Opsis kalopsis är en viktig tidskrift för inspiration och idéer för folkbibliotekens barn och ungdomsverksamhet. Men tillsammans med deras goda reportage om nyskapande teaterformer för barn och fängslande barnlitteratur behövs texter av mer akademiskt slag för att vägleda, ifrågasätta och utveckla vårt tänkande kring den läsfrämjande verksamheten.
Exempel på en tidskrift som återkommande publicerar tankeväckande frågor om normer i litteraturen såväl som arbetssätt och taktiker som professionella väljer, är Children´s literature in Education. I nummer 41 (2010) finns två artiklar som återberättar och vidarutvecklar de postmodernistiska frågor som måste ställas för att arbetet med läsfrämjande skall vara tidsaktuell och samspela såväl med samhällsförändringar som barns verklighet (vilka jag strax återkommer till).
Folkbiblioteken är ju som bekant en institutionsform med många mål. Läskunnighet är en grundläggande del men i praktiken är olika synpunkter och ideologiska inriktningar det som avgör hur litteratur och berättelser (i olika former) används till i den dagliga verkamheten. I likhet med grund och förskolan har man en tendens att upprepa redan genomförda insatser på samma sätt år från år. Detta är ett dilemma då folkbiblioteket istället borde vara en känslig del av samhällsorganismen och inte verka på ett instrumentellt sätt, utifrån att det finns vedertagna sanningar som håller från årtionde till årtionde.
De bibliotekarier som stiger in i verksamheten och gör annat än vad som barn- och ungdomsavdelningens planering föreskriver (och som återanvänds från år till år) ses som en oansvarig person som flyr från "basarbete". Men varför kan inte basarbete även utföras i projektform? Varför kan inte nya idéer förankrade i lokalsamhällets behov vara lika viktiga som de planer med fastlagda insatser beroende på årstid, månad och geografisk spridning som "vi" utför år från år?
Genom att följa olika kultur och litteraturtidskrifter blir det lättare att explicit beskriva problemen med att utföra samma sysslor i dag som 1989. Ungas verklighet är inte densamma och deras behov kan inte fyllas på ett och samma sätt. Inte kan vi heller leva upp till barnkonventionens mål om vi förväxlar våra arbetsuppgifter med andra yrkeskårers eller väljer att slå dövöra till för ett totalt förändrat mediesamhälle (och så klart de många former som nu används för att berätta och skapa med ord).
Att tolka och använda litteratur och berättelser på samma sätt från år till år och utifrån samma intetsägande, "oskyldiga", okontroversiella teman (sommarlov, höst, kärlek, att få ett syskon)gör att man bortser från den kraft som berättartraditionen utgör när den delas och används för emancipation och ifrågasättanden. Med traditionell narrativ approach lämnar man barnen lugna inför disneykulturens homogena rollbesättning och värderingar.
Children´s literature in Education erbjuder t ex artikeln Once upon Today: Teaching for Social Justice with postmodern Picturebooks. Texten är bibliotekarievänlig i den mening att vi lätt förstår de akademiska greppen och känner igen de många exempel som visar hur traditionella sagor kan omformas för att diskutera nutida samhällsformationer. Kathleen O´Neil beskriver bland annat hur strikta bilder av genus, ras och etnicitet är lika med smala roller för barnen att bearbeta och tänka sig in i. Stereotyper är ett lätt begrepp som hon inte enkelt faller tillbaka på för att diskutera karaktärer och berättelser. Istället visar hon på alternativ och hur även s k nyskapande litteratur kan röra sig i fåror som älskvärda kärnfamiljer och personlig insats som vägen till framgång.
Dessa beskrivningar för oss tillbaka till de debatter som pågått i Sverige bland annat beroende på det nystartade förlaget Vilda som säger sig publicera genuskontrollerad barnlitteratur. Hur ser det ut i dessa? Bryter sig flickorna och pojkarna loss från förutbestämda karaktäristika men faller samtidigt tillbaka i medelklassens normer och livsvillkor?
Livsfrågor tenderar att i såväl Vildas som andra förlags litteratur att vara klassblind. Frågor som behandlas är integritet, kroppsuppfattning, vilja, mod och känslighet. Men ständigt med en bakgrund förankrad snarare i Södermalms (stockholm) eller slottsstadens (malmö) barns livsvillkor än småstadens miljonprogramsområden. Här tror jag att queer-begreppet sätter fälleben för radikala barnbibliotekarier och grundskollärare från medel och över medelklass. Identitetsfrågor behandlas kanske på längden och tvären, men att dessa frågor måste brytas mot traditionella klassperspektiv glöms bort. För barn med arbetslösa föräldrar och framtidsrädsla måste tankarna om identitet lyftas på ett helt annat sätt än som i Vildas bok om pojken med de rosa sandalerna (som han i o f sig ärver. Är det radikalt?). Vi kan ju starta i frågor om huruvida man alls har något man tycker om och älskar, om det alls är aktuellt att samla Barbiedockor och gilla Kenta och barbisarna...
Utanförskap och stigma, att alltid vara "fel" och känna att man skaver i sociala sammanhang, som är underklassens situation, utgör inte en bra grund för medelklassens genuspedagogik.
Detta betyder inte att O´Neils perspektiv är oviktiga. Tvärtom skulle de vara otroligt revolutionära på en genomsnittlig barnavdelning: Om man byter the fairy godmother mot ett kreditkort eller prinsessan mot presidentens dotter (se ibid.) blir det möjligt att samtidigt göra tydliga paralleller till politiska villkor av dags dato.
Barnbibliotekarier tenderar att älska ett narrativt förhållningssätt. Berättelser är skinande graaler och grundvärderingar, uppdrag genom styrdokument och utmaningar faller i glömska till förmån för ett perverst älskande av god litteratur med fint språk... En kader av språkrik medelklass skapas och ett gäng arbetarbarn faller av med diagnoser eller bara allmän uppgivenhet från pedagoger. (Och med Vildas hjälp kan de redan resursstarka komma ut ur garderoben snabbare.) Stannar uppdraget där? Barnkonventionens eller IFLAs uppdrag är inte i samklang med detta val av pedagogiska grepp och upptagenhet kring s k språkutveckling.
I samma tidskrift som nämnts skriver Don Randall om Empire and Children´s Literature: Changing patterns of Cross-Cultural Perspective. Han lyfter frågor om imperialism och klassisker bland barn och ungdomslitteraturen.
Frågor som dessa är långt ifrån passé. Det vi i dag kallar postimperialism är påtaglig i bibliotekariers arbete med s k mångkultur där man helt enkelt byter begreppet ras mot begreppet kultur. Istället för att ha inlärda och återskapade idéer om människors karaktär, värde och beteende utifrån att explicit tillskriva dessa en persons hudfärg har vi fått ett tvångsmässigt och styrande tänkande genom kulturdiskurser. Vilken del av världen du upplever dig få signaler om avgör var du tänker om en människas möjligheter och behov.
I skolans fall kan vi delvis skylla på hur läroplanen är utformad med företräde för ickekritiskt återskapande av t ex kristen tro. Men hur förhåller vi oss till dålig kompetens och verksamhet i biblioteksvärlden? Kanske är ordet "mångkultur" i en biblioteksplan i dag snarare en signal om problem än medvetenhet? Att särskilja olika grupper och eftersträva att uppmärksamma minoriteter utan att göra upp med orientalistiska drömmerier bör kunna vara värre än osynliggörande praktiker.
fredag 30 april 2010
torsdag 29 april 2010
kräv stringens och klara definitioner kring grooming, sexuella trakasserier, exploatering och pedofili
I diskussion och debatt om ungas IT-användning, framför allt i form av sociala medier har man ofta använt olika vaga konturer av föreställda risker för att skapa normer och regler. En återkommande karikatyr när man begränsar ungas internetåtkomst eller stigmatiserar vuxna som vill umgås över generationsgränserna är pedofilen.
I denna diskurs är vilken vuxen person som helst som tilltalar unga på nätet en potentiell gärningsman. Med denna syn och vårt strängt generationsuppdelade samhälle har vi fått den utveckling vi förtjänar: Unga och äldres integration i den virtuella världen försvåras av ogrundad misstänksamhet, åldersförtryck och tillskrivande av specifika attribut och intressen utifrån ålder.
Ett sätt att arbeta med frågorna är genom pågående dialog mellan informationsarbetare och olika användargrupper. Men för etablerade aktörer bör det också ställas högre krav på kunskap om övergrepp och exploatering av unga. Härmed följer behovet av att etablerade aktörer som moderatkvinnorna, rädda barnen eller Netscan har en stringens i sina skrifter och sitt arbete kring det man ibland kallar fula gubbar och ibland pedofili. Inget annat än klara definitioner kan synliggöra vilka frågor som skall hanteras av vilka instanser och när vi som professionella informationsarbetare har på vårt ansvar att arbeta med sexualiserade uttryck och när dessa är en fråga för juridiskt sakkunniga och delar av samhället med makt och rätt att använda tvångsmedel. Med groominglagen har tyvärr gränsdragningarna för oss blivit svårare eftersom den i sig inte vilar på en solid grund där man särskiljer allmänna sexuella trakasserier, identitetsspel på Internet och pedofili som ett patologiskt och olagligt beteende.
Pedofilibegreppet bör reserveras för de aktiva subgrupper som delar information, pornografiskt material och bygger gemenskaper för att motverka sin marginalisering. Pedofil är en klinisk diagnos. Holt, Blevins och Burkert förtydligar i Journal of sexual abuse and treatment att kriterierna för att identifiera en person som pedofil är att individen fantiserar om, är sexuellt upphetsad av eller längtar efter prepubertala barn under en period av minst sex månader. Artikelförfattarna har hämtat denna definition från DSM4. Härmed inbegrips inte de flytande gränser som den etablerade, accepterade pornografin bidrar till liksom olika föreställningar om kvinnor som objekt, horor och madonnor.
För att föra samtal om maktspel mellan könen och mellan åldrar bör vi reservera pedofilibegreppet till en fastlagd definition. DSM4:s behöver inte vara den enda tillämpbara utan kan vidgas utifrån rådande lagstiftning och åldersgränser i vetenskaplig och populär diskussion. Men vad som inte skall urvattnas eller sammanblandas är det allmänna förtryck av t ex sexuell natur som kvinnor generellt utsätts för som en del av en ojämlik, sexistisk samhällsstruktur och den rörelse som förespråkar pedofili och använder andra ord och begrepp för sina åsikter, känslor och beteenden.
Författarna i nämnd artikel har följt fem forum som drivs av och för pedofiler. Dessa väljer titlar som Boylove, girllove, childlove samt MAA (minor-attracted adult) och drar en gräns mellan sig själva och personer som t ex våldtar.
Forumen har liksom andra subkulturers ett klart syfte att stödja och tillsammans dela upplevelser som i övriga samhället inte är accepterat. Författarna fann att forumen var betydelsefulla för skapandet av en gemensam identitet och rättfärdiga beteenden.
I de exempel som författarna delar med sig av står det klart att dessa individer tycker att det är rätt att ha sexuella relationer med barn och en del citat är mycket svåra att ta sig igenom. Varför är det då viktigt att särskilja dessa uttryck från de sexuella trakasserier som kvinnor, unga och gamla, mer generellt utsätts för på nätet? Just för att dessa till stor del vilar på en vedertagen samhällelig och kulturell överenskommelse, ett oskrivet kontrakt, att unga kvinnor får sexualiseras i reklam, informationsflöden och vardagliga samspel. Att då dra lansen mot fula gubbar som t ex moderatkvinnorna väljer att göra är att istället för att ifrågasätta vedertagna kulturella uttryck och strukturer att försöka skära ut en liten bit av uttryck som man med alla medel vill angripa med juridiska medel. Härmed avsäger man sig också skyldigheten att arbeta i en svår och komplex verklighet där identitetsspel, även med sexuell innebörd, är nödvändig i nätbaserad och annan form. Pedofili är de uttryck där man explicit talar för sexuella relationer mellan vuxna och barn som annat än uttnyttjande. Där man hävdar att barn inte mår dålig av att "hantera könsorgan" (se Ibid). Detta är förhållanden som med politisk vilja och byråkratisk förändring kan hanteras av myndigheter. Frågan är om utmanande bilder av unga flickor på populära forum eller vidriga kommentarer från äldre män skall placeras i samma fåra, förses med samma ettiketter och lämnas därhän.
När övergår identitetsspel, samspel och kommunikation till förtryck? Och hur kan vi bemöta detta? En utjämning av maktresurserna i samhället kommer aldrig ske genom moralpanik eller enkla stereotypa förklaringar och skisserade personlighetstyper som skall undvikas eller uteslutas till följd av grund analys eller alltför snabba slutsatser.
I hela diskussionen om och arbetet med nätbaserad kommunikation, artistiska uttryck och identifikationsskapande kan vi inte patalogisera de vardagliga sexistiska uttryck som ofta inte ryms inom vare sig ett medecinskt eller juridiskt definitionssystem.
Inför dessa uttryck måste vi arbeta mot plattityder, generaliseringar och demonisering. Trakasserier av unga kvinnor måste vara något som talas öppet om och bemöts med strategier av empowering genom samspel mellan vuxna och barn samt genom institutioner som skolor och bibliotek.
Barnpornografiskt material, trafficking och sexuella övergrepp är internationellt sätt utbrett och vanligt. Detta är frågor som i högre grad skall hanteras av juridiska instanser än det vi i populärt tal kallar nätmobbning och grooming. Nätmobbning eller för den delen mobbning i diverse olika forum och sammanhang innehåller ofta angrepp på den sexuella integriteten. Samma sak gäller grooming men denna befinner sig tyvärr definitionsmässigt och i praktisk verklighet i ett gränsland mellan patologiskt beteende, juridiska otydligheter och uttryck som vi alla i vardagliga situationer har ansvar att hantera.
Bejaka barns och ungas vilja att utforska sin identitet i onlinesamspel och lägg inte bördan på dem att begränsa och censurera sitt beteende med hänsyn till de risker man upplever genom pedofili och mer samhällstillvända och accepterade trakasserier.
Genom att ha öppna och levande diskussioner och aktivt praktiskt arbete med den sociala webben och ungdomar som utnyttjar den kan vi synliggöra vad som är moralism, ogrundad oro och begränsande av unga kvinnors livsutrymme. Vi kan också lära oss att i aktiv politisk handling motverka ojämlikhet mellan könen och de övergrepp som lagstiftningen har svårt att ta sig an med tanke på målet att ha en så stor yttrandefrihet som möjligt.
I praktiskt arbete med informationsarbete och speciellt med unga(s) nätkulturer är att lyfta och särskilja olika exempel ett stort ansvar för t ex vår yrkesgrupp. Diskutera vad som är problemet. Huruvida människor kränks eller utsätts p g a en grupptillhörighet, om de trakasseras sexuellt och därmed får sin integritet och tillit trampad på eller om vi har med aktiva sexuella övergrepp att göra. Ställ frågan om problemet i sig är kontakt och samtal mellan olika generationer och ställ frågan hur ett samhälle med mindre utbyte av åsikter och resurser skulle se ut (redan ser ut).
Diskutera egna identifikationsspel med sexuella inslag, den sexistiska annonseringen på Piratebay och barn liksom vuxenpornografin (samt att häremellan inte finns några starka slussar. Tvärtom. I pornografin som sådan är makt och behärskande av andra individer viktiga teman liksom överträdande av förbjudna gränser, som t ex åldersgränser!)
Med förändrat informationsklimat och större samsökningsmodeller och samlande av resurser blir dessa frågor också allt viktigare. Att stänga sidor med vidrig reklam kommer bli en omöjlighet och den sociala kraft som finns i nätmiljön måste utföra arbetet med normskapande som beslutsfattande institutioner kommer ha svårt att göra på ett demokratiskt sätt. Med den semantiska webbens framgångar kan ingen av oss lämna frågorna om sexuella trakasserier och övergrepp därhän. I en alltmer integrerad nätvärld krävs ett allmänt ansvarstagande. Inte ny moralpanik och hotfulla karikatyrer.
I denna diskurs är vilken vuxen person som helst som tilltalar unga på nätet en potentiell gärningsman. Med denna syn och vårt strängt generationsuppdelade samhälle har vi fått den utveckling vi förtjänar: Unga och äldres integration i den virtuella världen försvåras av ogrundad misstänksamhet, åldersförtryck och tillskrivande av specifika attribut och intressen utifrån ålder.
Ett sätt att arbeta med frågorna är genom pågående dialog mellan informationsarbetare och olika användargrupper. Men för etablerade aktörer bör det också ställas högre krav på kunskap om övergrepp och exploatering av unga. Härmed följer behovet av att etablerade aktörer som moderatkvinnorna, rädda barnen eller Netscan har en stringens i sina skrifter och sitt arbete kring det man ibland kallar fula gubbar och ibland pedofili. Inget annat än klara definitioner kan synliggöra vilka frågor som skall hanteras av vilka instanser och när vi som professionella informationsarbetare har på vårt ansvar att arbeta med sexualiserade uttryck och när dessa är en fråga för juridiskt sakkunniga och delar av samhället med makt och rätt att använda tvångsmedel. Med groominglagen har tyvärr gränsdragningarna för oss blivit svårare eftersom den i sig inte vilar på en solid grund där man särskiljer allmänna sexuella trakasserier, identitetsspel på Internet och pedofili som ett patologiskt och olagligt beteende.
Pedofilibegreppet bör reserveras för de aktiva subgrupper som delar information, pornografiskt material och bygger gemenskaper för att motverka sin marginalisering. Pedofil är en klinisk diagnos. Holt, Blevins och Burkert förtydligar i Journal of sexual abuse and treatment att kriterierna för att identifiera en person som pedofil är att individen fantiserar om, är sexuellt upphetsad av eller längtar efter prepubertala barn under en period av minst sex månader. Artikelförfattarna har hämtat denna definition från DSM4. Härmed inbegrips inte de flytande gränser som den etablerade, accepterade pornografin bidrar till liksom olika föreställningar om kvinnor som objekt, horor och madonnor.
För att föra samtal om maktspel mellan könen och mellan åldrar bör vi reservera pedofilibegreppet till en fastlagd definition. DSM4:s behöver inte vara den enda tillämpbara utan kan vidgas utifrån rådande lagstiftning och åldersgränser i vetenskaplig och populär diskussion. Men vad som inte skall urvattnas eller sammanblandas är det allmänna förtryck av t ex sexuell natur som kvinnor generellt utsätts för som en del av en ojämlik, sexistisk samhällsstruktur och den rörelse som förespråkar pedofili och använder andra ord och begrepp för sina åsikter, känslor och beteenden.
Författarna i nämnd artikel har följt fem forum som drivs av och för pedofiler. Dessa väljer titlar som Boylove, girllove, childlove samt MAA (minor-attracted adult) och drar en gräns mellan sig själva och personer som t ex våldtar.
Forumen har liksom andra subkulturers ett klart syfte att stödja och tillsammans dela upplevelser som i övriga samhället inte är accepterat. Författarna fann att forumen var betydelsefulla för skapandet av en gemensam identitet och rättfärdiga beteenden.
I de exempel som författarna delar med sig av står det klart att dessa individer tycker att det är rätt att ha sexuella relationer med barn och en del citat är mycket svåra att ta sig igenom. Varför är det då viktigt att särskilja dessa uttryck från de sexuella trakasserier som kvinnor, unga och gamla, mer generellt utsätts för på nätet? Just för att dessa till stor del vilar på en vedertagen samhällelig och kulturell överenskommelse, ett oskrivet kontrakt, att unga kvinnor får sexualiseras i reklam, informationsflöden och vardagliga samspel. Att då dra lansen mot fula gubbar som t ex moderatkvinnorna väljer att göra är att istället för att ifrågasätta vedertagna kulturella uttryck och strukturer att försöka skära ut en liten bit av uttryck som man med alla medel vill angripa med juridiska medel. Härmed avsäger man sig också skyldigheten att arbeta i en svår och komplex verklighet där identitetsspel, även med sexuell innebörd, är nödvändig i nätbaserad och annan form. Pedofili är de uttryck där man explicit talar för sexuella relationer mellan vuxna och barn som annat än uttnyttjande. Där man hävdar att barn inte mår dålig av att "hantera könsorgan" (se Ibid). Detta är förhållanden som med politisk vilja och byråkratisk förändring kan hanteras av myndigheter. Frågan är om utmanande bilder av unga flickor på populära forum eller vidriga kommentarer från äldre män skall placeras i samma fåra, förses med samma ettiketter och lämnas därhän.
När övergår identitetsspel, samspel och kommunikation till förtryck? Och hur kan vi bemöta detta? En utjämning av maktresurserna i samhället kommer aldrig ske genom moralpanik eller enkla stereotypa förklaringar och skisserade personlighetstyper som skall undvikas eller uteslutas till följd av grund analys eller alltför snabba slutsatser.
I hela diskussionen om och arbetet med nätbaserad kommunikation, artistiska uttryck och identifikationsskapande kan vi inte patalogisera de vardagliga sexistiska uttryck som ofta inte ryms inom vare sig ett medecinskt eller juridiskt definitionssystem.
Inför dessa uttryck måste vi arbeta mot plattityder, generaliseringar och demonisering. Trakasserier av unga kvinnor måste vara något som talas öppet om och bemöts med strategier av empowering genom samspel mellan vuxna och barn samt genom institutioner som skolor och bibliotek.
Barnpornografiskt material, trafficking och sexuella övergrepp är internationellt sätt utbrett och vanligt. Detta är frågor som i högre grad skall hanteras av juridiska instanser än det vi i populärt tal kallar nätmobbning och grooming. Nätmobbning eller för den delen mobbning i diverse olika forum och sammanhang innehåller ofta angrepp på den sexuella integriteten. Samma sak gäller grooming men denna befinner sig tyvärr definitionsmässigt och i praktisk verklighet i ett gränsland mellan patologiskt beteende, juridiska otydligheter och uttryck som vi alla i vardagliga situationer har ansvar att hantera.
Bejaka barns och ungas vilja att utforska sin identitet i onlinesamspel och lägg inte bördan på dem att begränsa och censurera sitt beteende med hänsyn till de risker man upplever genom pedofili och mer samhällstillvända och accepterade trakasserier.
Genom att ha öppna och levande diskussioner och aktivt praktiskt arbete med den sociala webben och ungdomar som utnyttjar den kan vi synliggöra vad som är moralism, ogrundad oro och begränsande av unga kvinnors livsutrymme. Vi kan också lära oss att i aktiv politisk handling motverka ojämlikhet mellan könen och de övergrepp som lagstiftningen har svårt att ta sig an med tanke på målet att ha en så stor yttrandefrihet som möjligt.
I praktiskt arbete med informationsarbete och speciellt med unga(s) nätkulturer är att lyfta och särskilja olika exempel ett stort ansvar för t ex vår yrkesgrupp. Diskutera vad som är problemet. Huruvida människor kränks eller utsätts p g a en grupptillhörighet, om de trakasseras sexuellt och därmed får sin integritet och tillit trampad på eller om vi har med aktiva sexuella övergrepp att göra. Ställ frågan om problemet i sig är kontakt och samtal mellan olika generationer och ställ frågan hur ett samhälle med mindre utbyte av åsikter och resurser skulle se ut (redan ser ut).
Diskutera egna identifikationsspel med sexuella inslag, den sexistiska annonseringen på Piratebay och barn liksom vuxenpornografin (samt att häremellan inte finns några starka slussar. Tvärtom. I pornografin som sådan är makt och behärskande av andra individer viktiga teman liksom överträdande av förbjudna gränser, som t ex åldersgränser!)
Med förändrat informationsklimat och större samsökningsmodeller och samlande av resurser blir dessa frågor också allt viktigare. Att stänga sidor med vidrig reklam kommer bli en omöjlighet och den sociala kraft som finns i nätmiljön måste utföra arbetet med normskapande som beslutsfattande institutioner kommer ha svårt att göra på ett demokratiskt sätt. Med den semantiska webbens framgångar kan ingen av oss lämna frågorna om sexuella trakasserier och övergrepp därhän. I en alltmer integrerad nätvärld krävs ett allmänt ansvarstagande. Inte ny moralpanik och hotfulla karikatyrer.
semantiska webben och eftersträvansvärt molnanvändande
I väntan på ett fullständigt uppgående i molnet samlas trasiga hårddiskar på hyllor och i garage. Medvetande om de mål som finns i arbete med den semantiska webben kan driva på allmänhet och företag att ställa krav på bättre onlinetjänster i form av lagring, sökbarhet och samordning. Den semantiska webbens mål och mening gör absolut den här komplicerade utvecklingen till en skönjbar möjlighet där även icke informationssystemsutbildade med färdiga lösningar kan sköta och utveckla sin informationsinhämtning och delande av kunskap.
I Information today från januari 2010 beskrivs av Barbara brynko ett seminarium med diverse deltagare som arbetar med olika semantiska projekt. I Semantic Search; Fact or myth sägs av Tim Berner Lee till exempel att
"A semantic web /.../ has still har to occur, but when it does, the day to day mechanism of trade, bureaucracy and our daily lives will be handled by machines talking to machines" . Med denna vision blir inte bara den stora demokratiska potentialen med en "smartare" web påtaglig. Internetgurun ser för sig en betydligt mer praktisk vardag med informationsflöden som med större användarlogik samspelar. Men samtidigt reses ju här också frågan om vad vi kan kalla artficiell intelligens och alla de filosofiska och sociologiska frågor som följer med denna och kallar på informationsarbetares uppmärksamhet. Hur möts den biologiska varelsen och den artificiella kraften? Vilka är de etiska implikationerna för att förflytta medvetandeprocesser till artefakter? Vilken kommer relationen mellan dessa och oss själva att utvecklas till?
Frank Olken, en annan deltagare på seminariet, ser de semantiska verktygen som ett sätt att "tämja" den ostrukturerade massans resurser med hjälp av fastställda ontologier. Här blir det tydligt att det är en bibliotekariehjärna på högvarv som återigen återvänder till drömmar om gemensamma förståelser och grundantaganden för hur information skall samlas och tillhandahållas.
Oavsett åsikterna om denna möjliga universialism är det påtagligt att vägen till en semantisk web möjliggörs av mycket, långsiktigt och tungt traditionellt bibliotekariearbete t ex i form av arbete med metadata, organisation och användarutbildning. Denna bör dock åtföljas av stark kritik mot och uppmärksammande av syd-nord relationen i informationsutbyte. Vad kommer informationshegemonier att betyda med semantiska lösningar?
Ralph Swick, som också citeras i artikeln, ser målet med en semantisk webb att integrera data från olika källor, inkorporera bättre lokala resurser, ge användaren en rikare sökupplevelse och möjligheter att på ett bra sätt dela sina sök-relationer med andra. Detta är den vanliga definitionen av den semantiska webbens mål och mening, men i enlighet med ovanstående exempel är det inte en motsättningslös, smidig övergång. Utan en med implikationer för de sociala mediernas gemensamma skapande av förståelser, språk och betydelser liksom maktfrågor på såväl klass som internationell nivå.
Jane Greenberg, professor i B&I, verkar i artikeln falla tillbaka på en positivistisk förklaringsgrund i sitt arbete med den semantiska webben. Hon drar en kraftfull skiljelinje mellan fakta och tyckanden. Något som är en intressant motsättning i den sociala webbens tidevarv och som kräver långvarig diskussion där olika antagande om kunskapsteoriers storhet synliggörs. I vår gemensamma virtuella värld där solidaritet bör vara vägen till informationsmässig rikedom är inte ett positivistiskt perspektiv det självklara. Men med en informationsarbetarkår som skolats till att skapa klassifikationssystem som självklara storheter och mentala strukturer för delande av resurser är det en lång väg att till fullo förstå ett mer flytande perspektiv på informationsgemenskap.
onsdag 14 april 2010
torsdag 1 april 2010
Netscan och moderatkvinnorna i helig allians
I gårdagens HD har en moderat, Kerstin Stråmark Johansen (från vackra Glumslöv), skrivit om Grooming. Insändarskribenten väljer att reproducera oriktiga tankestrukturer kring fenomenet genom att be vuxenvärlden informera barn att inte ge sina personliga uppgifter till "pastor Erik" på nätet. I vanlig provokativ och medvetet uppskrämmande anda frågar sig moderaten om vi vet vilka våra barn och barnbarn kommunicerar med på nätet.
Som partipolitiskt aktiv och troligen förtroendevald är det viktigt att arbeta med moderpartiets frågor inte utifrån förgivettagna, uppsnappade, påståenden om företeelser. Självklart kanske.
Hur ser det då ut hos moderatkvinnorna som tillsammans med företaget Strateg informerar/propagerar kring grooming? På moderatkvinnornas hemsida så skriver man att "gubben med godis har ändrat form."
*Hur representativ var godisgubben bland personer som utsatte barn för sexuella övergrepp? *Hur representativa är dagens stereotyper som "pastor Dan" för aktiva groomare?
Få problem omgärdas och ges sämre möjlighet att motarbetas genom den mytbildning som sexuella övergrepp mot barn omges av. Som alltid beskrivs onda främlingar- i går i bilar, i dag på nätet.
Samtidigt är det vetenskapligt vedertaget och belagt att sexuella övergrepp oftast begås av personer i barnens närhet. Att lära dem om fula gubbar, farliga främlingar och slentranmässigt påhittade nätalias är inte bara korkat utan ansvarslöst. Barn i riskzonen är utsatta barn och deras omständigheter behöver uppmärksammas. Att skydda sig själv som vårdnadshavare eller annan anhörig (från konkret jobbig kunskap om sexuellt utnyttjande) genom att förvisa hot och risker till en avlägsen plats/okänd person eller projicera sina farhågor på tekniken, är det ansvarsfulla val i politiskt opinionsbildande arbete?
Till moderatkvinnorna och marknadsföringsföretaget Strateg; en uppmaning att läsa Lärarstudenten nummer 1 2010 där Elza Dunkels citeras "Internet inte så farligt som vuxna tror". Även en stilla förhoppning att man arbetar mot vuxnas sexuella utnyttjande av barn och tar till sig de kunskaper som finns på området och därigenom reellt hjälper och stödjer barn och unga i skolan, på nätet och i bekantskapskretsen.
Föga förvånande är att den första källa moderatkvinnorna hänvisar till är Netscan, det företag som startats av en privatperson och arbetar med polisen och andra officiella aktörer utifrån egna, subjektiva och okritiska upplevelser av surfning, vilken inte analyserats eller ställts i relation till kunniga IT-forskares systematiska arbete.
Till moderatkvinnorna bör man också ställa frågan vem som utformat deras råd till unga surfare, publicerat i ett worddokument på hemsidan utan avsändare angiven. Råden är pinsamma. Tonåringarna kommer skratta ihjäl sig när ni delar ut dem...
Som partipolitiskt aktiv och troligen förtroendevald är det viktigt att arbeta med moderpartiets frågor inte utifrån förgivettagna, uppsnappade, påståenden om företeelser. Självklart kanske.
Hur ser det då ut hos moderatkvinnorna som tillsammans med företaget Strateg informerar/propagerar kring grooming? På moderatkvinnornas hemsida så skriver man att "gubben med godis har ändrat form."
*Hur representativ var godisgubben bland personer som utsatte barn för sexuella övergrepp? *Hur representativa är dagens stereotyper som "pastor Dan" för aktiva groomare?
Få problem omgärdas och ges sämre möjlighet att motarbetas genom den mytbildning som sexuella övergrepp mot barn omges av. Som alltid beskrivs onda främlingar- i går i bilar, i dag på nätet.
Samtidigt är det vetenskapligt vedertaget och belagt att sexuella övergrepp oftast begås av personer i barnens närhet. Att lära dem om fula gubbar, farliga främlingar och slentranmässigt påhittade nätalias är inte bara korkat utan ansvarslöst. Barn i riskzonen är utsatta barn och deras omständigheter behöver uppmärksammas. Att skydda sig själv som vårdnadshavare eller annan anhörig (från konkret jobbig kunskap om sexuellt utnyttjande) genom att förvisa hot och risker till en avlägsen plats/okänd person eller projicera sina farhågor på tekniken, är det ansvarsfulla val i politiskt opinionsbildande arbete?
Till moderatkvinnorna och marknadsföringsföretaget Strateg; en uppmaning att läsa Lärarstudenten nummer 1 2010 där Elza Dunkels citeras "Internet inte så farligt som vuxna tror". Även en stilla förhoppning att man arbetar mot vuxnas sexuella utnyttjande av barn och tar till sig de kunskaper som finns på området och därigenom reellt hjälper och stödjer barn och unga i skolan, på nätet och i bekantskapskretsen.
Föga förvånande är att den första källa moderatkvinnorna hänvisar till är Netscan, det företag som startats av en privatperson och arbetar med polisen och andra officiella aktörer utifrån egna, subjektiva och okritiska upplevelser av surfning, vilken inte analyserats eller ställts i relation till kunniga IT-forskares systematiska arbete.
Till moderatkvinnorna bör man också ställa frågan vem som utformat deras råd till unga surfare, publicerat i ett worddokument på hemsidan utan avsändare angiven. Råden är pinsamma. Tonåringarna kommer skratta ihjäl sig när ni delar ut dem...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)