Häromveckan skrev socialdemokraten Irene Söderhall i UNT om nedläggningen av småbibliotek i Uppsala-trakten. Kort beskriver hon hur den aktuella kommunen marknadsför sig som en attraktiv och expanderande storstad samtidigt som mindre orters viktiga samhällsinstitutioner förlorar sina redan små ekonomiska medel. Mycket intressant i debattartikeln är att biblioteken drivs av ideella föreningar och ifråga om detta behöver vi en ideologisk diskussion om bibliotekens trovärdighet och solida utövande av informations och kulturarbete. I regi av andra aktörer får inte kraven vara lägre, styrdokumenten lysa med frånvaro eller uppföljningen av tjänsterna bedrivas på en höft... I likhet med de som ville privatisera folkbiblioteksverksamheten i tron att servicen kunde reduceras till effektivt utlån av litteratur kan mindre föreningar ha en liknande syn på sitt arbete.
Föreningsdrivna bibliotek skall vara ett komplement om inte samarbetet med offentliga uppdragsgivare är starkt reglerat.
Trots dessa invändanden bör vi bejaka de initiativ som tas för offentliga kultur och informationsmötesplatser. I likhet med friskolereformen kan man beskriva det i termer av ett ökande lokalt ansvarstagande och engagemang för den egna bygdens behov. Anställda kan också få större makt och utrymme att forma och förbättra verksamheten om de tillåts verka vid sidan av de kommunala politruckerna.
Härmed skall man inte glömma att friskolorna lett till dränering av resurser från en del geografiska områden i städerna till förmån för små enklaver av välmående grundskolor som inte tar samma ansvar som den kommunala skolan för elever från alla socialgrupper och med olika språk.
Att man haft möjlighet att inte anställa viktiga medarbetare i grundskoleverksamheten som skolsköterskor, kuratorer och bibliotekarier är också helt oacceptabelt. Härmed bör en eventuell satsning på mer lokalt ansvar för små bibliotek följas av krav på välutbildad personal om man knyter verksamheten till någon form av offentliga bidrag.
Att grundskolorna nu skall få större krav på sig att inrätta skolbibliotek saknar just de kvalitetssäkringar som specifika krav på utbildad arbetskraft utgör. Återigen är det dags att fråga sig hur bibliotekariers yrkeskunnande marknadsförs. I likhet med socialtjänst och vårdsektorn bör såväl grundskolan som folkbiblioteksvärlden i någon form kräva legitimering av sina anställda. Förslagsvis skulle det för bibliotekarier kunna vara ett uppdrag för svensk biblioteksförening att utveckla kriterier för hur en bibliotekarielegitimation skulle se ut, naturligtvis kopplat till etiska och moraliska koder med grund i IFLAs och FNs konventioner och styrdokument.
Med en sådan insats från biblioteksföreningens sida skulle man kanske på längre sikt kunna få kulturdepartement och riksdag engagerade i frågor om bibliotekariers värde i den demokratiska samhällsmodellen och utbildningssystemet. Kan ministrar hojta om grundskollärares nästintill religiösa insats och därmed stora efterföljande krav av samhället på examination från högskola bör väl inte kultur och informationsarbetare vara svagare i sina försök att vinna mark i den politiska maktens korridorer.
Niklas Lindberg. Följ Adelsson-Liljeroth och övriga partiers kulturpolitiska talesmän under hela valrörelsen och kräv svar på hur de värderar bibliotekarier och vill använda dem i informationssamhället!
Djupa, allvarliga traditioner finns i vårt yrke och vi borde alla kunna lova att leva upp till ett antal informationsetiska koder (i privat och yrkesliv) likväl som avsluta våra studier innan vi ges fulla behörigheter som bibliotekarier.
tisdag 4 maj 2010
måndag 3 maj 2010
Traditionellt bibliotekariekunnande, sociala medier, danska föregångare och folkbibliotekens fega nätinitiativ
Att hantera och integrera sociala medier i kunskapsförmedling bland informationsspecialister bör leda till många dispyter med grund i kunskapsteoretiska resonemang. Enbart genom att ha ontologiska diskussioner kan vi förklara och kvalitetssäkra vårt informationsarbete.
Att vända sig till välbekanta, trygga och upplevt säkra former för kvalitetssäkring är ingen god väg för att tillgodogöra den mångfald vägar till kunskap som finns i dag. Det är inte heller ett demokratiskt gödande att vända sig tillbaka mot gammalmodiga / traditionella former för information literacy / kompetens.
Genom ett radikalt tänkande där vi på allvar tar till oss rönen om en majoritet av befolkningen som bärande av viktiga pusselbitar i vårt nyfikna strävande efter att förstå eller försvåra tolkningen av olika ämnen kan vi kullkasta ett förtryckande kunskapsbegrepp och postmodernistiska berättelser om värderingsinfluerad s k objektivism blir möjligt.
Arbetet med att diskutera hur information och kunskap skall utvinnas ur sociala medier pågår i forskarsamhället och borde få betydligt större plats bland yrkesverksamma bibliotekarier. Att tjänster som technorat, Google blog search & Blogpulse är till god nytta i återvinnandet av bloggbaserad gemensam kunskap (Geetika Lakshmanan , Martin Oberhofer i IEEE Internet computing mars/april) är t ex välkommet. Mycket behöver göras men dessa publikt inbjudande tjänsterna är välkända och välanvända.
För samhällsvetare och humanister som är kritiska mot hegemeoniska sanningsbegrepp är den sociala webben en revolution olik alla andra upror mot makt och totalitära berättelser vi tidigare upplevt. Denna form av kollektivt kunskapande leder dock även till mycket kritik och uppmärksammande av gruppers styrka ifråga om medvetna försök att sprida rykten etc. Men samtidigt är den ideologiska våg som hävdar de sociala forumens kunskapsmässiga värde också starkt påtaglig. Kanske har detta bland annat med medelklassens (och framför allt mäns) deltagande i produktionen av texter och samtal i gemensamma forum att göra. Ju mer familjära inflytelserika grupper känner sig i digitala landskap desto mindre kan riskinspirerad mystik och avfärdande marginalisera massans röster.
Men den sociala webben kan också fragmentiseras och olika sociala nätverk växa i anseende och neka tillgång till sina kretsar. Medelklassens makt över det fria ordet kan därför pågå även med en starkare social webb. Sambanden är naturligtvis inte lika enkla men en del nätbaserad opinionsbildning påminner om etablerad dagsmedias och i dessa fall kan även en amatöranalytiker sätta röda ringer kring olika personer och t ex tankesmedjor som kan liknas vid redaktörer (eller kanske dirigenter som skickligt skapar stora grupper av budbärare på diverse allmänna sociala forum).
Ifråga om kunskap och trygghet att använda sociala medier i kunskapsförmedling och informationstillhandahållanden bör vi gemensamt hjälpas åt för att inte söka enkla metoder och mätbarhet. Kvalitetssäkring av dynamiska miljöer kan inte ske med hjälp av den förenklade postpositivism som bibliotekarier i dag lutar sig mot i sitt arbete med fysisk facklitteratur och webbplatser med institutionella avsändare. Geetika Lakshmanan , Martin Oberhofers artikel Knowledge discovery in the blogosphere,
som refererats ovan, visar hur begrepp och metoder som främst har kvantitativa grundförutsättningar och sin idégrund i traditionell textanalys nu återanvänds i kampen med de sociala medierna. Artikelförfattarnas sammanförande av ett par olika undersökningskriterier i algorithmer för att ge överblick över trender, tyckanden och återkommande uttryck i bloggar är intressant och ger gemensamt bättre möjlighet för personer att följa bloggarna trots deras stora dynamik och krav på ständiga uppdateringar från informationssökarens sida. Men verktygen förefaller ändå trubbiga. Författarna återkommer till välkänd teori inom informationsåtervinning. Spårande av populära ämnesord, sökningar och rankning. (Författarna uttrycker att de använder "three prominent techniques that are frequently applied to discovery in blogs - clustering, matrix decomposition, and ranking".)
Trots dessa invändanden är även texter där man efterlyser nycklar och system för att närma sig kunskapsmassorna intressanta. Varken relativism eller strypande av kreativitet med sanningsanspråk och hierarkisering leder till "målen" d v s tillgodogörande av kunskapsmassorna som produceras genom sociala webben. Utvecklingen av den semantiska webben pågår och måste följas. Inte för att hålla bibliotekariers slitna tesaurus-fana högt utan för att tvärtom värna om ett flytande sanningsbegrepp. Att frenetiskt försöka sortera och bringa ordning i en mångfald informationsbrunnar är bra, men inte om det präglas av förgivettaganden om att kvalitetsbegreppet skall se likadant ut i en digital tid som i en åttiotalsmiljö.
Om man återvänder till redan nämnda taktiker för att skapa överblick och större samsökningsmodeller kan vi också finna att detta inte behöver vara en motsättning till att bejaka och behandla olika informationsvägar med respekt och öppenhet. Bibliotekarier måste i dagsläget, medan kunskapsteoretiska diskussioner blir alltmer av nöden, ha rätt att falla tillbaka på klassiska metoder för kvalitetssäkring i sin presentation av olika resurser. Att däremot osynliggöra eller bortse från stora gruppers gemensamma informationsarbete är inte acceptabelt. Det må vara besvärligt att presentera olika resurser med stora differenser i uppkomst, spårbarhet och avsändare. Men i det danska projektet TING kan vi få inspiration till hur man börjar ta steg mot att inte diskriminera alternativ till bobliotekskataloger, institutionella hemsidor och klassiska referensverk.
TING (se även En okuvlig bibliotekarie: Århus plus Köpenhamn= Ting. Siktar på The pervasive library) eftersträvar att erbjuda användarna en mångfald informationsingångar, publicerade på ett överskådligt sätt samtidigt som avsändare och typ av informationstillgångar blir begripligt. Trots den stora upphandling av ny nätservice till biblioteksanvändare i kommunerna har man inte styrkan och självförtroendet att samtidigt ta tillfället i akt och finna radikala former för integrering. Exempel på steg i den riktningen finns. Men att alltid presentera resurser från den sociala webben som alternativ, tydligt hierarkiskt underordnat t ex opacen är näst intill patetiskt.
Det är inte alls utopiskt att använda traditionella bibliotekarie-skills och kombinera detta med en öppenhet mot olika former av informationsproduktion. Snarare blir den stora utmaningen att utbilda användare och ha en tillräckligt god pedagogik för att användarsamhället skall ha tillgång till flera informationsvärldar och kritiskt kunna använda dem alla.
Att vända sig till välbekanta, trygga och upplevt säkra former för kvalitetssäkring är ingen god väg för att tillgodogöra den mångfald vägar till kunskap som finns i dag. Det är inte heller ett demokratiskt gödande att vända sig tillbaka mot gammalmodiga / traditionella former för information literacy / kompetens.
Genom ett radikalt tänkande där vi på allvar tar till oss rönen om en majoritet av befolkningen som bärande av viktiga pusselbitar i vårt nyfikna strävande efter att förstå eller försvåra tolkningen av olika ämnen kan vi kullkasta ett förtryckande kunskapsbegrepp och postmodernistiska berättelser om värderingsinfluerad s k objektivism blir möjligt.
Arbetet med att diskutera hur information och kunskap skall utvinnas ur sociala medier pågår i forskarsamhället och borde få betydligt större plats bland yrkesverksamma bibliotekarier. Att tjänster som technorat, Google blog search & Blogpulse är till god nytta i återvinnandet av bloggbaserad gemensam kunskap (Geetika Lakshmanan , Martin Oberhofer i IEEE Internet computing mars/april) är t ex välkommet. Mycket behöver göras men dessa publikt inbjudande tjänsterna är välkända och välanvända.
För samhällsvetare och humanister som är kritiska mot hegemeoniska sanningsbegrepp är den sociala webben en revolution olik alla andra upror mot makt och totalitära berättelser vi tidigare upplevt. Denna form av kollektivt kunskapande leder dock även till mycket kritik och uppmärksammande av gruppers styrka ifråga om medvetna försök att sprida rykten etc. Men samtidigt är den ideologiska våg som hävdar de sociala forumens kunskapsmässiga värde också starkt påtaglig. Kanske har detta bland annat med medelklassens (och framför allt mäns) deltagande i produktionen av texter och samtal i gemensamma forum att göra. Ju mer familjära inflytelserika grupper känner sig i digitala landskap desto mindre kan riskinspirerad mystik och avfärdande marginalisera massans röster.
Men den sociala webben kan också fragmentiseras och olika sociala nätverk växa i anseende och neka tillgång till sina kretsar. Medelklassens makt över det fria ordet kan därför pågå även med en starkare social webb. Sambanden är naturligtvis inte lika enkla men en del nätbaserad opinionsbildning påminner om etablerad dagsmedias och i dessa fall kan även en amatöranalytiker sätta röda ringer kring olika personer och t ex tankesmedjor som kan liknas vid redaktörer (eller kanske dirigenter som skickligt skapar stora grupper av budbärare på diverse allmänna sociala forum).
Ifråga om kunskap och trygghet att använda sociala medier i kunskapsförmedling och informationstillhandahållanden bör vi gemensamt hjälpas åt för att inte söka enkla metoder och mätbarhet. Kvalitetssäkring av dynamiska miljöer kan inte ske med hjälp av den förenklade postpositivism som bibliotekarier i dag lutar sig mot i sitt arbete med fysisk facklitteratur och webbplatser med institutionella avsändare. Geetika Lakshmanan , Martin Oberhofers artikel Knowledge discovery in the blogosphere,
som refererats ovan, visar hur begrepp och metoder som främst har kvantitativa grundförutsättningar och sin idégrund i traditionell textanalys nu återanvänds i kampen med de sociala medierna. Artikelförfattarnas sammanförande av ett par olika undersökningskriterier i algorithmer för att ge överblick över trender, tyckanden och återkommande uttryck i bloggar är intressant och ger gemensamt bättre möjlighet för personer att följa bloggarna trots deras stora dynamik och krav på ständiga uppdateringar från informationssökarens sida. Men verktygen förefaller ändå trubbiga. Författarna återkommer till välkänd teori inom informationsåtervinning. Spårande av populära ämnesord, sökningar och rankning. (Författarna uttrycker att de använder "three prominent techniques that are frequently applied to discovery in blogs - clustering, matrix decomposition, and ranking".)
Trots dessa invändanden är även texter där man efterlyser nycklar och system för att närma sig kunskapsmassorna intressanta. Varken relativism eller strypande av kreativitet med sanningsanspråk och hierarkisering leder till "målen" d v s tillgodogörande av kunskapsmassorna som produceras genom sociala webben. Utvecklingen av den semantiska webben pågår och måste följas. Inte för att hålla bibliotekariers slitna tesaurus-fana högt utan för att tvärtom värna om ett flytande sanningsbegrepp. Att frenetiskt försöka sortera och bringa ordning i en mångfald informationsbrunnar är bra, men inte om det präglas av förgivettaganden om att kvalitetsbegreppet skall se likadant ut i en digital tid som i en åttiotalsmiljö.
Om man återvänder till redan nämnda taktiker för att skapa överblick och större samsökningsmodeller kan vi också finna att detta inte behöver vara en motsättning till att bejaka och behandla olika informationsvägar med respekt och öppenhet. Bibliotekarier måste i dagsläget, medan kunskapsteoretiska diskussioner blir alltmer av nöden, ha rätt att falla tillbaka på klassiska metoder för kvalitetssäkring i sin presentation av olika resurser. Att däremot osynliggöra eller bortse från stora gruppers gemensamma informationsarbete är inte acceptabelt. Det må vara besvärligt att presentera olika resurser med stora differenser i uppkomst, spårbarhet och avsändare. Men i det danska projektet TING kan vi få inspiration till hur man börjar ta steg mot att inte diskriminera alternativ till bobliotekskataloger, institutionella hemsidor och klassiska referensverk.
TING (se även En okuvlig bibliotekarie: Århus plus Köpenhamn= Ting. Siktar på The pervasive library) eftersträvar att erbjuda användarna en mångfald informationsingångar, publicerade på ett överskådligt sätt samtidigt som avsändare och typ av informationstillgångar blir begripligt. Trots den stora upphandling av ny nätservice till biblioteksanvändare i kommunerna har man inte styrkan och självförtroendet att samtidigt ta tillfället i akt och finna radikala former för integrering. Exempel på steg i den riktningen finns. Men att alltid presentera resurser från den sociala webben som alternativ, tydligt hierarkiskt underordnat t ex opacen är näst intill patetiskt.
Det är inte alls utopiskt att använda traditionella bibliotekarie-skills och kombinera detta med en öppenhet mot olika former av informationsproduktion. Snarare blir den stora utmaningen att utbilda användare och ha en tillräckligt god pedagogik för att användarsamhället skall ha tillgång till flera informationsvärldar och kritiskt kunna använda dem alla.
lördag 1 maj 2010
Bourgeoisien och den sociala webben på arbetarnas dag
Första maj. En dag att vakna till med festkänsla i magen om man är kvar i barndomen och har föräldrar som är engagerade socialister. Storslagna demonstrationer med taktfasta rop och olika musikkårer från år till år. Fest efteråt med tal och musik. Bättre än julafton, mindre laddat i och med sina få krav och med en fri relationsdynamik i den politiska massan snarare än i kärnfasmiljens trånga försök att leva upp till materialistiska omöjligheter och småreligiösa känslor. Kollektivet för individen, gemensamt solidaritetsarbete och vilja till förändring. Finner vi kraften på regniga torg eller är det på den sociala webben som en ny socialistisk rörelse blir möjlig?
I dag är det läge att uppmärksamma att statarsverige finns kvar. Vi har papperslösa inom jordbruk och hushållsnära tjänster. Inkomstskillnaderna ökar och fattigdomen kan främst återfinnas inom ett par grupper:
"Till dagens underklass hör bland annat ensamstående mödrar i låglönejobb, utländska gästarbetare, invandrare i permanent arbetslöshet, pensionärer, sjuka och ungdomar."
Detta skriver Maria Holm i Efter Arbetet. Artikeln bygger bland annat på Anna- Lena Lodenius rapport om hur den ekonomiska krisen slagit mot redan utsatta i samhället. Kommuner och landsting skär i sina budgetar när deras trygghetsinsatser tvärtom behövs,bör efterfrågas och aktiveras som mest.
Med en borgerlig regering betalar sjuka nu mer skatt än arbetande, sjukskrivna med en tjänst att gå tillbaka till får mer ersättning än arbetslösa sjukskrivna och 50 000 personer berörs i år av den nya regel som gör att personer kan utförsäkras oavsett om de är sjuka eller friska. Även machomärkta fack med företrädelsevis manliga medlemmar deltar nu i LOs samlade upprop för rättvisare trygghetssystem, Kalla Sverige.
Men hur fungerar akademikerfacken? Vårt eget fack andas medelklassbekvämlighet och mjukt kulturengagemang. Knappast en kulturutövning i Dario Fos (blogg) anda (Dom har dödat en gitarr men folket har tusen åter). Snarare ser vi genom digital verksamhet och DIKs tidskrift hur man vilar lugnt i en institutionaliserad kulturtradition med idéer om livskvalité och skönhet för de redan välmående. Får vi någonsin se ett stridbart DIK där kultur och information innehar politisk sprängkraft och där man snabbt och effektivt utformar sina medlemstryggheter för att svara mot aktuella samhällsförändringar? Många bibliotekarie-tennsoldater hinner falla medan man långsamt börjar påverkas av att regeringens politik slår även mot de egna medlemmarna. Aktuella garantier och inkomsstöd måste bromsa försämringarna för arbetslösa och sjukskrivna, såväl de som drabbats nu som de som redan har fallit igenom.
I ett samhälle med ökande klyftor och många behövande grupper med små resurser är det viktigt med arbetet för yttrande och informationsfrihet. De system som stärker informationsjämlikheten och möjligheten för alla att delta i opinionsbildande arbete och uttrycka sig individuellt måste upprätthållas även i svåra ekonomiska tider. Men just nu är behoven även skriande ifråga om bredare initiativ för t ex digital jämlikhet. En stor utmaning när till exempel folkbiblioteksarbetare känner av kommunernas minskade resurser och därför inte i första hand väljer att satsa och innovativt förändra sitt lokala engagemang.
Den trend som finns att framhålla folkbiblioteken som mötesplatser kan appliceras på frågor om resursstarka individer respektive grupper. Offentliga, öppna mötesplatser med möjlighet till jämlikt deltagande är av stort behov i ett kapitalistiskt samhälle där de flesta aktiviteter och sociala möten sker i regi där monetära medel krävs för inträde.
I artikeln How do public libraries function as meeting places?, i Library & Information Science Research, visar tre norska B&I-forskare hur relationen till biblioteket som mötes och uppehållsplats är beroende av socialgruppstillhörighet. Låg utbildning och inkomst utgjorde i studien förhållanden som ökade biblioteksanvändningen i denna mening.
Författarna menar därför bland annat att biblioteken som mötesplats är en väg för att utjämna sociala och ekonomiska skillnader i samhället (Ibid). Men frågan är om bibliotekets tjänster inte bör stå i fokus även för studier som dessa. I hur hög utsträckning når man olika socialgrupper med valda former för service och marknadsföring? Hur många utesluter man genom inflexibilitet och höga förseningavgifter? Vilka tilltalar man med valet av programverksamhet och satsningar på olika medieformer och planering av det fysiska rummet? Att använda biblioteket för att det är en av ett fåtal ytor som inte är privatägt utan kan begagnas av alla betyder inte att man utjämnar klyftor ifråga om informationsåtkomst, språklig förmåga eller demokratriska möjligheter. Gemensamma mötesplatser är den samlade politikens uppgift att åstadkomma. Biblioteken bör ha rätt till att fokusera på sina specialistområden och genom dessa bidra till minskade klyftor.
Tankarna bör även gå till de sociala medierna och deras möjlighet att organisera människor på t ex arbetarnas högtidsdag. Men hur utvecklas den sociala webben och vilka är det som befolkar olika arenor? Vilka talar, lyssnar, kommenterar, reagerar eller utgör publik? Vilka har inträde i form av materiell rikedom och tekniskt samt samhällsvetenskapligt kunnande?
Med enkla metoder kan vi analysera blogganvändandet med hjälp av klass eller socialgruppstillhörighet. Michael Baumann konstaterar i Information Today att Blogs go Bourgeois. Medelklassen har funnit sin plats på de sociala mediernas arena och inkomst är en starkt sorterande faktor för bloggare respektive ickebloggare.
Detta och andra exempel på den digitala klyftan visar att det inte är utvecklingen av bättre sociala medier i sig som leder till ökad demokrati och informationsjämlikhet. Visst har de politiska rörelserna och formerna för att bilda opinion och skapa manifestationer och påtryckningar förändrats och stärkts genom sociala webben. Men utanförskapet kvarstår och vi måste fortsätta fråga vilka språkrören är, inte bara om det är höger eller vänstervindar som blåser genom olika webbforum och mötesplatser.
Flera bloggare följer rapporter om sociala medier och det är en bra början till dialog om den digitala klyftan och informationsarbetarnas ansvar i relation till 2.0 och framväxande semantisk webb. På såväl produktions som organisationsplanet i webbutvecklingen måste klassmedvetenheten finnas. Men ute på folkbiblioteken är det långt enklare att uppmana till jämlikhetsarbete: Gör ert jobb, så som det föreskrivs av IFLA och genom FNs styrdokument! Ta ansvar i dag och i framtiden för att inkludera alla grupper och se aldrig biblioteket som en byggnad ni har ansvar att förvalta. Aktiviteterna är ert arbete, inte bevarande av artefakterna...
Och inför valet får vi ställa många informationspolititiska frågor. I god tid skall vi delta i debatter med de olika politiska partierna om vad deras IT-visioner har för utrymme för olika grupper. Vilken diskrepans upptäcker vi som informationsspecialister mellan utvecklingen av nya tjänster och nya beslut i relation till olika social/användar-grupper?
För piratpartiet är det upp till bevis. Är informationsmedvetenhet och frihet till för de redan rika och initierade eller är det en global och klassmedveten rörelse som kommer att växa fram? Kommer tillgången till digitala resurser, rätt till utbildning och institutioner för att upprätthålla detta ansvar att stå högt på piraternas agenda?
I dag är det läge att uppmärksamma att statarsverige finns kvar. Vi har papperslösa inom jordbruk och hushållsnära tjänster. Inkomstskillnaderna ökar och fattigdomen kan främst återfinnas inom ett par grupper:
"Till dagens underklass hör bland annat ensamstående mödrar i låglönejobb, utländska gästarbetare, invandrare i permanent arbetslöshet, pensionärer, sjuka och ungdomar."
Detta skriver Maria Holm i Efter Arbetet. Artikeln bygger bland annat på Anna- Lena Lodenius rapport om hur den ekonomiska krisen slagit mot redan utsatta i samhället. Kommuner och landsting skär i sina budgetar när deras trygghetsinsatser tvärtom behövs,bör efterfrågas och aktiveras som mest.
Med en borgerlig regering betalar sjuka nu mer skatt än arbetande, sjukskrivna med en tjänst att gå tillbaka till får mer ersättning än arbetslösa sjukskrivna och 50 000 personer berörs i år av den nya regel som gör att personer kan utförsäkras oavsett om de är sjuka eller friska. Även machomärkta fack med företrädelsevis manliga medlemmar deltar nu i LOs samlade upprop för rättvisare trygghetssystem, Kalla Sverige.
Men hur fungerar akademikerfacken? Vårt eget fack andas medelklassbekvämlighet och mjukt kulturengagemang. Knappast en kulturutövning i Dario Fos (blogg) anda (Dom har dödat en gitarr men folket har tusen åter). Snarare ser vi genom digital verksamhet och DIKs tidskrift hur man vilar lugnt i en institutionaliserad kulturtradition med idéer om livskvalité och skönhet för de redan välmående. Får vi någonsin se ett stridbart DIK där kultur och information innehar politisk sprängkraft och där man snabbt och effektivt utformar sina medlemstryggheter för att svara mot aktuella samhällsförändringar? Många bibliotekarie-tennsoldater hinner falla medan man långsamt börjar påverkas av att regeringens politik slår även mot de egna medlemmarna. Aktuella garantier och inkomsstöd måste bromsa försämringarna för arbetslösa och sjukskrivna, såväl de som drabbats nu som de som redan har fallit igenom.
I ett samhälle med ökande klyftor och många behövande grupper med små resurser är det viktigt med arbetet för yttrande och informationsfrihet. De system som stärker informationsjämlikheten och möjligheten för alla att delta i opinionsbildande arbete och uttrycka sig individuellt måste upprätthållas även i svåra ekonomiska tider. Men just nu är behoven även skriande ifråga om bredare initiativ för t ex digital jämlikhet. En stor utmaning när till exempel folkbiblioteksarbetare känner av kommunernas minskade resurser och därför inte i första hand väljer att satsa och innovativt förändra sitt lokala engagemang.
Den trend som finns att framhålla folkbiblioteken som mötesplatser kan appliceras på frågor om resursstarka individer respektive grupper. Offentliga, öppna mötesplatser med möjlighet till jämlikt deltagande är av stort behov i ett kapitalistiskt samhälle där de flesta aktiviteter och sociala möten sker i regi där monetära medel krävs för inträde.
I artikeln How do public libraries function as meeting places?, i Library & Information Science Research, visar tre norska B&I-forskare hur relationen till biblioteket som mötes och uppehållsplats är beroende av socialgruppstillhörighet. Låg utbildning och inkomst utgjorde i studien förhållanden som ökade biblioteksanvändningen i denna mening.
Författarna menar därför bland annat att biblioteken som mötesplats är en väg för att utjämna sociala och ekonomiska skillnader i samhället (Ibid). Men frågan är om bibliotekets tjänster inte bör stå i fokus även för studier som dessa. I hur hög utsträckning når man olika socialgrupper med valda former för service och marknadsföring? Hur många utesluter man genom inflexibilitet och höga förseningavgifter? Vilka tilltalar man med valet av programverksamhet och satsningar på olika medieformer och planering av det fysiska rummet? Att använda biblioteket för att det är en av ett fåtal ytor som inte är privatägt utan kan begagnas av alla betyder inte att man utjämnar klyftor ifråga om informationsåtkomst, språklig förmåga eller demokratriska möjligheter. Gemensamma mötesplatser är den samlade politikens uppgift att åstadkomma. Biblioteken bör ha rätt till att fokusera på sina specialistområden och genom dessa bidra till minskade klyftor.
Tankarna bör även gå till de sociala medierna och deras möjlighet att organisera människor på t ex arbetarnas högtidsdag. Men hur utvecklas den sociala webben och vilka är det som befolkar olika arenor? Vilka talar, lyssnar, kommenterar, reagerar eller utgör publik? Vilka har inträde i form av materiell rikedom och tekniskt samt samhällsvetenskapligt kunnande?
Med enkla metoder kan vi analysera blogganvändandet med hjälp av klass eller socialgruppstillhörighet. Michael Baumann konstaterar i Information Today att Blogs go Bourgeois. Medelklassen har funnit sin plats på de sociala mediernas arena och inkomst är en starkt sorterande faktor för bloggare respektive ickebloggare.
Detta och andra exempel på den digitala klyftan visar att det inte är utvecklingen av bättre sociala medier i sig som leder till ökad demokrati och informationsjämlikhet. Visst har de politiska rörelserna och formerna för att bilda opinion och skapa manifestationer och påtryckningar förändrats och stärkts genom sociala webben. Men utanförskapet kvarstår och vi måste fortsätta fråga vilka språkrören är, inte bara om det är höger eller vänstervindar som blåser genom olika webbforum och mötesplatser.
Flera bloggare följer rapporter om sociala medier och det är en bra början till dialog om den digitala klyftan och informationsarbetarnas ansvar i relation till 2.0 och framväxande semantisk webb. På såväl produktions som organisationsplanet i webbutvecklingen måste klassmedvetenheten finnas. Men ute på folkbiblioteken är det långt enklare att uppmana till jämlikhetsarbete: Gör ert jobb, så som det föreskrivs av IFLA och genom FNs styrdokument! Ta ansvar i dag och i framtiden för att inkludera alla grupper och se aldrig biblioteket som en byggnad ni har ansvar att förvalta. Aktiviteterna är ert arbete, inte bevarande av artefakterna...
Och inför valet får vi ställa många informationspolititiska frågor. I god tid skall vi delta i debatter med de olika politiska partierna om vad deras IT-visioner har för utrymme för olika grupper. Vilken diskrepans upptäcker vi som informationsspecialister mellan utvecklingen av nya tjänster och nya beslut i relation till olika social/användar-grupper?
För piratpartiet är det upp till bevis. Är informationsmedvetenhet och frihet till för de redan rika och initierade eller är det en global och klassmedveten rörelse som kommer att växa fram? Kommer tillgången till digitala resurser, rätt till utbildning och institutioner för att upprätthålla detta ansvar att stå högt på piraternas agenda?
fredag 30 april 2010
barnlitteratur, biblioteksarbete och postimperialism
Opsis kalopsis är en viktig tidskrift för inspiration och idéer för folkbibliotekens barn och ungdomsverksamhet. Men tillsammans med deras goda reportage om nyskapande teaterformer för barn och fängslande barnlitteratur behövs texter av mer akademiskt slag för att vägleda, ifrågasätta och utveckla vårt tänkande kring den läsfrämjande verksamheten.
Exempel på en tidskrift som återkommande publicerar tankeväckande frågor om normer i litteraturen såväl som arbetssätt och taktiker som professionella väljer, är Children´s literature in Education. I nummer 41 (2010) finns två artiklar som återberättar och vidarutvecklar de postmodernistiska frågor som måste ställas för att arbetet med läsfrämjande skall vara tidsaktuell och samspela såväl med samhällsförändringar som barns verklighet (vilka jag strax återkommer till).
Folkbiblioteken är ju som bekant en institutionsform med många mål. Läskunnighet är en grundläggande del men i praktiken är olika synpunkter och ideologiska inriktningar det som avgör hur litteratur och berättelser (i olika former) används till i den dagliga verkamheten. I likhet med grund och förskolan har man en tendens att upprepa redan genomförda insatser på samma sätt år från år. Detta är ett dilemma då folkbiblioteket istället borde vara en känslig del av samhällsorganismen och inte verka på ett instrumentellt sätt, utifrån att det finns vedertagna sanningar som håller från årtionde till årtionde.
De bibliotekarier som stiger in i verksamheten och gör annat än vad som barn- och ungdomsavdelningens planering föreskriver (och som återanvänds från år till år) ses som en oansvarig person som flyr från "basarbete". Men varför kan inte basarbete även utföras i projektform? Varför kan inte nya idéer förankrade i lokalsamhällets behov vara lika viktiga som de planer med fastlagda insatser beroende på årstid, månad och geografisk spridning som "vi" utför år från år?
Genom att följa olika kultur och litteraturtidskrifter blir det lättare att explicit beskriva problemen med att utföra samma sysslor i dag som 1989. Ungas verklighet är inte densamma och deras behov kan inte fyllas på ett och samma sätt. Inte kan vi heller leva upp till barnkonventionens mål om vi förväxlar våra arbetsuppgifter med andra yrkeskårers eller väljer att slå dövöra till för ett totalt förändrat mediesamhälle (och så klart de många former som nu används för att berätta och skapa med ord).
Att tolka och använda litteratur och berättelser på samma sätt från år till år och utifrån samma intetsägande, "oskyldiga", okontroversiella teman (sommarlov, höst, kärlek, att få ett syskon)gör att man bortser från den kraft som berättartraditionen utgör när den delas och används för emancipation och ifrågasättanden. Med traditionell narrativ approach lämnar man barnen lugna inför disneykulturens homogena rollbesättning och värderingar.
Children´s literature in Education erbjuder t ex artikeln Once upon Today: Teaching for Social Justice with postmodern Picturebooks. Texten är bibliotekarievänlig i den mening att vi lätt förstår de akademiska greppen och känner igen de många exempel som visar hur traditionella sagor kan omformas för att diskutera nutida samhällsformationer. Kathleen O´Neil beskriver bland annat hur strikta bilder av genus, ras och etnicitet är lika med smala roller för barnen att bearbeta och tänka sig in i. Stereotyper är ett lätt begrepp som hon inte enkelt faller tillbaka på för att diskutera karaktärer och berättelser. Istället visar hon på alternativ och hur även s k nyskapande litteratur kan röra sig i fåror som älskvärda kärnfamiljer och personlig insats som vägen till framgång.
Dessa beskrivningar för oss tillbaka till de debatter som pågått i Sverige bland annat beroende på det nystartade förlaget Vilda som säger sig publicera genuskontrollerad barnlitteratur. Hur ser det ut i dessa? Bryter sig flickorna och pojkarna loss från förutbestämda karaktäristika men faller samtidigt tillbaka i medelklassens normer och livsvillkor?
Livsfrågor tenderar att i såväl Vildas som andra förlags litteratur att vara klassblind. Frågor som behandlas är integritet, kroppsuppfattning, vilja, mod och känslighet. Men ständigt med en bakgrund förankrad snarare i Södermalms (stockholm) eller slottsstadens (malmö) barns livsvillkor än småstadens miljonprogramsområden. Här tror jag att queer-begreppet sätter fälleben för radikala barnbibliotekarier och grundskollärare från medel och över medelklass. Identitetsfrågor behandlas kanske på längden och tvären, men att dessa frågor måste brytas mot traditionella klassperspektiv glöms bort. För barn med arbetslösa föräldrar och framtidsrädsla måste tankarna om identitet lyftas på ett helt annat sätt än som i Vildas bok om pojken med de rosa sandalerna (som han i o f sig ärver. Är det radikalt?). Vi kan ju starta i frågor om huruvida man alls har något man tycker om och älskar, om det alls är aktuellt att samla Barbiedockor och gilla Kenta och barbisarna...
Utanförskap och stigma, att alltid vara "fel" och känna att man skaver i sociala sammanhang, som är underklassens situation, utgör inte en bra grund för medelklassens genuspedagogik.
Detta betyder inte att O´Neils perspektiv är oviktiga. Tvärtom skulle de vara otroligt revolutionära på en genomsnittlig barnavdelning: Om man byter the fairy godmother mot ett kreditkort eller prinsessan mot presidentens dotter (se ibid.) blir det möjligt att samtidigt göra tydliga paralleller till politiska villkor av dags dato.
Barnbibliotekarier tenderar att älska ett narrativt förhållningssätt. Berättelser är skinande graaler och grundvärderingar, uppdrag genom styrdokument och utmaningar faller i glömska till förmån för ett perverst älskande av god litteratur med fint språk... En kader av språkrik medelklass skapas och ett gäng arbetarbarn faller av med diagnoser eller bara allmän uppgivenhet från pedagoger. (Och med Vildas hjälp kan de redan resursstarka komma ut ur garderoben snabbare.) Stannar uppdraget där? Barnkonventionens eller IFLAs uppdrag är inte i samklang med detta val av pedagogiska grepp och upptagenhet kring s k språkutveckling.
I samma tidskrift som nämnts skriver Don Randall om Empire and Children´s Literature: Changing patterns of Cross-Cultural Perspective. Han lyfter frågor om imperialism och klassisker bland barn och ungdomslitteraturen.
Frågor som dessa är långt ifrån passé. Det vi i dag kallar postimperialism är påtaglig i bibliotekariers arbete med s k mångkultur där man helt enkelt byter begreppet ras mot begreppet kultur. Istället för att ha inlärda och återskapade idéer om människors karaktär, värde och beteende utifrån att explicit tillskriva dessa en persons hudfärg har vi fått ett tvångsmässigt och styrande tänkande genom kulturdiskurser. Vilken del av världen du upplever dig få signaler om avgör var du tänker om en människas möjligheter och behov.
I skolans fall kan vi delvis skylla på hur läroplanen är utformad med företräde för ickekritiskt återskapande av t ex kristen tro. Men hur förhåller vi oss till dålig kompetens och verksamhet i biblioteksvärlden? Kanske är ordet "mångkultur" i en biblioteksplan i dag snarare en signal om problem än medvetenhet? Att särskilja olika grupper och eftersträva att uppmärksamma minoriteter utan att göra upp med orientalistiska drömmerier bör kunna vara värre än osynliggörande praktiker.
Exempel på en tidskrift som återkommande publicerar tankeväckande frågor om normer i litteraturen såväl som arbetssätt och taktiker som professionella väljer, är Children´s literature in Education. I nummer 41 (2010) finns två artiklar som återberättar och vidarutvecklar de postmodernistiska frågor som måste ställas för att arbetet med läsfrämjande skall vara tidsaktuell och samspela såväl med samhällsförändringar som barns verklighet (vilka jag strax återkommer till).
Folkbiblioteken är ju som bekant en institutionsform med många mål. Läskunnighet är en grundläggande del men i praktiken är olika synpunkter och ideologiska inriktningar det som avgör hur litteratur och berättelser (i olika former) används till i den dagliga verkamheten. I likhet med grund och förskolan har man en tendens att upprepa redan genomförda insatser på samma sätt år från år. Detta är ett dilemma då folkbiblioteket istället borde vara en känslig del av samhällsorganismen och inte verka på ett instrumentellt sätt, utifrån att det finns vedertagna sanningar som håller från årtionde till årtionde.
De bibliotekarier som stiger in i verksamheten och gör annat än vad som barn- och ungdomsavdelningens planering föreskriver (och som återanvänds från år till år) ses som en oansvarig person som flyr från "basarbete". Men varför kan inte basarbete även utföras i projektform? Varför kan inte nya idéer förankrade i lokalsamhällets behov vara lika viktiga som de planer med fastlagda insatser beroende på årstid, månad och geografisk spridning som "vi" utför år från år?
Genom att följa olika kultur och litteraturtidskrifter blir det lättare att explicit beskriva problemen med att utföra samma sysslor i dag som 1989. Ungas verklighet är inte densamma och deras behov kan inte fyllas på ett och samma sätt. Inte kan vi heller leva upp till barnkonventionens mål om vi förväxlar våra arbetsuppgifter med andra yrkeskårers eller väljer att slå dövöra till för ett totalt förändrat mediesamhälle (och så klart de många former som nu används för att berätta och skapa med ord).
Att tolka och använda litteratur och berättelser på samma sätt från år till år och utifrån samma intetsägande, "oskyldiga", okontroversiella teman (sommarlov, höst, kärlek, att få ett syskon)gör att man bortser från den kraft som berättartraditionen utgör när den delas och används för emancipation och ifrågasättanden. Med traditionell narrativ approach lämnar man barnen lugna inför disneykulturens homogena rollbesättning och värderingar.
Children´s literature in Education erbjuder t ex artikeln Once upon Today: Teaching for Social Justice with postmodern Picturebooks. Texten är bibliotekarievänlig i den mening att vi lätt förstår de akademiska greppen och känner igen de många exempel som visar hur traditionella sagor kan omformas för att diskutera nutida samhällsformationer. Kathleen O´Neil beskriver bland annat hur strikta bilder av genus, ras och etnicitet är lika med smala roller för barnen att bearbeta och tänka sig in i. Stereotyper är ett lätt begrepp som hon inte enkelt faller tillbaka på för att diskutera karaktärer och berättelser. Istället visar hon på alternativ och hur även s k nyskapande litteratur kan röra sig i fåror som älskvärda kärnfamiljer och personlig insats som vägen till framgång.
Dessa beskrivningar för oss tillbaka till de debatter som pågått i Sverige bland annat beroende på det nystartade förlaget Vilda som säger sig publicera genuskontrollerad barnlitteratur. Hur ser det ut i dessa? Bryter sig flickorna och pojkarna loss från förutbestämda karaktäristika men faller samtidigt tillbaka i medelklassens normer och livsvillkor?
Livsfrågor tenderar att i såväl Vildas som andra förlags litteratur att vara klassblind. Frågor som behandlas är integritet, kroppsuppfattning, vilja, mod och känslighet. Men ständigt med en bakgrund förankrad snarare i Södermalms (stockholm) eller slottsstadens (malmö) barns livsvillkor än småstadens miljonprogramsområden. Här tror jag att queer-begreppet sätter fälleben för radikala barnbibliotekarier och grundskollärare från medel och över medelklass. Identitetsfrågor behandlas kanske på längden och tvären, men att dessa frågor måste brytas mot traditionella klassperspektiv glöms bort. För barn med arbetslösa föräldrar och framtidsrädsla måste tankarna om identitet lyftas på ett helt annat sätt än som i Vildas bok om pojken med de rosa sandalerna (som han i o f sig ärver. Är det radikalt?). Vi kan ju starta i frågor om huruvida man alls har något man tycker om och älskar, om det alls är aktuellt att samla Barbiedockor och gilla Kenta och barbisarna...
Utanförskap och stigma, att alltid vara "fel" och känna att man skaver i sociala sammanhang, som är underklassens situation, utgör inte en bra grund för medelklassens genuspedagogik.
Detta betyder inte att O´Neils perspektiv är oviktiga. Tvärtom skulle de vara otroligt revolutionära på en genomsnittlig barnavdelning: Om man byter the fairy godmother mot ett kreditkort eller prinsessan mot presidentens dotter (se ibid.) blir det möjligt att samtidigt göra tydliga paralleller till politiska villkor av dags dato.
Barnbibliotekarier tenderar att älska ett narrativt förhållningssätt. Berättelser är skinande graaler och grundvärderingar, uppdrag genom styrdokument och utmaningar faller i glömska till förmån för ett perverst älskande av god litteratur med fint språk... En kader av språkrik medelklass skapas och ett gäng arbetarbarn faller av med diagnoser eller bara allmän uppgivenhet från pedagoger. (Och med Vildas hjälp kan de redan resursstarka komma ut ur garderoben snabbare.) Stannar uppdraget där? Barnkonventionens eller IFLAs uppdrag är inte i samklang med detta val av pedagogiska grepp och upptagenhet kring s k språkutveckling.
I samma tidskrift som nämnts skriver Don Randall om Empire and Children´s Literature: Changing patterns of Cross-Cultural Perspective. Han lyfter frågor om imperialism och klassisker bland barn och ungdomslitteraturen.
Frågor som dessa är långt ifrån passé. Det vi i dag kallar postimperialism är påtaglig i bibliotekariers arbete med s k mångkultur där man helt enkelt byter begreppet ras mot begreppet kultur. Istället för att ha inlärda och återskapade idéer om människors karaktär, värde och beteende utifrån att explicit tillskriva dessa en persons hudfärg har vi fått ett tvångsmässigt och styrande tänkande genom kulturdiskurser. Vilken del av världen du upplever dig få signaler om avgör var du tänker om en människas möjligheter och behov.
I skolans fall kan vi delvis skylla på hur läroplanen är utformad med företräde för ickekritiskt återskapande av t ex kristen tro. Men hur förhåller vi oss till dålig kompetens och verksamhet i biblioteksvärlden? Kanske är ordet "mångkultur" i en biblioteksplan i dag snarare en signal om problem än medvetenhet? Att särskilja olika grupper och eftersträva att uppmärksamma minoriteter utan att göra upp med orientalistiska drömmerier bör kunna vara värre än osynliggörande praktiker.
torsdag 29 april 2010
kräv stringens och klara definitioner kring grooming, sexuella trakasserier, exploatering och pedofili
I diskussion och debatt om ungas IT-användning, framför allt i form av sociala medier har man ofta använt olika vaga konturer av föreställda risker för att skapa normer och regler. En återkommande karikatyr när man begränsar ungas internetåtkomst eller stigmatiserar vuxna som vill umgås över generationsgränserna är pedofilen.
I denna diskurs är vilken vuxen person som helst som tilltalar unga på nätet en potentiell gärningsman. Med denna syn och vårt strängt generationsuppdelade samhälle har vi fått den utveckling vi förtjänar: Unga och äldres integration i den virtuella världen försvåras av ogrundad misstänksamhet, åldersförtryck och tillskrivande av specifika attribut och intressen utifrån ålder.
Ett sätt att arbeta med frågorna är genom pågående dialog mellan informationsarbetare och olika användargrupper. Men för etablerade aktörer bör det också ställas högre krav på kunskap om övergrepp och exploatering av unga. Härmed följer behovet av att etablerade aktörer som moderatkvinnorna, rädda barnen eller Netscan har en stringens i sina skrifter och sitt arbete kring det man ibland kallar fula gubbar och ibland pedofili. Inget annat än klara definitioner kan synliggöra vilka frågor som skall hanteras av vilka instanser och när vi som professionella informationsarbetare har på vårt ansvar att arbeta med sexualiserade uttryck och när dessa är en fråga för juridiskt sakkunniga och delar av samhället med makt och rätt att använda tvångsmedel. Med groominglagen har tyvärr gränsdragningarna för oss blivit svårare eftersom den i sig inte vilar på en solid grund där man särskiljer allmänna sexuella trakasserier, identitetsspel på Internet och pedofili som ett patologiskt och olagligt beteende.
Pedofilibegreppet bör reserveras för de aktiva subgrupper som delar information, pornografiskt material och bygger gemenskaper för att motverka sin marginalisering. Pedofil är en klinisk diagnos. Holt, Blevins och Burkert förtydligar i Journal of sexual abuse and treatment att kriterierna för att identifiera en person som pedofil är att individen fantiserar om, är sexuellt upphetsad av eller längtar efter prepubertala barn under en period av minst sex månader. Artikelförfattarna har hämtat denna definition från DSM4. Härmed inbegrips inte de flytande gränser som den etablerade, accepterade pornografin bidrar till liksom olika föreställningar om kvinnor som objekt, horor och madonnor.
För att föra samtal om maktspel mellan könen och mellan åldrar bör vi reservera pedofilibegreppet till en fastlagd definition. DSM4:s behöver inte vara den enda tillämpbara utan kan vidgas utifrån rådande lagstiftning och åldersgränser i vetenskaplig och populär diskussion. Men vad som inte skall urvattnas eller sammanblandas är det allmänna förtryck av t ex sexuell natur som kvinnor generellt utsätts för som en del av en ojämlik, sexistisk samhällsstruktur och den rörelse som förespråkar pedofili och använder andra ord och begrepp för sina åsikter, känslor och beteenden.
Författarna i nämnd artikel har följt fem forum som drivs av och för pedofiler. Dessa väljer titlar som Boylove, girllove, childlove samt MAA (minor-attracted adult) och drar en gräns mellan sig själva och personer som t ex våldtar.
Forumen har liksom andra subkulturers ett klart syfte att stödja och tillsammans dela upplevelser som i övriga samhället inte är accepterat. Författarna fann att forumen var betydelsefulla för skapandet av en gemensam identitet och rättfärdiga beteenden.
I de exempel som författarna delar med sig av står det klart att dessa individer tycker att det är rätt att ha sexuella relationer med barn och en del citat är mycket svåra att ta sig igenom. Varför är det då viktigt att särskilja dessa uttryck från de sexuella trakasserier som kvinnor, unga och gamla, mer generellt utsätts för på nätet? Just för att dessa till stor del vilar på en vedertagen samhällelig och kulturell överenskommelse, ett oskrivet kontrakt, att unga kvinnor får sexualiseras i reklam, informationsflöden och vardagliga samspel. Att då dra lansen mot fula gubbar som t ex moderatkvinnorna väljer att göra är att istället för att ifrågasätta vedertagna kulturella uttryck och strukturer att försöka skära ut en liten bit av uttryck som man med alla medel vill angripa med juridiska medel. Härmed avsäger man sig också skyldigheten att arbeta i en svår och komplex verklighet där identitetsspel, även med sexuell innebörd, är nödvändig i nätbaserad och annan form. Pedofili är de uttryck där man explicit talar för sexuella relationer mellan vuxna och barn som annat än uttnyttjande. Där man hävdar att barn inte mår dålig av att "hantera könsorgan" (se Ibid). Detta är förhållanden som med politisk vilja och byråkratisk förändring kan hanteras av myndigheter. Frågan är om utmanande bilder av unga flickor på populära forum eller vidriga kommentarer från äldre män skall placeras i samma fåra, förses med samma ettiketter och lämnas därhän.
När övergår identitetsspel, samspel och kommunikation till förtryck? Och hur kan vi bemöta detta? En utjämning av maktresurserna i samhället kommer aldrig ske genom moralpanik eller enkla stereotypa förklaringar och skisserade personlighetstyper som skall undvikas eller uteslutas till följd av grund analys eller alltför snabba slutsatser.
I hela diskussionen om och arbetet med nätbaserad kommunikation, artistiska uttryck och identifikationsskapande kan vi inte patalogisera de vardagliga sexistiska uttryck som ofta inte ryms inom vare sig ett medecinskt eller juridiskt definitionssystem.
Inför dessa uttryck måste vi arbeta mot plattityder, generaliseringar och demonisering. Trakasserier av unga kvinnor måste vara något som talas öppet om och bemöts med strategier av empowering genom samspel mellan vuxna och barn samt genom institutioner som skolor och bibliotek.
Barnpornografiskt material, trafficking och sexuella övergrepp är internationellt sätt utbrett och vanligt. Detta är frågor som i högre grad skall hanteras av juridiska instanser än det vi i populärt tal kallar nätmobbning och grooming. Nätmobbning eller för den delen mobbning i diverse olika forum och sammanhang innehåller ofta angrepp på den sexuella integriteten. Samma sak gäller grooming men denna befinner sig tyvärr definitionsmässigt och i praktisk verklighet i ett gränsland mellan patologiskt beteende, juridiska otydligheter och uttryck som vi alla i vardagliga situationer har ansvar att hantera.
Bejaka barns och ungas vilja att utforska sin identitet i onlinesamspel och lägg inte bördan på dem att begränsa och censurera sitt beteende med hänsyn till de risker man upplever genom pedofili och mer samhällstillvända och accepterade trakasserier.
Genom att ha öppna och levande diskussioner och aktivt praktiskt arbete med den sociala webben och ungdomar som utnyttjar den kan vi synliggöra vad som är moralism, ogrundad oro och begränsande av unga kvinnors livsutrymme. Vi kan också lära oss att i aktiv politisk handling motverka ojämlikhet mellan könen och de övergrepp som lagstiftningen har svårt att ta sig an med tanke på målet att ha en så stor yttrandefrihet som möjligt.
I praktiskt arbete med informationsarbete och speciellt med unga(s) nätkulturer är att lyfta och särskilja olika exempel ett stort ansvar för t ex vår yrkesgrupp. Diskutera vad som är problemet. Huruvida människor kränks eller utsätts p g a en grupptillhörighet, om de trakasseras sexuellt och därmed får sin integritet och tillit trampad på eller om vi har med aktiva sexuella övergrepp att göra. Ställ frågan om problemet i sig är kontakt och samtal mellan olika generationer och ställ frågan hur ett samhälle med mindre utbyte av åsikter och resurser skulle se ut (redan ser ut).
Diskutera egna identifikationsspel med sexuella inslag, den sexistiska annonseringen på Piratebay och barn liksom vuxenpornografin (samt att häremellan inte finns några starka slussar. Tvärtom. I pornografin som sådan är makt och behärskande av andra individer viktiga teman liksom överträdande av förbjudna gränser, som t ex åldersgränser!)
Med förändrat informationsklimat och större samsökningsmodeller och samlande av resurser blir dessa frågor också allt viktigare. Att stänga sidor med vidrig reklam kommer bli en omöjlighet och den sociala kraft som finns i nätmiljön måste utföra arbetet med normskapande som beslutsfattande institutioner kommer ha svårt att göra på ett demokratiskt sätt. Med den semantiska webbens framgångar kan ingen av oss lämna frågorna om sexuella trakasserier och övergrepp därhän. I en alltmer integrerad nätvärld krävs ett allmänt ansvarstagande. Inte ny moralpanik och hotfulla karikatyrer.
I denna diskurs är vilken vuxen person som helst som tilltalar unga på nätet en potentiell gärningsman. Med denna syn och vårt strängt generationsuppdelade samhälle har vi fått den utveckling vi förtjänar: Unga och äldres integration i den virtuella världen försvåras av ogrundad misstänksamhet, åldersförtryck och tillskrivande av specifika attribut och intressen utifrån ålder.
Ett sätt att arbeta med frågorna är genom pågående dialog mellan informationsarbetare och olika användargrupper. Men för etablerade aktörer bör det också ställas högre krav på kunskap om övergrepp och exploatering av unga. Härmed följer behovet av att etablerade aktörer som moderatkvinnorna, rädda barnen eller Netscan har en stringens i sina skrifter och sitt arbete kring det man ibland kallar fula gubbar och ibland pedofili. Inget annat än klara definitioner kan synliggöra vilka frågor som skall hanteras av vilka instanser och när vi som professionella informationsarbetare har på vårt ansvar att arbeta med sexualiserade uttryck och när dessa är en fråga för juridiskt sakkunniga och delar av samhället med makt och rätt att använda tvångsmedel. Med groominglagen har tyvärr gränsdragningarna för oss blivit svårare eftersom den i sig inte vilar på en solid grund där man särskiljer allmänna sexuella trakasserier, identitetsspel på Internet och pedofili som ett patologiskt och olagligt beteende.
Pedofilibegreppet bör reserveras för de aktiva subgrupper som delar information, pornografiskt material och bygger gemenskaper för att motverka sin marginalisering. Pedofil är en klinisk diagnos. Holt, Blevins och Burkert förtydligar i Journal of sexual abuse and treatment att kriterierna för att identifiera en person som pedofil är att individen fantiserar om, är sexuellt upphetsad av eller längtar efter prepubertala barn under en period av minst sex månader. Artikelförfattarna har hämtat denna definition från DSM4. Härmed inbegrips inte de flytande gränser som den etablerade, accepterade pornografin bidrar till liksom olika föreställningar om kvinnor som objekt, horor och madonnor.
För att föra samtal om maktspel mellan könen och mellan åldrar bör vi reservera pedofilibegreppet till en fastlagd definition. DSM4:s behöver inte vara den enda tillämpbara utan kan vidgas utifrån rådande lagstiftning och åldersgränser i vetenskaplig och populär diskussion. Men vad som inte skall urvattnas eller sammanblandas är det allmänna förtryck av t ex sexuell natur som kvinnor generellt utsätts för som en del av en ojämlik, sexistisk samhällsstruktur och den rörelse som förespråkar pedofili och använder andra ord och begrepp för sina åsikter, känslor och beteenden.
Författarna i nämnd artikel har följt fem forum som drivs av och för pedofiler. Dessa väljer titlar som Boylove, girllove, childlove samt MAA (minor-attracted adult) och drar en gräns mellan sig själva och personer som t ex våldtar.
Forumen har liksom andra subkulturers ett klart syfte att stödja och tillsammans dela upplevelser som i övriga samhället inte är accepterat. Författarna fann att forumen var betydelsefulla för skapandet av en gemensam identitet och rättfärdiga beteenden.
I de exempel som författarna delar med sig av står det klart att dessa individer tycker att det är rätt att ha sexuella relationer med barn och en del citat är mycket svåra att ta sig igenom. Varför är det då viktigt att särskilja dessa uttryck från de sexuella trakasserier som kvinnor, unga och gamla, mer generellt utsätts för på nätet? Just för att dessa till stor del vilar på en vedertagen samhällelig och kulturell överenskommelse, ett oskrivet kontrakt, att unga kvinnor får sexualiseras i reklam, informationsflöden och vardagliga samspel. Att då dra lansen mot fula gubbar som t ex moderatkvinnorna väljer att göra är att istället för att ifrågasätta vedertagna kulturella uttryck och strukturer att försöka skära ut en liten bit av uttryck som man med alla medel vill angripa med juridiska medel. Härmed avsäger man sig också skyldigheten att arbeta i en svår och komplex verklighet där identitetsspel, även med sexuell innebörd, är nödvändig i nätbaserad och annan form. Pedofili är de uttryck där man explicit talar för sexuella relationer mellan vuxna och barn som annat än uttnyttjande. Där man hävdar att barn inte mår dålig av att "hantera könsorgan" (se Ibid). Detta är förhållanden som med politisk vilja och byråkratisk förändring kan hanteras av myndigheter. Frågan är om utmanande bilder av unga flickor på populära forum eller vidriga kommentarer från äldre män skall placeras i samma fåra, förses med samma ettiketter och lämnas därhän.
När övergår identitetsspel, samspel och kommunikation till förtryck? Och hur kan vi bemöta detta? En utjämning av maktresurserna i samhället kommer aldrig ske genom moralpanik eller enkla stereotypa förklaringar och skisserade personlighetstyper som skall undvikas eller uteslutas till följd av grund analys eller alltför snabba slutsatser.
I hela diskussionen om och arbetet med nätbaserad kommunikation, artistiska uttryck och identifikationsskapande kan vi inte patalogisera de vardagliga sexistiska uttryck som ofta inte ryms inom vare sig ett medecinskt eller juridiskt definitionssystem.
Inför dessa uttryck måste vi arbeta mot plattityder, generaliseringar och demonisering. Trakasserier av unga kvinnor måste vara något som talas öppet om och bemöts med strategier av empowering genom samspel mellan vuxna och barn samt genom institutioner som skolor och bibliotek.
Barnpornografiskt material, trafficking och sexuella övergrepp är internationellt sätt utbrett och vanligt. Detta är frågor som i högre grad skall hanteras av juridiska instanser än det vi i populärt tal kallar nätmobbning och grooming. Nätmobbning eller för den delen mobbning i diverse olika forum och sammanhang innehåller ofta angrepp på den sexuella integriteten. Samma sak gäller grooming men denna befinner sig tyvärr definitionsmässigt och i praktisk verklighet i ett gränsland mellan patologiskt beteende, juridiska otydligheter och uttryck som vi alla i vardagliga situationer har ansvar att hantera.
Bejaka barns och ungas vilja att utforska sin identitet i onlinesamspel och lägg inte bördan på dem att begränsa och censurera sitt beteende med hänsyn till de risker man upplever genom pedofili och mer samhällstillvända och accepterade trakasserier.
Genom att ha öppna och levande diskussioner och aktivt praktiskt arbete med den sociala webben och ungdomar som utnyttjar den kan vi synliggöra vad som är moralism, ogrundad oro och begränsande av unga kvinnors livsutrymme. Vi kan också lära oss att i aktiv politisk handling motverka ojämlikhet mellan könen och de övergrepp som lagstiftningen har svårt att ta sig an med tanke på målet att ha en så stor yttrandefrihet som möjligt.
I praktiskt arbete med informationsarbete och speciellt med unga(s) nätkulturer är att lyfta och särskilja olika exempel ett stort ansvar för t ex vår yrkesgrupp. Diskutera vad som är problemet. Huruvida människor kränks eller utsätts p g a en grupptillhörighet, om de trakasseras sexuellt och därmed får sin integritet och tillit trampad på eller om vi har med aktiva sexuella övergrepp att göra. Ställ frågan om problemet i sig är kontakt och samtal mellan olika generationer och ställ frågan hur ett samhälle med mindre utbyte av åsikter och resurser skulle se ut (redan ser ut).
Diskutera egna identifikationsspel med sexuella inslag, den sexistiska annonseringen på Piratebay och barn liksom vuxenpornografin (samt att häremellan inte finns några starka slussar. Tvärtom. I pornografin som sådan är makt och behärskande av andra individer viktiga teman liksom överträdande av förbjudna gränser, som t ex åldersgränser!)
Med förändrat informationsklimat och större samsökningsmodeller och samlande av resurser blir dessa frågor också allt viktigare. Att stänga sidor med vidrig reklam kommer bli en omöjlighet och den sociala kraft som finns i nätmiljön måste utföra arbetet med normskapande som beslutsfattande institutioner kommer ha svårt att göra på ett demokratiskt sätt. Med den semantiska webbens framgångar kan ingen av oss lämna frågorna om sexuella trakasserier och övergrepp därhän. I en alltmer integrerad nätvärld krävs ett allmänt ansvarstagande. Inte ny moralpanik och hotfulla karikatyrer.
semantiska webben och eftersträvansvärt molnanvändande
I väntan på ett fullständigt uppgående i molnet samlas trasiga hårddiskar på hyllor och i garage. Medvetande om de mål som finns i arbete med den semantiska webben kan driva på allmänhet och företag att ställa krav på bättre onlinetjänster i form av lagring, sökbarhet och samordning. Den semantiska webbens mål och mening gör absolut den här komplicerade utvecklingen till en skönjbar möjlighet där även icke informationssystemsutbildade med färdiga lösningar kan sköta och utveckla sin informationsinhämtning och delande av kunskap.
I Information today från januari 2010 beskrivs av Barbara brynko ett seminarium med diverse deltagare som arbetar med olika semantiska projekt. I Semantic Search; Fact or myth sägs av Tim Berner Lee till exempel att
"A semantic web /.../ has still har to occur, but when it does, the day to day mechanism of trade, bureaucracy and our daily lives will be handled by machines talking to machines" . Med denna vision blir inte bara den stora demokratiska potentialen med en "smartare" web påtaglig. Internetgurun ser för sig en betydligt mer praktisk vardag med informationsflöden som med större användarlogik samspelar. Men samtidigt reses ju här också frågan om vad vi kan kalla artficiell intelligens och alla de filosofiska och sociologiska frågor som följer med denna och kallar på informationsarbetares uppmärksamhet. Hur möts den biologiska varelsen och den artificiella kraften? Vilka är de etiska implikationerna för att förflytta medvetandeprocesser till artefakter? Vilken kommer relationen mellan dessa och oss själva att utvecklas till?
Frank Olken, en annan deltagare på seminariet, ser de semantiska verktygen som ett sätt att "tämja" den ostrukturerade massans resurser med hjälp av fastställda ontologier. Här blir det tydligt att det är en bibliotekariehjärna på högvarv som återigen återvänder till drömmar om gemensamma förståelser och grundantaganden för hur information skall samlas och tillhandahållas.
Oavsett åsikterna om denna möjliga universialism är det påtagligt att vägen till en semantisk web möjliggörs av mycket, långsiktigt och tungt traditionellt bibliotekariearbete t ex i form av arbete med metadata, organisation och användarutbildning. Denna bör dock åtföljas av stark kritik mot och uppmärksammande av syd-nord relationen i informationsutbyte. Vad kommer informationshegemonier att betyda med semantiska lösningar?
Ralph Swick, som också citeras i artikeln, ser målet med en semantisk webb att integrera data från olika källor, inkorporera bättre lokala resurser, ge användaren en rikare sökupplevelse och möjligheter att på ett bra sätt dela sina sök-relationer med andra. Detta är den vanliga definitionen av den semantiska webbens mål och mening, men i enlighet med ovanstående exempel är det inte en motsättningslös, smidig övergång. Utan en med implikationer för de sociala mediernas gemensamma skapande av förståelser, språk och betydelser liksom maktfrågor på såväl klass som internationell nivå.
Jane Greenberg, professor i B&I, verkar i artikeln falla tillbaka på en positivistisk förklaringsgrund i sitt arbete med den semantiska webben. Hon drar en kraftfull skiljelinje mellan fakta och tyckanden. Något som är en intressant motsättning i den sociala webbens tidevarv och som kräver långvarig diskussion där olika antagande om kunskapsteoriers storhet synliggörs. I vår gemensamma virtuella värld där solidaritet bör vara vägen till informationsmässig rikedom är inte ett positivistiskt perspektiv det självklara. Men med en informationsarbetarkår som skolats till att skapa klassifikationssystem som självklara storheter och mentala strukturer för delande av resurser är det en lång väg att till fullo förstå ett mer flytande perspektiv på informationsgemenskap.
onsdag 14 april 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)