barnlitteratur, biblioteksarbete och postimperialism

Opsis kalopsis är en viktig tidskrift för inspiration och idéer för folkbibliotekens barn och ungdomsverksamhet. Men tillsammans med deras goda reportage om nyskapande teaterformer för barn och fängslande barnlitteratur behövs texter av mer akademiskt slag för att vägleda, ifrågasätta och utveckla vårt tänkande kring den läsfrämjande verksamheten.

Exempel på en tidskrift som återkommande publicerar tankeväckande frågor om normer i litteraturen såväl som arbetssätt och taktiker som professionella väljer, är Children´s literature in Education. I nummer 41 (2010) finns två artiklar som återberättar och vidarutvecklar de postmodernistiska frågor som måste ställas för att arbetet med läsfrämjande skall vara tidsaktuell och samspela såväl med samhällsförändringar som barns verklighet (vilka jag strax återkommer till).

Folkbiblioteken är ju som bekant en institutionsform med många mål. Läskunnighet är en grundläggande del men i praktiken är olika synpunkter och ideologiska inriktningar det som avgör hur litteratur och berättelser (i olika former) används till i den dagliga verkamheten. I likhet med grund och förskolan har man en tendens att upprepa redan genomförda insatser på samma sätt år från år. Detta är ett dilemma då folkbiblioteket istället borde vara en känslig del av samhällsorganismen och inte verka på ett instrumentellt sätt, utifrån att det finns vedertagna sanningar som håller från årtionde till årtionde.

De bibliotekarier som stiger in i verksamheten och gör annat än vad som barn- och ungdomsavdelningens planering föreskriver (och som återanvänds från år till år) ses som en oansvarig person som flyr från "basarbete". Men varför kan inte basarbete även utföras i projektform? Varför kan inte nya idéer förankrade i lokalsamhällets behov vara lika viktiga som de planer med fastlagda insatser beroende på årstid, månad och geografisk spridning som "vi" utför år från år?

Genom att följa olika kultur och litteraturtidskrifter blir det lättare att explicit beskriva problemen med att utföra samma sysslor i dag som 1989. Ungas verklighet är inte densamma och deras behov kan inte fyllas på ett och samma sätt. Inte kan vi heller leva upp till barnkonventionens mål om vi förväxlar våra arbetsuppgifter med andra yrkeskårers eller väljer att slå dövöra till för ett totalt förändrat mediesamhälle (och så klart de många former som nu används för att berätta och skapa med ord).

Att tolka och använda litteratur och berättelser på samma sätt från år till år och utifrån samma intetsägande, "oskyldiga", okontroversiella teman (sommarlov, höst, kärlek, att få ett syskon)gör att man bortser från den kraft som berättartraditionen utgör när den delas och används för emancipation och ifrågasättanden. Med traditionell narrativ approach lämnar man barnen lugna inför disneykulturens homogena rollbesättning och värderingar.

Children´s literature in Education erbjuder t ex artikeln Once upon Today: Teaching for Social Justice with postmodern Picturebooks. Texten är bibliotekarievänlig i den mening att vi lätt förstår de akademiska greppen och känner igen de många exempel som visar hur traditionella sagor kan omformas för att diskutera nutida samhällsformationer. Kathleen O´Neil beskriver bland annat hur strikta bilder av genus, ras och etnicitet är lika med smala roller för barnen att bearbeta och tänka sig in i. Stereotyper är ett lätt begrepp som hon inte enkelt faller tillbaka på för att diskutera karaktärer och berättelser. Istället visar hon på alternativ och hur även s k nyskapande litteratur kan röra sig i fåror som älskvärda kärnfamiljer och personlig insats som vägen till framgång.

Dessa beskrivningar för oss tillbaka till de debatter som pågått i Sverige bland annat beroende på det nystartade förlaget Vilda som säger sig publicera genuskontrollerad barnlitteratur. Hur ser det ut i dessa? Bryter sig flickorna och pojkarna loss från förutbestämda karaktäristika men faller samtidigt tillbaka i medelklassens normer och livsvillkor?

Livsfrågor tenderar att i såväl Vildas som andra förlags litteratur att vara klassblind. Frågor som behandlas är integritet, kroppsuppfattning, vilja, mod och känslighet. Men ständigt med en bakgrund förankrad snarare i Södermalms (stockholm) eller slottsstadens (malmö) barns livsvillkor än småstadens miljonprogramsområden. Här tror jag att queer-begreppet sätter fälleben för radikala barnbibliotekarier och grundskollärare från medel och över medelklass. Identitetsfrågor behandlas kanske på längden och tvären, men att dessa frågor måste brytas mot traditionella klassperspektiv glöms bort. För barn med arbetslösa föräldrar och framtidsrädsla måste tankarna om identitet lyftas på ett helt annat sätt än som i Vildas bok om pojken med de rosa sandalerna (som han i o f sig ärver. Är det radikalt?). Vi kan ju starta i frågor om huruvida man alls har något man tycker om och älskar, om det alls är aktuellt att samla Barbiedockor och gilla Kenta och barbisarna...

Utanförskap och stigma, att alltid vara "fel" och känna att man skaver i sociala sammanhang, som är underklassens situation, utgör inte en bra grund för medelklassens genuspedagogik.

Detta betyder inte att O´Neils perspektiv är oviktiga. Tvärtom skulle de vara otroligt revolutionära på en genomsnittlig barnavdelning: Om man byter the fairy godmother mot ett kreditkort eller prinsessan mot presidentens dotter (se ibid.) blir det möjligt att samtidigt göra tydliga paralleller till politiska villkor av dags dato.

Barnbibliotekarier tenderar att älska ett narrativt förhållningssätt. Berättelser är skinande graaler och grundvärderingar, uppdrag genom styrdokument och utmaningar faller i glömska till förmån för ett perverst älskande av god litteratur med fint språk... En kader av språkrik medelklass skapas och ett gäng arbetarbarn faller av med diagnoser eller bara allmän uppgivenhet från pedagoger. (Och med Vildas hjälp kan de redan resursstarka komma ut ur garderoben snabbare.) Stannar uppdraget där? Barnkonventionens eller IFLAs uppdrag är inte i samklang med detta val av pedagogiska grepp och upptagenhet kring s k språkutveckling.

I samma tidskrift som nämnts skriver Don Randall om Empire and Children´s Literature: Changing patterns of Cross-Cultural Perspective. Han lyfter frågor om imperialism och klassisker bland barn och ungdomslitteraturen.

Frågor som dessa är långt ifrån passé. Det vi i dag kallar postimperialism är påtaglig i bibliotekariers arbete med s k mångkultur där man helt enkelt byter begreppet ras mot begreppet kultur. Istället för att ha inlärda och återskapade idéer om människors karaktär, värde och beteende utifrån att explicit tillskriva dessa en persons hudfärg har vi fått ett tvångsmässigt och styrande tänkande genom kulturdiskurser. Vilken del av världen du upplever dig få signaler om avgör var du tänker om en människas möjligheter och behov.

I skolans fall kan vi delvis skylla på hur läroplanen är utformad med företräde för ickekritiskt återskapande av t ex kristen tro. Men hur förhåller vi oss till dålig kompetens och verksamhet i biblioteksvärlden? Kanske är ordet "mångkultur" i en biblioteksplan i dag snarare en signal om problem än medvetenhet? Att särskilja olika grupper och eftersträva att uppmärksamma minoriteter utan att göra upp med orientalistiska drömmerier bör kunna vara värre än osynliggörande praktiker.

Pavlov om genuslitteratur

– Jag tycker homosexualitet är ett viktigt ämne, men i "Värsta Prutten Molly" får det för mycket fokus. Förlaget skjuter sig själv i foten. Det som ska vara normalt lyfts fram extra mycket, säger Eleonor Pavlov

Elenor Pavlov, genus och litteraturpedagog intervjuas i Nsk. Hennes engagemang i genuslitteratur här i den skånska regionen borde vara mer välkänt än vad det är. Hennes kompetens borde användas mer och det faktum att hon aldrig förenklar och väljer Pippi Långstrump-teman utan att se hela kontexten är härligt. För Pavlov lyser ofta samhällets stereotyper igenom även i de s k radikala böckerna.

Jag förstår detta påpekande som att barnen som bryter genusmönstren blir alltför tydliga avvikelser från normen och därmed något exotiskt som barnen fortfarande kan fjärma sig från.

Elenor Pavlov har arbetat i Helsingborgs skolvärld och på Malmö stadsbibliotek. Hon har även varit en aktiv genusarbetare i politiken.

Hoppas vi får se mycket av henne framöver!

Barnlitteratur & genus i juletid

Hur gärna man än vill sätta en vadderad säck över huvudet och vila förbi julen så fastnar man i samtal, stämningar och idéer kring vad julen skall vara. Morgontidningen, radion, bloggar och sociala nätverksforum fylls med julklappsidéer och nojor.

När Jan Svärdhagen (Etik & IT-guru) önskar att IKEA ska gå i konkurs, då blir jag på gott humör. Att blanda högt och lågt. Koncentrera sig både på politik och pyssel. Inse att man är fostrad, vaggad och piskad i en kapitalistisk längtan efter glitter, blingblong och plastelände. Införa vegetarisk julmat och bok-klappar. Små motståndshandlingar och stora kompromisser.

I dag skriver Stina Zethraeus att vi som skall köpa litteratur till de yngre kan vara glada. Nya trender och titlar ger pojkgestalter som är genusöverskridande. Zethraeus menar att detta är en nödvändig utveckling för att bygga vidare på barnlitteraturen om starka flickor som hon menar fått stort uppsving.

Visst är Lill-Zlatan, lillkillen Gösta, Herman och Helena Willis Viktor givande tillskott. Men hur radikala är de egentligen? (Och vill vi verkligen upphausa dem till att framstå som det?)Litteraturkritiker, bibliotekarier, lärare och föräldrar är för lättflörtade tror jag. Starka tjejer har passerat i litteraturdebatten och mest jämförts med orginalen/normaliteten; böcker med återhållsamma kvinnoroller och utlevande pojkar. Men om vi på ett hårdhänt sätt skalar av den s k trenden med Racer-Rakel, hur mycket blir det då kvar av "Starka flickor myllrar det av"? Ett par titlar med mycket uppmärksamhet, en trend som tar in perspektiv som vi inte riktigt är vana vid: Strax kan man tro att någon slags revolution pågår i barn och ungdomslitteratur-kretsar. Kan vi inte vara lite mer djuplodande? Zethraeus exempel hade, hur intressanta de än är, tjänat på ytterliggare en teoretisk mangling. För i korrekt litt.vet-anda tittar vi på bilderna, drömmer med språket och applåderar Ulf Nilsson och Kristina Digman. För att de uppfyller de gamla kriterierna för god litteratur och samtidigt kryddar med lite avvikelse... "Det var en gång" skall inte ryckas upp och planteras om. En liten gren ympas in och jag tror den kommer självdö genom kvävning av omgivande lummig normalitet.

I vanan och de många andra kvalitetskriterier som styr vårt val av litteratur-älsklingar behöver bara en liten pusselbit röra sig i handlingen. Systemförändringen lyser med sin frånvaro. Men kanske vill vi inte ha höghus, kärnkraft, fredsduvor och sopsortering tillbaka som barnboksteman från fjärran 70-tal?

Även om pojkar diskar och flickor blir astronauter så kvarstår normalitet och strukturer. En Pippi Långstrump skapar inte en kultur där flickor upplever att de får leva ut. Hon är annorlunda... Och kring henne män, män, män. Vi fortsätter att göra genus och tycka att de starka flickorna och känsliga pojkarna är intressanta. Men de sticker ut och skaver för vuxna och barn som är vana vid en annan ordning. (Även de avvikande exemplena hjälper oss att hålla ordning på genussystemets avgränsade maskulinitets och femininum-fält.)

Samma sak med Rakel. Med ett spetsigt, avskalat språk skall en flicka beskrivas som tar plats. Visst är det bra. Men tar riddar- Rakel smidigt plats eller är hon en anomali som fortsätter att göra oss blinda för den överväldigande mängden litteratur som konserverar barnutveckling i syltburkar med för länge sedan passerat bäst före- datum? Det är lätt att peka finger åt Wahlström eller Egmont förlag med sina missfoster- féer, men finkulturen i hårda band eller på stora scener är lika konserverande fast i mindre arbetarklassig dräkt.

Om julen igen...
Jag tänker inte så mycket på IKEA men hoppas på att talet om en kommande vänstervind i politiken blir verklighet. Får vi åter ett solidariskt klimat snarare än krösus sork-mentalitet bland såväl småarbetare som storkapital?

Jag önskar...
Vänstervind, hela avloppsrör, ett jobb.

Till barnen blir det Dracula och Ture Sventon hur lite de än tycker att böcker och strumpor hör julafton till.

Väg mindre, läs mer

...plötsligt står de där lika rustade för vårt alfabetiska och digitaliserade samhälle som medelklassbarnen! Salomon Schulman i DN

Fler bibliotekarier, färre biologistiska normalkurvor på BVC?

Kurreduttar och korrekta Vilda(r)

I nya numret av Arena skriver Karolina Ramqvist ("Kravmärkt barntext") om sexism och rasism i klassiker och i den samtida litteraturen. Samtidigt som hon avvisar högerkritiken om att genus- "kravmärkt" barnlitteratur skulle vara indoktrinerande poängterar hon problem med denna typ av barnlitteraturens uppfattade frizoner:

"Problemet är inte att man vill skapa en litterär frizon utan spår av rasism och sexism utan tanken att det på et så enkelt sätt går att intyga att man gjort just det. Försäkran om att detta är godkänd litteratur för våra barn förutsätter ett gemensamt samförstånd som verkar omöjligt."

Och visst: Känns det inte olustigt att förlag startar som lägger patent på att vara genusriktiga? Frågorna kring genus är många och enighet fjärran. I en av böckerna från Vilda förlag handlar det om rosa sandaler på en pojke. Jag menar inte att detta är ett enda exempel som skall välta hela släppet... Men genusfrågor och barn tenderar att bli just så här klumpiga och i avsaknad av liv. Brandbil eller docka. Blått eller rosa. Är detta inte att underskatta barns förmåga att resonera och problematisera. Kommer ni själva ihåg era tankebanor som sexåringar? Finns det rumi en vuxen hjärna för något av den omvärderande, omskapande och fantiserande potentialen? Inte i min vart fall...

Och när funkade skönlitteraturen så att den kan "märkas" och "granskas" för att vara demokratisk, jämställd etc. Vi kan skrika och bråka... Eller vi ska skrika och bråka om mainstream i samtidslitteraturen och peka på medelklassens totala dominans i berättandet.

Men att skriva genusmallade böcker där medelklassens tolkningsföreträde förstärks. Hur radikalt är det? Och hur blev det med pratet om mångfalden berättelser som vi ska "erbjuda" våra barn?

Ramqvist konstaterar: "Skammen i att berätta för barnen om världen kvarstår".

Vi behöver Vilda och Alfons i betong

Alfons i förortsbetong... Orden flimrar framför mina ögon men äntligen vaknar barnlitteraturdiskussionen genom Andersson & Druker som samlar historia, idéer, bilder och möjliga uttryck för barndom... Barnlitteratur i socialisationsperspektiv möter påståendet att
Det är ni som lär era barn vad som är märkligt och formar söner utan klänning och empati... Alltfler klädkedjor anammar dock små kollektioner med unisex kläder för barn. Samtidigt ter sig resten av världen lika uppdelad enligt genussystemets tvingande (a)symmetri.

Och ungefär lika fast förankrad i en rangordnande, sorterande tradition är DN som i dag skriver om 100 omistliga barnboksförfattare och därmed fortsätter sin artikelserie om barnlitteratur. Bland de bloggar som kommenterar DN verkar de flesta nöjda att få en lista i hand. (Det blev ju ingen tvingande kanon men nu får vi (hurra) nya listor som radar upp "måsten").

Klassiker, sprätten på toaletten i värsta alternativnostalgianda
och aktuell realism befruktat med skönhet genom Sonya Hartnett radas upp och det är nog meningen att vi ska tycka att DNs recensenter har koll på slaveri till postmodernism och tonårssmärta... Men är det så? Listan känns mer som något man knåpat ihop under en rödvinskväll. "Minns ni den?" och "Å va den präglat mig". Den som drog fram Sprätten på toaletten ur garderoben är väl samma 70-talistförälder som visar Vilse i pannkakan för sina egna små kottar och flinar nöjt åt den storpotät som berövat dem själva småbarnstidens nattro.

Vid sidan av DNs lista ligger Barnlitteraturanalyser av Andersson & Druker (red.). Ett par kapitel in i boken är jag helt såld. Så här skall litteratur kontextualiseras och förstås (som politisk och magsyreförankrad kraft), som en av de delar som spinner samman lek, saga, berättande, kunskap till en helhet. Barnlitteraturen som iscensättare av de svåraste upplevelser. Men samtidigt, som författarna betonar i sitt förord:

"dagdrömmar kan utmana rådande ideal och beskriva en förändring"...

Så upplever vi berättelserna tillsammans med barnen och kan ha hur ont som helst, men samtidigt kallas tillbaka till viljan att bli starkare och veta... Ja, vad? Mer? Barnlitteratur-analytikerna skriver också om "välkända berättelser i ett nytt ljus" och talar om hur barndomen omförhandlas och litteraturen med den. Och i vår läsning av DNs förslag om Tom Sawyer och Den lille prinsen kan vi påtagligt uppleva att "definitionen av barnet ständigt är i dialog med uppfattningar om bland annat kön, klass och etnicitet" (Andersson & Druker).

Så när Ulf Stark tröttnar på läsfrämjande som osynliggör litteraturens innehåll, Christer Hermansson saknar förtrupper som arbetar för skönlitteraturen och Karin Salmson på Vilda förlag vill omförhandla genus i bilderboksform... Ja då får jag väl ställa mig på kö och delta...

Men vägra ställa upp på någon uppfostrande attityd där läsandet är heligt och dess funktion överträffar all annan form av grund för kunskapsbildning. I dag har vi ju hört hur bra det går att räkna utan att ha ett etablerat siffersystem... Så varför kan vi inte omförhandla vårt läsfrämjandekontrakt och fylla det med innehåll och relationer till andra medietyper, till lek och till ifrågasättande av stora berättelser och normer?

"Att äga ett språk" - broschyren delar vi ut till alla bebisföräldrar och berättar hur läsandet dalat och hur TVn tagit större plats... Men vem vill egentligen äga ett språk? Språket liksom litteraturen måste ständigt omförhandlas och för oss på folkbiblioteken måste skönlitteraturen lika mycket vara en politisk kraft som upphöjd och försvårad kultur som skapar kapital åt ett fåtal inbjudna.

P S 1: Folkbibliotek är demokrati, deltagande, nya och gamla världar. Svara på barnens längtan. Släpp uppfostran och älska viljan.

P S 2: Är det inte spännande hur barnlitteraturens analytiker använder samma språk när de talar om barn och ungdomslitteratur som beteendevetarna när de talar om ungas identitetspel på sociala nätverksforum? Ändå ska vi ta struptag på varandra och odla, gödsla och sola konflikterna mellan olika uttryck, former för lärande och kulturer. Varför är alla hotade? IT-arbetande informationsarbetare som inte har fysisk möjlighet att arbeta med sina kompetenser med barnen på biblioteket (rummet är planerat för en enda typ av artefakt. Inte efter människor. Inte efter verksamhet). Litteraturälskarna som får något panikartat i blicken när TV-spelen närmar sig de egna domänerna. Färre läser ju! Läsförmågan försämras! Vi har ett annat uppdrag.

Släng alla listor som släpar fram rasist-Babar ur garderoben och lita till att du själv hittar kontexten, formerna och de verktyg eller medietyper som styrker, glädjer och bråkar med dina unga användare.

Rasism, sexism, barnlitteratur- nutid & dåtid

Så här kan det se ut i en populär Hellsing & Ströyer-bok (Den flygande trumman). Orginalupplaga 1954 men tryckt 1992. Vi har nu sett "Tio små negerpojkar" utgiven som "också var det bara en...". Ny titel men exakt samma innehåll. (I ljudboksvarianten läser Tomas Bolme t o m upp den gamla titeln...)

Pippi Långstrump? Kurre-kurredutt-ön kommer i nytryck och på tröjor, trosor, strumpor och leksaker... (och på den officiella hemsidan står det fortfarande att pippis pappa kommer till en ö med "negrer")

Känns lätt att magasinera och gallra (????)... Men hur ser det ut i den nya barnlitteraturen? Är den så medveten och systemförändrande? Kanske är Ströyers bild (ovan) av alla gubbar som bestämmer i världen mer "sann" än dagens Rakel-böcker (Widmark)?