Goodgame m m

Martin Bergvall som bl a jobbar för goodgame och är känd i bibliotekskretsar höll i dag en bra föreläsning om spel. Nu varierar definitionerna av spel och Goodgame pratar om TV och datorspel i första hand. Men vem kan egentligen dra gränserna i dag?

Bergvall berättade att spelbranschen ser ljust på tillvaron och att man tror sig gå om filmindustrin i intäkter. Knappast ett osannolikt scenario.

Bergvall tycker att det är lärares och föräldrars jobb att se till att fler tjejer blir aktiva spelare, som det ser ut nu "äger" killarna spelindustrin både som producenter och konsumenter. Föreläsaren själv har deltagit i projektet bibliotek<3> samt mött Christer Hermansson under dreamhack i Jönköping.


Bergvall undrar hur skolan kan fortsätta ligga så mycket efter ifråga om att integrera spelande i sin verksamhet. De 700 bibliotek som däremot var med i projektet tillsammans med Goodgame var överlag positiva. 1-0 till bibliotekarierna mot pedagogerna.

Det skolan gjort är att ha försökt klämma in IT i existerande strukturer (här skulle jag ju vilja lägga till att biblioteken gör likadant). Man samlar fakta. Källgranskar. Redovisar.

I de siffror som visar att killar spelar så betydligt mycket mer spel än tjejer frågar jag om spel inbäddade i sociala nätverksforum och om de inte kan förändra bilden av killarna som spelare. Goodgames uppgifter kommer dock från Medierådet och de har utfört sin undersökning enligt (förlegad?) uppdelning; TV-spel, dataspel, onlinespel. Därför kan man inte svara på flickornas spelande på sociala forum. Ingen har frågat dem.

Bergvalls föreläsning är konkret och sågar den pedagogiska världen med fotknölarna för att de inte följer med i de nya lärandemöjligheterna.

Jag tänker dock vidare på forskningen om små barn när Bergvall prötar om "öga plus hand" verktyg för de små spelarna. Det finns ju i dag många studier om små barns spelanvändande och det intressanta är väl att skilja på etnografiska studier (vilka kanske goodgames verksamhet kan relateras till) och mer subjektiva studier som anknyter till teorier om människan och teknologisk intimicitet. Cyberkulturella studier- med referenser- ska jag återkomma till (när jag inte sitter på tåget och ett dygn just pendlat över i nästa).

I min egen föreläsning försökte jag ju göra ngt av det alla -seriösa- föreläsarna gjorde, (flera av dem pratade faktiskt gårdagens eller aldrigdagens fnosk) prata om hur medierna möts och används i ett sammanhang. De klara gränserna har vi inte längre och antagligen är det bra. Att jag fick föreläsa efter skräckpropaganda-polisen var nog inte riktigt bra eftersom jag inledde min föreläsning med att sammanfatta vad de andra talat om (phishing, mobbning) och sedan pekade på vad jag ser som de stora utmaningarna: Utanförskapet, klyftorna, kommunikationsbärriärerna etc etc.

När jag blivit människa igen kommer jag skriva mer om Goodgame och forskning om små barn som blandar IRL och TV-spel. Dessutom ska jag förklara min egen föreläsning i fall ngn är undrande inför min sparsamma powerpoint.

Idrott, elitism, skärmbaserad aktivitet

I Aftonbladet skriver idrottare och andra samhällsaktörer om rörelse, hälsa och elitidrott. Trots en vilja att fokusera på helheten är det tveklöst just elitismen som står i tydligast strålkastarljus. Utgångspunkten i debattartikeln är Sveriges resultat i OS.

...ignorera det faktum att vi är nästan sämst i Europa vad gäller idrottstimmar i skolan.

Tur det om idrottslärare ofta är elitister som kräver just styrka, mod och goda resultat framför nöje och gemenskap. I dag dras skolan med samma problem som när jag var barn: Alla ska hoppa över plinten oavsett hur dåligt det får dem att må.

 ...ignorera det faktum att våra barn varje dag tillbringar mer tid framför en skärm av något slag än med att röra på sig.

Vänd på perspektivet: Mer TV-spel, mer skärmar i skolan. Idrottsundervisningen ligger vansinnigt väl till ifråga om antalet timmar och resurser i jämförelse med barnens möjligheter att använda spel, navigera på Internet och utöva kultur.

Men på ett mer allmänt plan... Varför alltid ställa dator och TV-spel i relation till fysisk aktivitet? Vi borde tala om all tid vi läser dagstidningar, åker tåg, läser böcker och spelar brädspel. Det vore åtminstone lika logiskt... Och varför inte starta med vuxna istället för barn? Låt bilen stå till exempel... Ut och spring i kyla istället för att fördummas av Lets dance. Eller kanske är det bättre kulturkonsumtion än att surfa?

Lärare som säger till min dotter att ”du måste våga” borde ställas i situationer de själva inte klarar av och sedan få ett betyg att bära med sig hem där deras misslyckanden finns rapporterade. Om de sjunger i en amatörkör bör de sättas vid ett trumsett eller ombes att sjunga opera.

Barn som är superba simmare får skitbetyg i idrott. Andra dansar balett och hoppar simhopp men får höra hur dåliga de är på bollsport. Bör idrott vara skiftande och syfta till hälsa? Eller är det likriktning och samma villkor oberoende på kroppstyp och förutsättningar som skall gälla? Vi behöver inte kunna spela fotboll, man klarar sig ypperligt i samhället ändå.
Så länge som idrottstimmar är en plåga för så många bör de tas bort, hellre än ökas i antal. (Som att ta bort matematik tänker du. Nej, där tycker vi det är normalt att begära stöd och extrahjälp. Vid längdhoppsgropen bortses från all individualitet.)

Jag ser gärna att kidsen sitter framför datorer. Där är möjligheten till egna uttryckssätt, glädje och individualitet betydligt större än på idrottslektionerna.

Återigen: Vi behöver en snabbspolning på debatten.

Biologism och TV-spel

Tv-spel. Varför? Av många skäl utifrån olika förmågor och mål. Nöje, känsla av väbehag, upplevelse och samarbete. Det är vi vana vid att beskriva. Ibland hamnar utvecklingen av kognitiva förmågor i bakgrunden men idéer om hur spel påverkar personer och säger något om vilka yrken och på vilka positioner de är lämpliga på visar att diskursen om TV-spel/onlinespel breddas (jag har bloggat om meningen med spel i CV).

En grupp har nu använt spel för att öka människors psykologiska styrkor. Självförtroendet skall öka och ganska automatiska, dåliga beteenden motverkas.

The self esteem initiativ har utvecklats av Baldwin och hans studenter (en lång sammanfattning). Spelen de utvecklat ”lurar” hjärnan att forma ”mer positiva mentala bilder”, stärka självförtroende och må känslomässigt bättre. Forskningen bygger på neurologiska undersökningar. Dåliga upplevelser påverkar hjärnan och avvisande speglas och kan avläsas i samma del av hjärnan som fysisk smärta.

Diskussioner, terapi och social samvaro har redan visats påverka hjärnan positivt. Men kanske är den neurologiska forskningen ett komplement? Att ha dessa alternativ som förstahandsval på människor som redan mår dåligt verkar dock oroande. Neurobiologismens avarter har beskrivits i Eva Kärves undersökning av ADHD och den gamla diagnosen DAMP i Sverige. Men i ett bredare perspektiv är det helt enkelt bättre att närma sig individer med samhällsvetenskaplig utgångspunkt. Indelningar utifrån biologiska iakttagelser har en benägenhet att spegla vedertagna sociala normer.

För att vidare uppleva och utvärdera spelens påverkan på olika delar av våra förmågor behöver de bli mer diskuterade och lättare att hitta. I dag är det få bibliotekarier som utifrån denna teoretiska kunskap kan vägleda till lärande, stärkande och utvecklande spel.

Till dess situationen blir bättre kan vi pröva Grow your chi!, Eyespy the Matrix och WHAM selfesteem- conditioning.

Men återigen: Mindre biologism, mer empiri i mötet med människor. Obehagligt att Baldwin t o m refererar till Pavlovs hundar.

Varningvarning för homosar

Jan Svärdhagen bloggar om de spel som kanske kommer ligga under granen till förväntansfulla barn och ungdomar (samt förhoppningsvis till många vuxna). Han har tittat på en amerikansk varningvarning-lista till föräldrar där man redogör för spel med fult språk, våld, "nudity", alkohol och "Gay and Lesbian"- tema.

Visst har Svärdhagen rätt i att föräldrar har ansvar för vilka spel de köper hem och att de bör spela tillsammans med barnen. Men det överordnade syftet med detta är att det är kul och utvecklande att spela. Träna strategiskt tänkande, snabbhet och inlevelseförmåga. Stanna inte vid att oroa dig för våld (om man nu ska ha någon form av lista varför finns det inte en kategori som heter sexism eller extremt stereotypa mans och kvinnoroller?). Istället skall man testa spelen i butikerna, läsa recensioner i dagspress etc och lyssna på barn och föräldrar omkring sig. Har man tur finns det också ett vettigt folkbibliotek i närheten som kan hjälpa till att tipsa om spel i olika genrer.

När eventuella julgåvor sedan öppnas bör det vara lika självklart att samlas kring böcker, brädspel och TV-spel. Förra julen fastnade vi alla runt ett rosa DS lite och det var hur mysigt som helst...

Så lägg de mesta av moralkakorna på hyllan och försök leta spel utifrån positiva grundvalar snarare än med målet att sortera bort.

Också hoppas jag att ni inte använder listan Top offensive Games (pdf) i ert urval/"bortval" utan snarare eftersträvar att det ska finnas några spel med homosexualitet, nakenhet och fula ord under granen... Mångfald och spänning. Bort från amerikansk nymoralism och skräck för könsord.

Goodgame bjuder betydligt bättre problematiseringar, men ytterst är det vi själva som liksom med annan rörlig bild och litteratur i samtal och umgänge med unga hittar "lagoma" vägar.

Speldebatten inte mindre perverterad av ny studie

Jag hade inte tänkt blogga om TV-spel och våld eftersom jag tycker den diskussionen är totalt felkomponerad. Personer som är totalt tondöva inför spelens kulturella och sociala sfär förvandlar det hela till en enkel fråga. Underhållning, våld, slöhet, fetma och antisociala tendenser.

När jag senast föreläste med WOW som exempel och visade denna värld av fantastiska kreationer och avancerade sociala samspel som är svåra att bemästra även för vana spelare... Då vaknade publiken till med många invändningar. Den om att man blir schizofren av att spela WOW har bränt sig in i min hjärnbark.

Hur som helst. DN redogör för en rapport som bland annat visar att om antalet TV-spelsbutiker är stort så är antalet våldsbrott lägre. Såväl Spelbiblioteket som Elza Dunkels kommenterar studien. Ingen av dem begår såklart misstaget att ropa "hurra, kolla vi har rätt - det är inte farligt med TV-spel".

Men ändå skulle jag önska att studien styckas i sina beståndsdelar och visas upp som en samspelt del av rådande diskussionsflod. (Enkelriktad utan några alternativa utflöden).

Är det överhuvudtaget möjligt att väcka en debatt till liv som handlar om spel utifrån strategitänkande, sociala samspel och en avancerad kulturform? Kan vi tala om kognition, psykosociala processer, grafik, misslyckanden och glädje i pågående spel när vi talar om TV-spel?

Eller ska vi fortsätta delta i ett dualistiskt fastlåsande och oskickligt retoriskt spel; för och emot TV-spel. Leksaker eller lärandeformer och kultur? Våldsbrott eller utagerande av våldstendenser som leder till mindre fysiskt våld?

I diskussionen om barn och ungas nätanvändning har vi bara hört moralpaniska utrop om pedofiler och antisociala tendenser. Dessförinnan kunde vi bara höra ekonomiskt jubel inför nätintåget... Och fortfarande är vi totalt nyanslösa i våra samtal. Nätet är något abstrakt som kan talas om i svepande termer. samma sak med TV-spel. Vi behöver inte vara användare; vi vet ändå och kan döma och bedöma...

Skit i en studie som visar på att våldet minskar genom mer TV-spelande. Hela upplägget är skapat i samma tonart som övriga debatten. Ingen fördjupning, frågor som går att mäta kvantitativt och svara ja eller nej på.

Gott eller ont.

Publicera inga bilder.

Spela inga våldsspel.

Gör dina läxor och sov gott.

Spel spel spel mer spel

Vi pratar TV-spel ett litet gäng på min arbetsplats. GameSetWatch svarar på typ varje invändning mot denna kulturform på bibliotek. Som vanligt är det The shifted librarian som visat vägen till dessa resurser.

I Sverige har vi ju Spelbiblioteket där det berättas om aktiviteter på ett par folkbibliotek, bl a Malmö, som har ett bra bestånd av spel till utlån samt en konsol på plats. Bloggen har utvecklats och startar nu ett bredare samtal om spelens funktion. En mer omfattande aktivitet och djupare diskussion på bland annat nämnda blogg hoppas jag få se framöver. Kanske kan man engagera fler spelentusiaster för att nätverka och bygga kunskap? Bättre bevakning av events och förändringar på marknaden. Djupare samtal kring spelens funktion i bibliotekskontext... Vi är så sega och så sena på svenska folkbibliotek - därför finns oändligt mycket att blogga om.

Den speldrivande kollegan här på jobbet berättade i dag att TV-spelsutlåningen påbörjades 1981 i USA...

Med tanke på all diskussion kring hur spel utvecklar kognitiva och sociala förmågor liksom vilket omfattande utbud det finns i dag så känns det lite pinsamt att de inte är en självklarhet på biblioteken. Den enda heliga artefakten spökar ännu. Boken. Det är inte berättelser, upplevelser eller kunskap vi arbetar med. Det är böcker.