Återigen har jag begravt mig i s k nätkulturer. PRO-ANA, PRO-MIA blinkar förbi. Den här gången är syftet att jag skall vara laddad för att inspirera barn- och ungdomsbibliotekarier att arbeta med nätet. Jag känner mig som en frälsare i religionstörstande men skeptiskt landskap. Som en idiot således. Hur tar man en till stor del främmande, gränslös och mångskiftande värld och bryter ner den till en berättelse på 30 minuter utan att bli messias? Det går inte. Själv har jag länge kritiserat de domedagsprofeter som fokuserar sin energi på ännu inte inträffade akter av pedofili. (Oftast) Manliga föreläsare som visat sajt efter sajt på avklädda tonårsflickor utan att en enda gång nämna patriarkat eller förtryck IRL (se t ex Mats Andersson från Netscan när han jagar pedofiler förklädd till trettonårig isprinsessa.)
Mina föreläsningar tenderar nu att i en mening likna dessa. Jag hinner ju endast vara svartvit från andra ringhörnans perspektiv: Berätta om starka, självständiga ungdomar som bygger egna communitys och prövar sin identitet i tryggt, anonymiserat landskap.Önskar Elza Dunkels som mentor.
1 kommentar:
nnnnn
Skicka en kommentar