Marknadskrafter, kommuner, barn och information

Mer användarvänliga sajter för barn? Studier av olika åldersgrupper kan ge god vägledning. Barn mellan 7 och 9 år hade lättare att navigera sig med hjälp av en webbkarta än a content list. Äldre barn däremot behärskade bägge delarna, studien redovisas i Psychology & marketing, januari 2009.

Mattel, Mcdonalds och Disney har varit framgångsrika i sina försök att knyta kontakt med barn via webben skriver Rose, Rose & Blodgett. Oroande? Javisst. Men genom att vara medvetna om stora aktörers makt kan vi arbeta på ett bredare plan med alternativ samt stjäla redan utarbetade koncept men använda dem till andra syften.

I artikeln framgår också att Internet allt mer blir barnens primära medium och att den störst ökande gruppen internetanvändare är 8-12 år.

Kring denna grupp har vi läst mycket. Den s k tweenie-åldern exploteras allt mer och mycket som vi tidigare förknippat med tonårstiden flyttas nu till denna grupp. Därmed ökar bibliotekariers skyldighet att vara uppmärksamma på den här gruppens behov och erbjuda fylliga samtal kring medieanvändning, utbildning i källkritik och socialt nätverkande. De delar av vår yrkeskår som fortsätter plocka böcker på Hcg och sedan berättar halva bokens innehåll för barn borde få pisk. Saknar ni någon enzym som ger möjlighet till fantasifullt och engagerat arbete utifrån villkoren dagens barn lever under?

När det gäller att designa webbplatser för de olika åldersgrupperna kan t ex Piagets utvecklingsteorier vara till hjälp menar författarna. De beskriver hur olika vi processar information i olika åldrar och vilka verktyg och design som stödjer de ungas nätbeteende. Nu är ju Piaget ingen av mina idoler men man kan ju dra ut själva grundtanken ur resonemnaget: Hur utnyttjar olika åldersgrupper våra webbplatser och forum för socialt nätverkande? Vilka olika sökvägar kan vi skapa för olika målgrupper?

Men så länge som även vuxna användare känner sig obekväma och har svårt att hitta på bibliotek så verkar det som önsketänkande att se drastiska förändringar för de grupper man uteslutande försöker ”hålla reda på” och locka att läsa.

Samtidigt som författarna i diskuterade text beskriver hur websiter bör planeras och designas för att öka barnens informationsåtervinning och trivsel är deras övergripande mål framgångsrik marknadsföring till yngre grupper.

Kanske kan kommunala förvaltningar inse hur mycket de har att vinna på att utveckla sina webbplatser och sin utbildning för unga när de inser i hur hög grad de kommersiella aktörerna inte bara leder racet utan totalt sopar banan med sina budskap. (Jämför också med diskussionerna om TV-reklam i EU! Eller personer som vill åldersmärka nätsidor. Puckat? Ja eller okunskap: Just nu har vi bara samtal och utbildning till vårt förfogande.)

Vi kan fortsätta planera och sköta våra fysiska samlingar och tukta barnen. Men då missar vi det stora flertal som hade haft nytta av våra tjänster och vårt engagemang.

IPRED & makt, inte bara bokcirklar.se

Vi behöver ju både Sverker Olofsson, Christer Hermansson, Åsa Moberg, Bitterfittan, Peter Englund, 2.0, Birgitta Ohlsson & Baader-Meinhof.....

Folkbildning, det där viktiga benet i folkbibliotekens verksamhet som vi inte vill tappa men fylla med nya metoder och innehåll. På samma sätt som arbetarrörelsen och kvinnorörelsen behövt ett stort kunskapskapital för att nå mål som allmän rösträtt, reglerad arbetstid, föräldrapenning, abort mm, så behövs folkbildning, starka individer och grupper i dag som agerar för de ideologier, orättvisor och sakfrågor som är viktiga nu. Mot orättvisor menar jag ju såklart...(Däribland står arbetare och kvinnors rättigheter fortfarande i fokus anser jag.)

Men påtagligt för de flesta är väl förhoppningar om ökade demokratiska möjligheter och minskade sociala klyftor. För oss bibliotekarier handlar detta om att minska kunskaps och informationsklyftorna i samhället. På samma sätt som medborgarkontor etableras och en del kommunfullmäktigen valt att ta emot medborgarförslag bör biblioteken tänka till hur man bidrar till vår demokratiska grundstruktur.

Senaste vändan som bibliotekarie har jag arbetat med barn & unga och därför går mina tankar omgående till frågor om språk, IT, informationsfrihet och samhällsmedvetande. I Bromölla fick jag, med bra chefers stöd, starta skrivarverkstäder (vilket jag bloggat om tidigare, här, här & här). Värdet av sådana initiativ kan nog knappast överskattas: Att tillsammans med barn och unga arbeta med språk, litteratur och olika informationsförmedlingsformer och möten.

På samma sätt är de traditionella bokcirklarna självklart värdefulla men i hur hög grad arbetar biblioteken medvetet med ett brett perspektiv på informationsmedvetenhet och kultur? Har man biblioteksplaner som synliggör mål och metoder för att verka mot sociala klyftor, sexism och rasism?

Bokcirklar på nätet och i det fysiska biblioteket är självklart bra på våra folkbildande institutioner. Men varför är det så svårt att kontextualisera den verksamheten? Att sätta in skönlitteratur i politiska betraktelser, historiska processer och skapa just den gamla formen av studiecirklar där olika informationsresurser möts: Sociala nätverksforum, film, musik, litteratur och föreläsningar.

När får vi se en kulturlunch eller bokcirklar.se om informationsåtervinning, socialt nätverkande, IPRED, FRA och maktförhållande på nätet. Gårdagens arbetarrörelse behöver i dag kunskap och makt inom informationsflödena, opinionsbildningen och kommunikationen. Nej, jag är ingen pastor som tänker att om jag säger samma sak tillräckligt många gånger så blir ni slutligen troende. Däremot upprepar jag mig eftersom jag genom omvärldsbevakning ser så mycket exempel på "det traditionell" och enkla.

Någon som spolat kura skymning i år och investerat sin arbetstid i något mer konstruktivt och kraftfullt?

Drömmen om liberalismen och det egna informationsansvaret

När den interna kommunikationen inte fungerar i organisationer så blir det allt populärare att tala om individens egna ansvar att "informera sig". Varje diskussion om att kommunikationen brustit avrundas med anklagandet om att enskilda medarbetare inte tar makten över företaget/arbetsplatsens/skolans informationsflöden. För det är ju så lätt (?). Informationen är ju ingen bristvara längre, istället pratar vi om hur den flödar över, hur hjärnan klappar ihop under trycket och hur nätbaserade resurser ger alla frihet.

Nina Björks Fria själar (recenserad bl a i ETC) blir förvånande nog min frustrations förlösning. Hennes bok lindrar all den ångest som myterna om individernas fria vilja, oändliga möjligheter och totala oberoende väcker. Utifrån Locke, Mill och Benedictsson diskuterar hon individers beroende av varandra och samhällets strukturer. När sista sidans sista rad möter min blick slår det mig hur väl den här läsningen samspelade med den sönderlästa Kampen om kunskapen av statsvetarna Bjereld, Demker et al. Den sistnämnda tar effektivt död på myten om allas informationsfrihet och tillgång till kunskap. Nya strukturer och makthavare växer fram. Björk å sin sida visar på människornas beroende av varandra och att de många val som vi påstås ha mest rör sig på ytan (nu tolkar och använder jag egna ord). Hennes text påminner om Ulrich Becks klassiker där det blir tydligt hur de egna valen är en chimär samtidigt som resultaten och de konsekvenser och öden vi möter ständigt tolkas som utkomsten av hur vi planerar våra liv.

Hur passar då informationsprocesser & överflöd, folkbildning, kunskapssamhälle och eget ansvar in i det här resonemanget?

Jo, hela vår mainstream-uppfattning av informationsresurser har blivit någon slags never ending chokladask där alla kan plocka till sig vad helst de önskar. Barn och ungdomar googlar. Lärare och föräldrar suckar för att de inte hinner med i "den nya teknikens" utveckling. Läkaren öppnar söksidan på Yahoo och visar med översvallande glädje hur många träffar man får på en diagnos. Är det inte fantastiskt? Konstigt att biblioteken inte slagit igen för länge sedan.

Liberalism och myterna om allas frihet att oberoende uppfylla sina mål och ta ansvar för alla delar av sitt liv harmonierar inte särskilt bra med de uppgifter vi har i bibliotekssverige. Vem vill söka upp bokfyllda lokaler och fråga några damer om hjälp när man inte har förtroende för deras informations- professionalism? Mycket bättre att stanna vid Google. Här finns ju alla svaren eller ledtrådarna för att knappa sig vidare.

Den självständiga informationssökaren som känner sig kompetent med sökmotorernas hjälp, de är liberalismens dröm eftersom de bygger på myten om vår möjlighet till totalt ansvar för vår verklighet, livsmål och utkomsten av våra beslut.

Att ungdomar anses så extremt IT-kompetenta för med sig att man också betraktar dem som informationskompetenta. Men de många olika verktyg och delar som informationssamhället erbjuder och döljer begränsar sig inte till effektiv kommunikation i en kamratkrets eller vänsterungdomars opinionsbildning på sociala nätverksforum.

Är biblioteken en socialistisk relik som tar känslan av självständighet ifrån oss? Att uppsöka vårdcentralen med ett benbrott är inget genant. Den biologiska kroppen får ännu ett tag ta sig friheter och lämna oss ansvarslösa inför skadorna/resultaten (om det inte gäller fetma eller psykiska problem för då har vi naturligtvis oss själva att skylla... Återigen är du din egen lyckas smed och bristande koll på ångestbubbleri och ätande är bara bevis på bristande kontroll och moral.)

Klipp dig, skaffa ett jobb och sluta besöka bibliotek. I informationsålderns och nyliberalismens tidevarv är det bara att koppla upp sig och hitta svaren. Eller följa chefens PM eller kollegornas beslutsfattande på fikaraster eller i informella sällskap.

Ryck upp dig, kort sagt. Google väntar på dig!

Lena Adehlson Liljeroth - här är vi. Kompetensen du skall satsa på.

Skall prata om digital divides och web 2.0 som utmaning för folkbiblioteken och tänker att jag behöver mer allmänna reflektioner kring vår verksamhet att göra avstamp i. Annars blir det ju en föreläsning om globalisering, generationsklyftor, digitalisering och ekonomi. Folkbiblioteken hamnar vid sidan av eftersom jag läser så mycket just nu som inte är producerat inom vårt "fält". Biblioteken nämns ju ofta i ett eller annat sammanhang men dess djupa funktion för ett demokratiskt samhälle som bl a Göran Greider skrivit om (t ex i biblioteket, demokratin och kulturen i den här antologin) saknas.

Digital kompetens, informationsåtervinning och gemensamt skapande blir något som ingen och alla har ansvar för. Skolan pekas ofta ut men det räcker ju inte. På alla nivåer behövs strategier för att minska informationsklyftorna i samhället. Här borde folkbiblioteken pekas ut som ansvariga. Vänsterpartiet tycker det ska vara obligatoriskt med skolbibliotek, gott så, men om vi tar ett större grepp? Skriv om bibliotekslagen och involvera starka skrivningar om demokrati, mänskliga rättigheter, informationsförsörjning och vägledning. Då skulle kanske folkbiblioteken bli en statlig fråga? Om man insåg möjligheterna med bibliotekarier som informationsvägledare i en globaliserad värld där kulturellt kapital t ex i form av informationsfärdigheter betyder allt, då hade vår verksamhet nog fått expandera och man hade slutat vänta sig att bibliotekarier skall vara "allt-i-allo".

Därmed inte sagt att vi inte ska vara generalister. Det är vi ju - in i ryggmärgen. Men i en snabbt föränderlig värld där medborgarna har stora informationsbehov så måste vår specialistkompetens också få komma till uttryck. Att vara allt för alla blir till slut inget för någon. Basverksamhet rakt upp och ner. Som jag skrev i tidigare blogginlägg ("jobba på posten eller starbucks om du söker balans"); släpa samma strå till samma biblioteksstack år efter år utan att samspela med en verklighet som förändras dag för dag.