Lokalsamhälle, ojämlikhet och överbryggande av sociala och digitala klyftor

Keith N. Hampton skriver i American behavioral scientist, april 2010, om digitala klyftor och försök att med informationsförmedling lokalt ändra på förhållandena. Hans artikel heter Internet Use and the Concentration of Disadvantage: Glocalization and the Urban Underclass. Sättet den tillför diskussionen om sociala klyftor är dess fokus på fattigdom, svåra förhållanden och låg internettillgång men med samtidigt fokus på försök att skapa lokala nätverk i underpriviligierade områden. Hampton skriver:

explore the role of ecological context within the study of the digital
divide and the role of communication within the study of collective efficacy.
Social cohesion, and an expectation for informal social control at the
neighborhood level, is a function of both ecological context and media
context.

Studien är en del av i-Neighbors.org project. Erfarenheterna av studien är att Internetkommunikationen kunnat överbygga klyftor på ett annat sätt än t ex face to face och telefonkontakt. Forskarens utgångspunkt är här att man måste se till grunderna och platserna för där ojämlikheten skapas. Inte, som i mycket forskning om digitala klyftor, koncentrera sig på individens handlande,karaktäristika och dess utkomster.

Om utgångspunkten, att starta fysiskt och lokalt för ökad samhörighet, och praktiska medel att förändra sitt liv, med nätbaserat arbete har gett resultat:

as a result of local Internet use, experience reduced social and civic
inequality

Att skapa lokalengagemang med nätbaserad kommunikation i välmående stadsdelar är lovvärt. Men här visar Hampton hur förståelse av livsmiljö och aktuella resurser även kan leda till initiativ som minskar de digitala klyftorna och avstånden mellan människor i områden med kraftig segregation och fattigdom.

Liknande tankar formulerades av mig själv och föreståndaren för allaktivitetshuset i närheten av Charlottesborg i Kristianstad, sommaren 2008. I likhet med Hampton såg vi möjligheten till ökade sociala band, större kontroll över sitt bostadsområde och mer trygghet samt stolthet i ett nätbaserat projekt som dock skulle utgå från det fysiska aktivitetshus som redan fanns på plats.
Skisserna över projektet finns kvar, om någon är intresserad av att göra liknande insatser i sina kommuner. I Kristianstad blev det inte av då denna arbetsuppgift inte togs över av den personal som rekryterades till "min" tjänst, som då endast var ett vikariat.

Kul att hitta Hamptons tankar och känna igen många av formuleringarna från våra korta möten på allaktivitetshuset Vilan.

Integration mellan centrala och sinsemellan beroende delar

Kompetensutveckla lärare, överbrygg klyftor, använd resurserna pedagogiskt. Sossarna talar i SR om en nationell It-strategi för skolan. Frågan är nu om det som låter som en integrering av IT i skolan betyder detta eller om det är "mer IT och teknik i skolan" som är målet i sig. Teknik-ordet i detta sammanhang brukar betyda det motsatta: Vi talar inte om läranderesurser i olika former, i alla ämnen utan om IT som ett eget område. Troligtvis hamnar det i så fall under just teknik och naturvetarnas paraply medan samhällsvetare och humanister kommer behöva ytterliggare decennier för att kräva sin rätt, hitta sina guldkorn och kunna göra anspråk på digitalisternas domäner.

I detta dilemma möts folkbiblioteken och grundskolan: Antingen gör du det ena, eller det andra. Med detta följer att gårdagens pedagogik och verksamhetsformer fortlever bland en stor del av personalen vars beröringsskräck inför datorer också ökar. Vid deras sida växer en ny personalstyrka fram: Troligen pojkar och män som inte har något intresse av att avdramatisera sitt kunskapsområde: Tvärtom, ju knepigare det verkar- desto högre status. Därmed får vi IT-avdelningar, schemalagd datortid i skolan och avgränsade fysiska platser för IT-verksamhet på bibliotek; oavsett om det är musik, litteratur eller politik som skapas, bearbetas och tillgodogörs via hands-on.

Så sent som 2007 stod Lisa Berger och David Jonsson framför personalen på Malmö stadsbibliotek och visade Facebook. Hemläxa blev det också: Alla avdelningar i huset skulle publicera en artikel om sig själva på Wikipedia... Nu lydde alla, utom barnavdelningen...

Då låg löjets skimmer över församlingen. Där satt många kompetenta litteraturpedagoger och informationsvetare samlade och visste inte hur -eller varför- det snabbt växande onlineuppslagsverket var viktigt för den verksamhet de bedrev (och sedan fick man, några år senare, pröva datorspel.).

Efter några år kan man kanske konstatera att Malmö trots allt gjorde det som så många andra negligerade- försökte leda in sin personalstyrka i det millenie, den informationsverklighet vi lever i.

Nu blir det författaruppror mot Malmös förändringar i form av ökad digitala satsningar, författarscen, bättre planlösningar och attraktivare marknadsföring av litteraturen.

"En nöjespark". Ja, så fult och osympatiskt kan det bli. Biblioteket förlorar sitt "kärnvärde" och negligerar "kulturarvet". (Samtliga citat hämtade från morgonens intervju i SR).

Malmö stadsbibliotek är inte en lämplig kandidat för att sörja för vårt kulturarv. Tala hellre med KB, UB, akiv och olika muséer om denna uppgift.

Att aktiviteter skall börja flöda på ett stort stadsbibliotek är utmärkt. Frågor som kan resas är dock om en digital avdelning är rätt väg att gå: Varför skall denna del av verksamheten inte integreras och göra nytta och fylla en logisk plats i alla vrår av biblioteket?

I Kristianstad var tongångarna desamma 2008: Låt oss splitta upp oss i olika läger: Några jobbar med IT, andra med... Ja, vadå?

I Kristianstad var det den ordinarie verksamheten som skulle skötas vid sidan om IT. Det verkar som ett liknande tänkande styr Malmös utveckling. Härmed grumlas glädjen över att man överhuvudtaget tar ansvar för att satsa resurser på IKT:

Isärhållandet av traditionellt biblioteksarbete och IT-verksamhet försämrar situationen i folkbiblioteksbranschen.

Speciella IT-avdelningar, fysiska platser i biblioteket och särskilda tjänster med ett fåtal surfande bibliotekarier leder till just det som inledde denna bloggpost: Exemplet med hur man sprider smulor över den ordinarie personalen... De ska veta vad Facebook är. Sen kan vi lämna åt den riktiga IT-eliten att sköta resten.

Med denna utgångspunkt är vi körda. Skola och bibliotek; isärhållande, uppdelande och taggtråd mellan olika förpackningar med liknande innehåll försämrar utbildning och kultur.

E-poesi hör inte i första hand samman med WoW utan med Sara Kane och Thomas Tranströmer.

Elsbeth Tank: Ta med hela din personal in i en verksamhet där alla delar utnyttjas, på alla avdelningar.

Stadskärnorna till kulturen & fega kulturchefer ska ha stryk

I början av veckan trodde kultur- och fritidsförvaltningens chef Bengt-Åke Kjell att han kanske måste spara två miljoner. Nu vet han. Det blir 6,7.(kb)

Det är Kris i Hässleholm och Kristianstad. Ja, kris med stort K och skäras ska det. Personal hyvlas bort, förslag på frysta löner vädras... Mycket kunde man vänta, att biblioteken skulle drabbas t ex. Men Bengt Gustafson som är kommunalråd i Kristianstad talar högt om det som många beslutsfattare nu tänker:

-Kultur- och fritidsnämnden skulle vi i teorin kunna lägga ner utan att bryta mot några lagar.
(Kbladet)

Ett krasst konstaterande i en trängd situation? Inte för att jag ser moderater som kulturkramare men ändå är det uppenbart att det politiska överhuvudet inte önskar den utveckling han beskriver i teorin...

(Eller har han varit på det relativt stillastående, av tidsvacuum styrda Kristianstad stadsbibliotek alltför många gånger och där dragit slutsatsen att sjuttiotalet är nog passé- och därmed den etablerade kulturen som speglar denna).

En fruktansvärd teori som skiter i internationella konventioner och vad vi kallar common sense. Visst finns det många pappersprodukter att slå i huvudet på honom som visar att hans påstått juridiska ingång i diskussionen står på sankig mark... Men bättre är väl att leva ut alla kulturens former, överallt, så mycket vi orkar som protest istället.

Kb: Tycker du att det är orättvist att ni får ta en mycket större del än andra nämnder?
– Jag har levt med detta i 25 år, att kultur och fritid är en icke obligatorisk verksamhet.

Som Kjell tidigare påpekat med emfas så är man trogen och lojal den arbetsgivare man är underställd. Kritik riktas inåt i organisationens led. Men ändå kan man fråga sig om kulturchefen i detta fall också har ett direkt uppdrag från medborgarna att sörja för deras hälsa, trygghet och välfärd? Hans lön landar på kontot även om han hade förklarat (och protesterat) mot de sanslösa neddragningarna som sker på hans område (samtidigt som kommunen t ex bygger en ny Arena). Höj rösten kulturchefer! Det är inte kommunstyrelsen ni jobbar åt- det är oss alla. Hur kan du/ni ta emot beslut som dessa med svaret att ni är luttrade?

Vem väljer dessa chefer? Vem vill ha ordning i ledet istället för livfulla diskussioner? Vilka väljer att medborgarna inte ska ha insyn och tycka till om diskussionerna? Kanske är det rekryteringar som funkar likadant som i biblioteksvärlden; vi skall hitta någon som står i givakt i städade rum och gärna köper fikabröd ibland.

Kjell och andra chefer: Förklara vad kultur betyder för hälsa, kunskap, ekonomisk tillväxt, trivsel, sociala band, nytänkande, politik. Drar man dessa miljoner på kulturens område finner man kostnaderna inte bara i människors fattigare och svårare vardag med mindre folkbildning och fantastiska intryck utan även på ohälsokostnader, ensamhet och isolering. Fattigare diskussion och pengar, pengar, pengar som belastar andra konton istället.

Visst, vi har soss, brandkåren, vårdcentralerna... Allt inbäddat i ett slags välfärdsförnuft och faktiskt strikta lagar.

Kulturen däremot svävar. Styrdokument och departement och k-råd i all ära. Men starkare röster som har mindre respekt inför den behovspyramid som någon hittade på åt oss behövs (och vi kan uppenbarligen inte vänta oss de utmaningarna utförda av de välbetalda kulturnissarna). Jag menar nu inte Maslow eller efterföljare som talar om kroppsvärme och bekräftelse.

Snarare menar jag den kapitalistiska behovshierarkin som vi alla accepterat och som skapats utan individers välmående i centrum, eller ens i periferin. Kanske är det kapitalismen som är den verkliga SF-skapelsen? När människor ser tillbaka på oss och undrade hur vi kunde rasera jorden i jakt på ändliga resurser och trots detta vara så olyckliga. Kan det bli mer overkligt?

Överordnat allt annat är normen om arbete och konsumtion. För en del nationers eller ideologiers del kan man peta in samhälleliga socialförsäkringssystem i ekvationen, för andra är det välgörenhet eller släktband som skall utgöra nätet när vi faller...

Men främst är den kapitalistiska behovspyramiden en konstruktion som bestämmer hur vi ska prioritera och reagera. Naturlagarna har vi med oss från skolan och kapitalismen är nu en organisk verklighet, det optimala systemet där vi skall konkurrera men med mediärer som bestämmer vad som är lagom strypgrepp och acceptabelt antal hemlösa utan att gatubilden, det offentliga rummet, störs.

Till Kristianstad och många andra vill jag säga: skrota den kapitalistiska pyramiden och normalisera arbetslöshet. Omskapa systemen så att vi alla är Marx-kopior som kan ägna vår ålderdom åt att filosofera eftersom effektiviseringen av jordbruk och industri möjliggjort tänkandets... Ja, vad då? Återkomst kanske.

Kristianstad är en handelsstad. Man är stolta över sina många butiker och välfyllda statskärna med klädbutiker som radas upp på kapitalismens nöjesfält. Men varför nöje? För att upplevelserna av njutning, trygghet och egenvärde har flyttat in på H&M.

Vad borde man göra i "kristider"? I Stockholm har man ju utmärkta lokaler som PUB och NK. Där kan man ju tömma de stora ytorna på kommersialismens ytliga tröst och fylla rummen med allmänhetens rogivande, upplivande, skapande och tröstande funktioner. Kultur och fritid, studieförbund, politiska sammanslutningar och föreningar får bemanna de centrala delarna av Stockholms och Kristianstads stadskärnor.

I kulturen lyfts kreativiteten, kunnandet och hälsan. Hur kan man tänka i de befängda spåren att kulturen är enklast att spara på? Om inte McDonalds fanns i varje gathörn utan en minigalleria fylld av konstevenemang och eget utrymme, så skulle kanske inte världen gråna i takt med Nasdaq och vad de andra börsparametrarna nu heter.

Om seveneleven fick flytta ut och öppna förskolor flytta in. Hur skulle stadsbilden förändras? Hur skulle kunskapsnivån och de sociala klasserna förändras?

Vi borde inte spara på kultur. Snarare borde kulturen bli prioriterad både elitistiskt och folkligt. Drama, improvisation, gatans teater och en upp och ned vänd kapitalistisk pyramid. I botten finns socialiteten. Ett möjliggörande att lära av den sociala webbens kulturer och umgängesformer och skapa ett fysiskt landskap utifrån detta.

De kommersiella krafterna finns då alltid om hörnet med viljan att forma dig efter deras ekonomiska önskemål. Men det betyder inte att vi ska sluta vilja något- här och nu.

Flytta på de stora butikskedjorna och lyft in det som kallas kultur och fritid, med oss alla som medskapare. Sedan kan vi njuta oss genom krisen med två och femtio på fickan. Med tanke på alla stöd statliga instanser betalat för etableringar av industrier, för att rädda banker m m kan vi väl nu begära motprestation: Ge folket städerna åter.

Litterär stjärnparad i Kristianstad

Kristianstadsbladet i dag; Litterär stjärnparad hit i augusti
Och jag citeras...
"De ungas litterära skapande ökar alltmer, vilket märks inte minst genom alla bloggar. Min förhoppning är att vi här har att göra med ett framtida författarkollektiv, säger hon och tillägger att årets satsning blir mer av interaktiv art, där de inbjudna ungdomsförfattarna Per Nilsson och Mårten Sandén också kommer att diskutera med deltagarna om ungdomarnas egna texter."

Läs hela artikeln! Skitkul! Heja Kristianstad!

Vikariat

För att undvika alla funderingar: Min nuvarande tjänst är ett vikariat!
Med anledning av artikeln om Bromölla bibliotek i Biblioteksbladet sidan 3.
(Och ja, jag har lunchrast nu -utstämplad och allt.)

Kristianstads IT-chef; socialt nätverkande innebär spam, virus och juridiska problem

IDG skriver att brittisk polis använder sig av applikationer på facebook för att få tip av allmänheten. OBS: I Sverige har vi ju redan sett polisen söka kommunikation med unga via Lunarstorm. Offentliga verksamheter som vågar använda kommersiella sociala nätverksforum blir kanske vanligare? Under fredagens seminarie i Kristianstad (se tidigare blogginlägg om att möta användaren) berättade IT-chefen för kommunen att det inte är okej för bibliotek att använda dessa tjänster. Orsaker
-spam
-virus
-juridik
Han frågade retoriskt; ni skulle väl inte öppna en filial utan att fråga politikerna? Frågor som dessa visar att vi faktiskt, påtagligt lever parallella liv i olika flöden av information och kunskap. Digitala klyftor är mycket spännande just eftersom de kan hjälpa oss att förstå varför vi inte möts i debatten utan IT-bossar ställer såna här korkade frågor.

Gör det då så mycket att det offantliga maskineriet är trögt? Den demokratiska processen ska vara långsam och alla instanser säga sitt. Visst. Men det är inte försvarbart att offentliga företrädare & tjänstemän inte håller sig uppdaterade om vår (förhoppningsvis) gemensamma digitala verklighet. Peter Alsbjer skriver om digitalt engagerade svenska pensionärer. Låt oss hoppas att det är ett tecken på att klyftor kan överbryggas. Klyftor som inte alls handlar om tillgång utan om konkret användning. I min lördagskrönika skrev jag sist om att sätta lärare, socialarbetare och bibliotekarier i skolbänken. Jag borde istället skrivit att de kommunala IT-förvaltningarnas företrädare skall bli trainees hos Alan Meckler, Gina Bianchini, Garrett Camp eller Tim O´Reilly.