Upplysning närsomhelst varsomhelst, jag är en detektiv med licens att finna

SJ eller Skånetrafiken har ett pågående forskningsprojekt ihop med SÄPO och socialstyrelsen... Det går ut på att se hur långt man kan driva pendlare till vansinne och utmattning innan de total- ballar ur och blir tågsprängande extremister...

Det är åtminstone en kvalificerad gissning från min sida efter att ännu en gång frusit arslet av mig på Bromölla station.

Men... Skånetrafikens begåvade reklam gav ju en stunds förströelse. Fast på planschen hade jag velat se budskapet "Bli upplyst varsomhelst närsomhelst av jourhavande bibliotekarie". Och så kunde vi haft 24-timmars SMS-tjänst, chatt och supportcenter med underbetalda telefonister...

En sådan tjänst hade jag definitivt utnyttjat vid 05.25 på morgonen när jag inget förstår och har svårt att skilja mellan barnens strumpor och mina egna... Fast det är ju inte så farligt. Lilla E kan ha mina tights och i värsta fall kan jag trycka in fötterna i hennes spiderman-strumpor.

Library lovers-kampanjen... Som mest irriterat mig med sitt gulligull. Nästa gång svensk biblioteksförening skall driva den kan de väl anlita samma PR-konsult som Skånetrafiken.

Förutom erbjudande om "upplysning" till mänskligheten så bör vi marknadsföra oss som Detektiver som kan hitta vad som helst när som helst... Nytt husdjur? Skoskav? Vi kan ju alltid snoka reda på vad barnen vill ha info om. Inför sexåringarna har jag kört det här upplägget och låtit dem testa mig. "Jag är detektiv - som i Lasse-Maja (fin hemsida!), fråga mig något". (Fast på insidan låtsas jag att jag är morfintörstande Sherlock Holmes - han knarkar när han är understimulerad och det kan jag verkligen förlika mig med. Det är skittrist när inget intressant problem mal i hjärnbarken, då är det dags att springa en runda eller dricka en hel flaska vin.)

Nio gånger av tio har det funkat riktigt bra (att vara detektiv åt krävande och skeptiska sexåringar) och Titanic, kända ryttare och vampyrsägner har trollats fram ur hyllor och på nätet...

I am Bond, med rätt att döda... Nej jag är Sherlock Holmes utan rätt att knarka men med all rätt i världen att arbeta på barnens villkor med barnens frågor... Kanske ska jag försöka ha en mental bild av att jag är (jubilerande) Ture Sventon istället? Han är ju typ barnvänlig till skillnad från översittar-Holmes... Fast det går nog bara inte, han är för löjlig med flygande mattor och portabla semmel-kylskåp.

Seminarie i morgon om web 2.0 i skåne

I Skåne har man haft något slags samarbete kring bibliotek & web 2.0 med olika deltagare och seminarier. De har också en blogg där de diskuterar och lägger upp info om sin verksamhet: 2.0 på Skånska bibliotek...

I morgon väntar en temadag i Kristianstad där erfarenheterna från de olika biblioteken skall redovisas: Att möta användaren där användaren är...

På programet står nu också mitt namn trots att varken jag eller det bibliotek jag vickar på har varit med under processens gång.

Ångestklump i magen. Tänk om alla andra föreläsare/"redovisare" är superbriljanta och uppdaterade samt dessutom har koll på varandras verksamheter?

Själv har jag ju bara arbetat exakt här och nu i de situationer jag mött under mitt vikariat... (Inte inom något projekt eller någon samverkan.) Behoven av webb 2.0 har varit synliga och jag har svarat... Med att föreläsa för lärare, kulturpersonal, fritidspersonal och elever, byggt forum via Ning, lärt barn att blogga samt försökt kommunicera med Bromöllabor på sociala nätverksforum. Allt detta har varit vardagligt kontinuerligt arbete av mig som bibliotekarie. Utsikten kring andra biblioteks verksamhet är väl därför inte den bästa... Några seminarier, evenemang eller föreläsningar har jag inte bevistat. Det har varit jag själv, mitt eget surfande samt barn och pedagoger i Bromölla...

Så. Om ni bevistar morgondagens tillställning så fnissa inte åt barnbibliotekarien från landet som ska prata efter David Jonsson på Malmö stadsbibliotek som har ett enormt maskineri i ryggen (besök t ex deras blogg). Jag antar att han står precis där informationsvindarna blåser fram och har koll på alla trender...

Noréns dagboksanteckningar på väg

Nordegren i P1 på lunchrasten (kommer nog strax upp på sr.se). Blir intressant att se om Lars Noréns nya bok - ur vilken jag just hört utdrag, kommer att få lika mycket pisk som Lundgrens Myggor och Tigrar. Ur det lilla material vi fick till dels genom radion så får man lite obehagsknottror på huden (boken släpps på fredag). Inte på grund av den kritik som utlovas mot Expressen (säkert välbehövligt) utan mer över ordvalen ("personlighetsstörda" journalister som pinkar på folk...) och det drivna paniska tempot i texten.

(Ska vi slå vad om att det blir ett kulturrådsinköp...)

Dataspel och läsande, biblioteksblogg & shifted librarian

"Främjar dataspel läsande" frågar Daniel Gunnestam på Biblioteksbloggen. (Inspirerad av the shifted librarian). Frågan kan tyckas i någon mån överspelad. Vi vet redan att dataspelande är bra för den kognitiva och psykosociala utvecklingen. Lägg ner frågan om dataspel ger utlån av böcker. Vi ska låna ut dataspel och film för att de är bra kulturellt och kunskapsmässigt (bla bla bla).

Att unga med stark infokompetens är aktiva datorspels och nätanvändare liksom ofta skitduktiga elevr i traditionella skolan vet vi redan.

Kan vi sätta lite snabbspolning på diskussionen?

One-size passar inte alls alla. Professionaliserad och effektiv infosökning ersätts av personlig och gemensam!

IDG skriver om hur man skall använda Googles söktjänst effektivare. Tyvärr är tipsen skrivna med en konservativ ton och den största nyheten tycks vara att även google använder sig av redaktörer för att lägga upp tesaurusar som man kan klicka sig fram igenom... Man jämför inte Google och andra sökmotorer med web 2.0-söktjänster och de 3.0-tjänster man skisserar som framtidens effektiva men personliga informationsåtervinnare (nu är det väl dags att släppa en positivistisk -naturvetenskapligt färgad- ontologi inom informationsvetenskapen?).

De dominerande sökmotorerna följer ett förutbestämt mönster oavsett vem du är och hur dina sökmönster, behov, personlighet, kunskapsnivå och intressen ser ut. Om nu alla blurriga tankar om att kunna korsa algorithmer med personliga/sociala beteenden enligt web 3.o & den semantiska webben känns som akademiskt insider-snack så kan vi ju återgå till det vi redan begagnar och förstår för att kunna peka på Googles svagheter. Stumbleupon t ex. Där du just snavar över det du själv inte hade hittat genom fantasilösa söktermer i google. Dessutom tipsas du om resurserna av typ fyra miljoner andra användare som recenserat och värdesatt eller dumpat besökta platser. Här får du hjälp... Precis den hjälpen du behöver när fantasin tryter och du trots vetskapen om ett oändligt webblandskap inte upptäcker något nytt. (Jmf: Det är lördag morgon och du knäpper på P1 klockan 8.30 för att höra På minuten... Trots att du kan välja program på webben, när som helst, hur som helst.)

Precis detta spökar när vi sitter vid våra "readers" och läser samma fantasilösa blogginlägg varje dag eller tittar på all skit som kommer via BIBLIST.

Jag tror att en allt starkare utveckling mot personligt färgat sökande är räddningen... Verktygen som i dag ska hitta bäst info åt just dig utifrån någon annans logik... Nja.

StumbleUpons grundare Garrett Camp kallar nätverket för en "recommendation engine driven by four million users." (se ref längre ner). Hur blev det så och vad kommer sen?

Utvecklingen mot web 3.0...
Första vågen: web 1.0. Traditionell handel och nyhetsförmedling flyttade ut på webben. Sändare-mottagare perspektivet gällde fortfarande.
Andra vågen: Crawlers och automatiserad indexering utvecklades för att kunna göra det massiva innehållet i någon mån sökbart... Web 2.0 förknippas ju också med allt mer interaktiv användning, gemensamt skapande och fria software som möjliggör att nya idéer kan testas av fotfolk och små entreprenörer. Linux och MySQL med flera möjliggör att applikationer byggs och initiativ som tas kan växa utan att tunga finansiärer backar upp...

Vart skulle jag komma med detta resonemang? Jo, sluta prata om sökoptimering via Google och fundera över informationssökning a la webb 2.0 och spåna kring vad web 3.0 kommer att betyda.

Garrett Camp beskriver hur man nu måste fokusera på användarens erfarenheter istället för de stora webbpublicisternas (läs vidare i Web 2.0 heroes).

Leta efter dina egna vägvisare, tipsare och grupper av folksonomies som passar dig. En enda google-dräkt till mänskligheten leder bara till utarmning.

(Noterar dock att biblioteksbloggen diggar IDGs Google-tips.)

Feminism, mammor och bitterfittor utan skurknän

Jag är heligt trött på alla lovsånger till Bitterfittan (här beskriver författaren den själv). Alla vänner tycks ha läst den och på Adlibris envisas den med att stanna i topp. Trist att nu också alla feministiska bloggare ska stämma in i den onyanserade hyllningskören (se t ex Samuels Fi-establogg: Bitterfittan gör det 100 gånger mer!). Precis som i Uppdrag: Mamma hade man kunnat recensera Bitterfittan i Karolina Ramkvists anda. Hon skriver "Uppdrag nyborgerlig" om Karin Salmsons och övriga skribenters bidrag i antologin. Själv träffade jag Salmson över en pizza när vi båda var aktiva i uppbyggandet av feministiskt initiativ och frågade henne varför klassperspektivet så totalt saknades i Uppdrag mamma. "Det är ingen sån bok" svarade hon... Nej, man väljer ju en maktanalys - eller vad då? Medelklassens kvinnor som söker stöd hos äldre generationers kvinnor eller som i Bitterfittan åker på charterresa när livet är trångt och tungt...
Det är ju feminism! Så nära vardagslivet med disk, blöjor och ojämlika villkor med den man faktiskt älskar (med).

Ja, nu raljerar jag. Men en ensidig vit medelklassig hetrofeminism gör mig bara trött. Nästa gång Salmson eller Sveland skriver en bok kanske de skulle göra som Barbara Ehreinreich (kolla även hennes blogg). Hon låste alla sina tillgångar och levde i verklig amerikansk arbetarklass utan sjukvårdsförsäkring etc medan hon skrev sin bok Nickel and dimed on (not) getting by in America... (Läs även Global woman Nannies, Maids and sex workers in the new economy av samma författare.) Att läsa hennes skildring är att stiga in i en värld som gör uttrycket "white trash" omöjligt att någonsin yttra igen...

Jag vet. Feminismen skär genom klassanalysen och rasismen. Sexismen är färgad av klass och av etnocentrism. Vita medelklasstjejer upplever patriarkatet genom sexuella trakasserier och motgångar i arbetsliv och familjeliv... Ändå är det extremt provocerande när medelklassförfattare berättar om sina helveten utan att göra någon reflektion kring all den status och de möjligheter de faktiskt har. Bara själva grejen i Bitterfittan - att hon drar iväg... För att tänka igenom sin bitterhet. Vilka kan det? Bye bye nu behöver jag egen tid utan skitiga golv och dementa pensionärer.

När jag läser Salmson, Skugge och Sveland blir jag nästan revolutionär kommunist... Problemet med det är bara att i den falangen saknas feminismen istället (och den man kämpar för är en sedan länge utdöd manlig arbetar-arketyp- se en historisk överblick av könsblindheten i arbetarrörelsen av Yvonne Hirdman- Med kluven tunga: LO och genusordningen ). Suck.

Bra feministisk läsning? En briljant feminist som föreläst i EU-parlamentet, internationell television och medverkat i svensk debatt är Louise Eek. Hennes skarpa analyser när vi pluggade sociologi kunde knocka vem som helst...

Spelat liv av Louise Eek är ett måste för alla i denna tid av porr och prostitutions-goserier. Läs Eek innan ni hoppar på jargongen att sexarbete är ju inte värre än att skura toaletter. Tillbaka till klassperspektivet... Igen!

NING det är ju helt bäst

Malmö central verkar vara mitt öde. Nu sitter jag här och glor på folk igen. Är Sveriges tredje största stad världens centrum? Någonsin hört talas om Skype eller chatt? Verkar ju inte så jäkla miljövänligt att kuska runt Skåne var och varannan dag. Hur som helst. I dag skulle jag blogga om vad Nings grundare tycker om Webb 2.0. Men hennes tankar väntar jag med till ikväll...

Några allmänna rader om denna fantastiska tjänst efter att jag tagit mig tid att beklaga att inte Kvällsposten ville ta något gamalt arkivfoto på mig när jag kandiderar för fi till riksdagen och ser ut som fjorton bast. Nej nej. Nu är jag bibliotekarie och då skall den inramningen till. Färden går till Malmö stadsbiblioteks barnavdelning och jag får posera med en trave barnböcker i famnen. Kändes som en jäkligt stereotyp bibliotekariebild som fotografen var ute efter men för sent på eftermiddagen för att börja debattera... Hem hem hem (!) så snabbt som möjligt. Tidigare i dag var jag på min nya arbetsplats, Kristianstads stadsbibliotek, och det var så himla trevligt! Men trött blir lilla hjärnan av tonvis med info om arbetsplats, samarbetsforum och nya ansikten...

Åter till Ning...

(Nings grundare tycker att man skall använda deras tjänst istället för att skapa intranät till arbetsplatserna. Jag tycker det låter som en strålande idé. Mer om det senare.)

Ning är den sociala nätverkstjänst som gett mig mest positiv respons i mitt arbete med barn och unga. Dom tycker det är fantastiskt att -med lika basala kunskaper som MSN kräver- kunna skapa ett socialt forum utifrån egna val, välja sin layout, fylla på med videoklipp och bilder. Bjuda in vänner och själv vara en viktig person i skapandet av forumets normer, innehåll och samtalston. Tysta elever blommar ut och skriver bok & filmrecensioner eller börjar blogga.

När jag bygde forum med elever på högstadiet i Bromölla så blev jag deras första vän på de nya sociala nätverken de skapade. (En del behöll mig - andra raderade mig kvickt.) Snacka om superbra sätt att marknadsföra en barnbibliotekarie eller ett bibliotek... Vilken möjlighet att också kunna komma rakt in i den intresse-sfär som den unga valt och på plats bidra till informationsförmedlingen på deras arena, "deras gata"...

Med erfarenheter av spralliga skapande, indexerande och kunskapssökande elever som bygger på Ning eller blogger känns det konstigt att snart sagt varje datordiskussion på bibliotek och skolor handlar om stök, bråk och felaktig användning. Gång på gång betonas att man sitter för många vid datorerna... En person vid varje burk verkar ju bäst, surfande är väl inte socialt???

Hur många plakat vi än nålar upp så kommer det aldrig leda till att nätanvändningen blir kreativ i mötet mellan barn och vuxna.

(Nu måste jag börja använda min MSN lite mer. Några fina, kreativa, tok-bra Bromölla-tjejer vill hålla kontakt den vägen. G-mail och facebook är för pensionärer. Tack gud för Meebo som kan hålla lite ordning på alla jäkla konton.)

Klart slut.