi. Håller på debattörer som Erik Schlosser och föreslår läsning av Ormen i paradiset och Fat land istället. Stephan Rössner får kanske hamna på samma svarta lista som Bitten Jonssons sockerhysteri och Gillian McKeiths reaktionära extremism och skäms på dig- uppfostran...