kräv stringens och klara definitioner kring grooming, sexuella trakasserier, exploatering och pedofili

I diskussion och debatt om ungas IT-användning, framför allt i form av sociala medier har man ofta använt olika vaga konturer av föreställda risker för att skapa normer och regler. En återkommande karikatyr när man begränsar ungas internetåtkomst eller stigmatiserar vuxna som vill umgås över generationsgränserna är pedofilen.


I denna diskurs är vilken vuxen person som helst som tilltalar unga på nätet en potentiell gärningsman. Med denna syn och vårt strängt generationsuppdelade samhälle har vi fått den utveckling vi förtjänar: Unga och äldres integration i den virtuella världen försvåras av ogrundad misstänksamhet, åldersförtryck och tillskrivande av specifika attribut och intressen utifrån ålder.


Ett sätt att arbeta med frågorna är genom pågående dialog mellan informationsarbetare och olika användargrupper. Men för etablerade aktörer bör det också ställas högre krav på kunskap om övergrepp och exploatering av unga. Härmed följer behovet av att etablerade aktörer som moderatkvinnorna, rädda barnen eller Netscan har en stringens i sina skrifter och sitt arbete kring det man ibland kallar fula gubbar och ibland pedofili. Inget annat än klara definitioner kan synliggöra vilka frågor som skall hanteras av vilka instanser och när vi som professionella informationsarbetare har på vårt ansvar att arbeta med sexualiserade uttryck och när dessa är en fråga för juridiskt sakkunniga och delar av samhället med makt och rätt att använda tvångsmedel. Med groominglagen har tyvärr gränsdragningarna för oss blivit svårare eftersom den i sig inte vilar på en solid grund där man särskiljer allmänna sexuella trakasserier, identitetsspel på Internet och pedofili som ett patologiskt och olagligt beteende.


Pedofilibegreppet bör reserveras för de aktiva subgrupper som delar information, pornografiskt material och bygger gemenskaper för att motverka sin marginalisering. Pedofil är en klinisk diagnos. Holt, Blevins och Burkert förtydligar i Journal of sexual abuse and treatment att kriterierna för att identifiera en person som pedofil är att individen fantiserar om, är sexuellt upphetsad av eller längtar efter prepubertala barn under en period av minst sex månader. Artikelförfattarna har hämtat denna definition från DSM4. Härmed inbegrips inte de flytande gränser som den etablerade, accepterade pornografin bidrar till liksom olika föreställningar om kvinnor som objekt, horor och madonnor.


För att föra samtal om maktspel mellan könen och mellan åldrar bör vi reservera pedofilibegreppet till en fastlagd definition. DSM4:s behöver inte vara den enda tillämpbara utan kan vidgas utifrån rådande lagstiftning och åldersgränser i vetenskaplig och populär diskussion. Men vad som inte skall urvattnas eller sammanblandas är det allmänna förtryck av t ex sexuell natur som kvinnor generellt utsätts för som en del av en ojämlik, sexistisk samhällsstruktur och den rörelse som förespråkar pedofili och använder andra ord och begrepp för sina åsikter, känslor och beteenden.


Författarna i nämnd artikel har följt fem forum som drivs av och för pedofiler. Dessa väljer titlar som Boylove, girllove, childlove samt MAA (minor-attracted adult) och drar en gräns mellan sig själva och personer som t ex våldtar.


Forumen har liksom andra subkulturers ett klart syfte att stödja och tillsammans dela upplevelser som i övriga samhället inte är accepterat. Författarna fann att forumen var betydelsefulla för skapandet av en gemensam identitet och rättfärdiga beteenden.


I de exempel som författarna delar med sig av står det klart att dessa individer tycker att det är rätt att ha sexuella relationer med barn och en del citat är mycket svåra att ta sig igenom. Varför är det då viktigt att särskilja dessa uttryck från de sexuella trakasserier som kvinnor, unga och gamla, mer generellt utsätts för på nätet? Just för att dessa till stor del vilar på en vedertagen samhällelig och kulturell överenskommelse, ett oskrivet kontrakt, att unga kvinnor får sexualiseras i reklam, informationsflöden och vardagliga samspel. Att då dra lansen mot fula gubbar som t ex moderatkvinnorna väljer att göra är att istället för att ifrågasätta vedertagna kulturella uttryck och strukturer att försöka skära ut en liten bit av uttryck som man med alla medel vill angripa med juridiska medel. Härmed avsäger man sig också skyldigheten att arbeta i en svår och komplex verklighet där identitetsspel, även med sexuell innebörd, är nödvändig i nätbaserad och annan form. Pedofili är de uttryck där man explicit talar för sexuella relationer mellan vuxna och barn som annat än uttnyttjande. Där man hävdar att barn inte mår dålig av att "hantera könsorgan" (se Ibid). Detta är förhållanden som med politisk vilja och byråkratisk förändring kan hanteras av myndigheter. Frågan är om utmanande bilder av unga flickor på populära forum eller vidriga kommentarer från äldre män skall placeras i samma fåra, förses med samma ettiketter och lämnas därhän.


När övergår identitetsspel, samspel och kommunikation till förtryck? Och hur kan vi bemöta detta? En utjämning av maktresurserna i samhället kommer aldrig ske genom moralpanik eller enkla stereotypa förklaringar och skisserade personlighetstyper som skall undvikas eller uteslutas till följd av grund analys eller alltför snabba slutsatser.


I hela diskussionen om och arbetet med nätbaserad kommunikation, artistiska uttryck och identifikationsskapande kan vi inte patalogisera de vardagliga sexistiska uttryck som ofta inte ryms inom vare sig ett medecinskt eller juridiskt definitionssystem.


Inför dessa uttryck måste vi arbeta mot plattityder, generaliseringar och demonisering. Trakasserier av unga kvinnor måste vara något som talas öppet om och bemöts med strategier av empowering genom samspel mellan vuxna och barn samt genom institutioner som skolor och bibliotek.


Barnpornografiskt material, trafficking och sexuella övergrepp är internationellt sätt utbrett och vanligt. Detta är frågor som i högre grad skall hanteras av juridiska instanser än det vi i populärt tal kallar nätmobbning och grooming. Nätmobbning eller för den delen mobbning i diverse olika forum och sammanhang innehåller ofta angrepp på den sexuella integriteten. Samma sak gäller grooming men denna befinner sig tyvärr definitionsmässigt och i praktisk verklighet i ett gränsland mellan patologiskt beteende, juridiska otydligheter och uttryck som vi alla i vardagliga situationer har ansvar att hantera.


Bejaka barns och ungas vilja att utforska sin identitet i onlinesamspel och lägg inte bördan på dem att begränsa och censurera sitt beteende med hänsyn till de risker man upplever genom pedofili och mer samhällstillvända och accepterade trakasserier.


Genom att ha öppna och levande diskussioner och aktivt praktiskt arbete med den sociala webben och ungdomar som utnyttjar den kan vi synliggöra vad som är moralism, ogrundad oro och begränsande av unga kvinnors livsutrymme. Vi kan också lära oss att i aktiv politisk handling motverka ojämlikhet mellan könen och de övergrepp som lagstiftningen har svårt att ta sig an med tanke på målet att ha en så stor yttrandefrihet som möjligt.



I praktiskt arbete med informationsarbete och speciellt med unga(s) nätkulturer är att lyfta och särskilja olika exempel ett stort ansvar för t ex vår yrkesgrupp. Diskutera vad som är problemet. Huruvida människor kränks eller utsätts p g a en grupptillhörighet, om de trakasseras sexuellt och därmed får sin integritet och tillit trampad på eller om vi har med aktiva sexuella övergrepp att göra. Ställ frågan om problemet i sig är kontakt och samtal mellan olika generationer och ställ frågan hur ett samhälle med mindre utbyte av åsikter och resurser skulle se ut (redan ser ut).



Diskutera egna identifikationsspel med sexuella inslag, den sexistiska annonseringen på Piratebay och barn liksom vuxenpornografin (samt att häremellan inte finns några starka slussar. Tvärtom. I pornografin som sådan är makt och behärskande av andra individer viktiga teman liksom överträdande av förbjudna gränser, som t ex åldersgränser!)



Med förändrat informationsklimat och större samsökningsmodeller och samlande av resurser blir dessa frågor också allt viktigare. Att stänga sidor med vidrig reklam kommer bli en omöjlighet och den sociala kraft som finns i nätmiljön måste utföra arbetet med normskapande som beslutsfattande institutioner kommer ha svårt att göra på ett demokratiskt sätt. Med den semantiska webbens framgångar kan ingen av oss lämna frågorna om sexuella trakasserier och övergrepp därhän. I en alltmer integrerad nätvärld krävs ett allmänt ansvarstagande. Inte ny moralpanik och hotfulla karikatyrer.

Pedofiler & hotbilder, murar, trygghet och normalitet

Av en slump tittar jag på TV4s nyheter. Ganska exotiskt i mitt "välj själv"- liv. Hatar TV som serverar.

Nyheterna tar bland annat upp att datainspektionen undersöker om den hemsida som listar svenskar som dömts för sexuella övergrepp på barn är laglig (Här kan du se inslaget, Här läsa om hemsidan i DN). Fyrans kamera filmar ett antal ortsnamn som finns på hemsidan varav ett ligger runt hörnet och har få invånare. Uppfattningen att upphovspersonerna bakom den här informationen agerar rätt får väl säjas förstärkas av att etablerad media väljer att locka fler till sidan samt bidra till att oroa dem som bor i de här samhällena.

Över till frågan om att publicera namn på personer dömda för brott, i det här fallet sexuella övergrepp på barn: Vilka signaler sänder man förutom det självklara att människor som begått en grym kriminell handling inte skall få någon chans att återkomma i samhället utan att stigmatiseras?

Än viktigare tycker jag frågan om hur man skapar monster, hot och rädsla utifrån enkla stereotypa bilder är. Pedofiler är en kategori som vi kan avgränsa, markera genom att sätta upp en skylt utanför deras hus och skydda oss ifrån genom att hålla oss på avstånd. Eller?

Kriminologin sysslar mycket med bilder av brott, gärningsmän och offer. Påtagligt är hur ofta människors rädsla inte baseras på "verkligheten" utan just på fasansfulla bilder som sprids av t ex massmedia. Bebisar i frysboxar eller familjemedlemmar som lever inlåsta i en källare väcker starka känslor och säljer tidningar. Säkert fyller de också många behov hos oss av att ha tydliga skräckbilder för att kunna skapa vi och dom, här och där, det trygga och otrygga, det normala och onormala. Vilka handlingar vi kan utföra och hur vi kan leva för att vara trygga och undvika brott och övergrepp.

Liksom de många skräckscenarion som lärare och föräldrar fått "lära sig" att barn möts av i chat och genom att publicera bilder på sociala nätverksforum så fyller "pedofil-hemsidan" vårt behov av att fjärma oss från våld, övergrepp och otrygghet. Pedofiler är en särskild grupp såväl på nätet som IRL. Vi kan ge dem ett namn. Punkt.

Här konstrueras också barn som passiva offer, ovetande och sårbara. Visst kan det vara en relevant bild. Men låt inte den aktivitet, de motståndsstrategier som barn utövar t ex genom politiska aktiviteter osynliggörs genom vuxencentrerade diskurser. De stämmer inte med våra hegemoniska uppfattningar av värnlösa barn (läs vidare om dessa resonemang (i min magisteruppsats, pdf) som kan härledas tillbaka till Kitzinger med flera.

Precis som barnen skapas och deras handlingar förstås genom kulturella prisman kontextualiserar och agerar vi gentemot risken för sexuella övergrepp med att skapa bilder av förövarna: Barn behöver skyddas och främmande vuxna hållas på avstånd. Med den nämnda hemsidan och mediabilder skapar man patologiserade inidvider som avviker från normerna: De är hotet. Om man då skyddar barn genom att hålla dem i hemmets lugna vrå - är de då trygga? Pedofiler i Motala, Vittsjö eller Stockholm (nu gör jag samma sak som TV4) kan ju inte skada ditt barn om du övervakar och begränsar deras livsvärld, lär dem om "fula gubbar" och sexfixerade chattare. Denna protektionistiska filosofi kan ju klart vara lockande...

Ur inslaget: "Vem som är en potentiell förövare", det ska vi få veta enligt upphovspersonen.
Men var finns de vanligaste hoten? I hemmet. Var sker de flesta övergreppen? Vilka är de vanligaste förövarna? Det är inte i parken eller motionsspåret som kvinnor är mest hotade. Det är de av män de känner. Samma sak med sexuella övergrepp mot barn: Överfall är inte det representativa. Barn skadas främst av närstående. På vilket vis ökar förståelsen och insatserna mot utsatta barn genom nämnda foton och kontaktuppgifter till dömda sexual-brottslingar?

Våra normer och tankekonstruktioner förblir i alla fall intakta. Rädslan kan kontrolleras. Hoten finns uppraddade på nedladdningsbara listor. Därmed minskar vår lyhördhet för den stora grupp barn som skadas av närstående.