Bibliotekarier och andra berörda har som enskilda personer och organisationer ansvar att lära sig ideologin, tänkandet och målen med 2.0. Verktyg också naturligtvis men i första hand Konsekvenserna för oss alla med solidaritet och förändrad informationssyn.
Noa Aharony är noga med att även lägga ansvar på individerna i en situation och visa på att viljan, risktagande och engagemang är viktigt för att lära!
Individen har ansvar. Bibliotekarien har ansvar.
Ref: Library and information science research, web 2.0 use by librarians (2009; 31;29-37).
måndag 13 april 2009
söndag 12 april 2009
Bodies
Kroppshatet är utbrett, nästan ingen kan längre skilja sin fysiska hunger från behovet att tröstäta, och ätstörningar är norm snarare än undantag – Orbach kallar det ”en ständig, nästan naturlig, oro” och ”en epidemi”.
Skriver Madelaine Levyden 5/4 i DN
Tyvärr ligger varken
Fat Is a Feminist Issue
eller
Bodies
på soffbordet, köksbordet eller diskbänken.
Detta betyder inte att Susie Orbach inte satt tillräckliga avtryck i tänkandet för att med sin uppföljningsbok (redan nämnda Bodies) fördjupar en analys som berört och stört många som engagerat sig i frågor om kön och kroppsideal.
nya samhällsklasser håller på att bildas. (Den skuld vi lägger på de överviktiga är som Orbach påpekar dubbel – vi fördömer bristen på kontroll och vi associerar fetma med underklass.)
Feta människor har ingen kontroll. Vi känner det alla, inom oss. Det är ingen medveten pågående analys utan en tyst kunskap som vi bär med oss men som då och då; vänner emellan eller riktat till döttrar sipprar ut som äckel eller irritation.
Samtidigt har ”Bodies” sina svagheter. I marxistisk anda tillskriver den inte oss konsumenter någon större analys- eller handlingsförmåga; i Orbachs ögon har vi inte mycket att sätta emot ”kroppshatets handelsmän”.
Orbachs analys är riktig, marxistisk eller ej. Lyssna, titta och var en aktiv fett-medveten observatör. Överallt säljs bilder, idéer och skapas tvång att köpa. För att kanske, kanske bli lite smalare, lite mer värd som människa.
Kapitalistiska idéer och reklam är både dold och öppen. Varför då säga att vi kan freda oss?
Att vara en överviktig person och för första gången lyckas pressa ner tre eller fyra fingrar i halsen och spy ordentligt- det är en triumf större än alla andra.
Håller du inte med? Då bör du vara beredd att släppa hatet och föraktet mot din egen kropp eller sluta vara stolt inför andra eftersom just du lyckats svälta eller övervinna dess längtan. Kanske behöver du inget dera eftersom du haft turen att födas som en perfekt upplaga av dagens norm- människa.
Som Orbach påpekar står en graf över bantningsindustrins tillväxt i direkt korrelation till ökningen av antalet överviktiga.
/.../
Det är just det förhållningssättet ”Bodies” uppmärksammar och varnar för: den nya synen på kroppen som projekt. Den moderna kroppen skapar inte längre något, i stället ska den själv omskapas, modelleras och kontrolleras.
Ökande kränkningar- levande rum
Peter Franke skriver i Allehanda.se att Barn är oslagbara men hans text handlar om barns utsatthet, hur våld mot barn och mot kvinnor ökar samt alkoholkonsumtionen stigit med 30% de senaste tre åren.
Var femte förälder tycker att det är tillåtet att ruska, hugga tag i eller knuffa sina barn. Det är en oroväckande utveckling som måste stoppas.
Barnen beskrivs i texten dels som mycket utsatta, dels som rätt till de försvar och rättigheter som FNs konventioner ger. Ovanstående utveckling går stick i stäv med konventionens syften.
Att stanna vid vuxenvärldens ansvar att skydda barn och se till att upptäcka dem som far illa är ett viktigt steg. Men också ett trubbigt sådant. Information till barn och engagemang i att de bygger starka nätverk bestående av både andra barn och många vuxna är svaret.
För att ett barn skall känna till sina rättigheter krävs instanser som arbetar med information till barn: folkbiblioteken. Inte nämnda institutioner som tror att deras uppgift är att sprida klassiker och Augustpris-vinnare till småkottar.
Auktoritära, kanske trötta, lärare och bibliotekarie med fattigt pedagogiskt förhållningssätt gentemot barnen gör dem inte starkare. Snarare fortsätter vi lära dem att vuxenvärlden har rätt och om de yngre har egen kunskap behåller de den för sig själva. Kommunikationen mellan generationerna haltar påtagligt.
Hjälp barnen ut på Internet, stöd dem i att inte vara rädda för vuxna utanför familjen- tvärtemot vad normen säger. Detta betyder inte att varningsklockor inte ska finnas- hos vuxna och barn. Men det är inte vuxenvärlden som sådan som är ond.
För att arbeta med barnkonventionen är berättelser som exemplifierar bra, liksom projekt där barnen ritar och har vernissage av sina bilder kring hur de förstår integritet.
Men vi kommer inte förbi de där rummen som vuxenvärlden ofta tycker är så besvärliga. Några av de bästa världarna för barn att kommunicera i stänger vi dörren för. Tyvärr kommer kommersiella slutna digitala världar att erbjudas med de trygga arenor där man kan tala om våld, kränkningar eller positiva saker som att hitta medel för att tala och skaffa stöd.
Kalle Anka och störande kompanjoner kommer inte fixa barnens behov av stöd och eget engagemang i kommunikation och informationsinhämtning, inte via egen TV-kanal och inte via webb- playgrounds. Släpp barnen fria, under ansvar.
Regeringen, Barnombudsmannen: gör något åt de ökande kränkningar som barn utsätts för.
Var femte förälder tycker att det är tillåtet att ruska, hugga tag i eller knuffa sina barn. Det är en oroväckande utveckling som måste stoppas.
Barnen beskrivs i texten dels som mycket utsatta, dels som rätt till de försvar och rättigheter som FNs konventioner ger. Ovanstående utveckling går stick i stäv med konventionens syften.
Att stanna vid vuxenvärldens ansvar att skydda barn och se till att upptäcka dem som far illa är ett viktigt steg. Men också ett trubbigt sådant. Information till barn och engagemang i att de bygger starka nätverk bestående av både andra barn och många vuxna är svaret.
För att ett barn skall känna till sina rättigheter krävs instanser som arbetar med information till barn: folkbiblioteken. Inte nämnda institutioner som tror att deras uppgift är att sprida klassiker och Augustpris-vinnare till småkottar.
Auktoritära, kanske trötta, lärare och bibliotekarie med fattigt pedagogiskt förhållningssätt gentemot barnen gör dem inte starkare. Snarare fortsätter vi lära dem att vuxenvärlden har rätt och om de yngre har egen kunskap behåller de den för sig själva. Kommunikationen mellan generationerna haltar påtagligt.
Hjälp barnen ut på Internet, stöd dem i att inte vara rädda för vuxna utanför familjen- tvärtemot vad normen säger. Detta betyder inte att varningsklockor inte ska finnas- hos vuxna och barn. Men det är inte vuxenvärlden som sådan som är ond.
För att arbeta med barnkonventionen är berättelser som exemplifierar bra, liksom projekt där barnen ritar och har vernissage av sina bilder kring hur de förstår integritet.
Men vi kommer inte förbi de där rummen som vuxenvärlden ofta tycker är så besvärliga. Några av de bästa världarna för barn att kommunicera i stänger vi dörren för. Tyvärr kommer kommersiella slutna digitala världar att erbjudas med de trygga arenor där man kan tala om våld, kränkningar eller positiva saker som att hitta medel för att tala och skaffa stöd.
Kalle Anka och störande kompanjoner kommer inte fixa barnens behov av stöd och eget engagemang i kommunikation och informationsinhämtning, inte via egen TV-kanal och inte via webb- playgrounds. Släpp barnen fria, under ansvar.
Regeringen, Barnombudsmannen: gör något åt de ökande kränkningar som barn utsätts för.
IPRED, mycket kan hända
Jag tror följande utveckling snart kommer ta nya vägar:
Svenskarna köper mer film och dataspel sedan antipiratlagen Ipred trädde i kraft. Det vittnar branschpersoner om, och talar om ökningar på uppemot 30 procent.
Det känns tidigt att besluta om att tolka detta som en bestående beteendeförändring hos människor. Anonymiseringstjänsterna kommer öka medan piratjägarnas medel kommer bli värre med deras nya "rätt"igheter.
Att arbeta med nya lösningar och fortsätta argumentera kring ett fritt och solidariskt informationssamhälle är hur som helst bibliotekskårens ansvar- nu som då.
Svenskarna köper mer film och dataspel sedan antipiratlagen Ipred trädde i kraft. Det vittnar branschpersoner om, och talar om ökningar på uppemot 30 procent.
Det känns tidigt att besluta om att tolka detta som en bestående beteendeförändring hos människor. Anonymiseringstjänsterna kommer öka medan piratjägarnas medel kommer bli värre med deras nya "rätt"igheter.
Att arbeta med nya lösningar och fortsätta argumentera kring ett fritt och solidariskt informationssamhälle är hur som helst bibliotekskårens ansvar- nu som då.
lördag 11 april 2009
Beteende, socialt kapital, nätverkande
I Environment and behavior skriver Semenza & March (2009; 22; 41) om An urban Community-basedIntervention to advance social interaction. Två paralleller är snabba att påtala I relation till artikeln och folkbibliotekstema: stadskärnornas och dess omgivande områdens utseende och vårt arbete med lokalsamhällets kommunikation, både i dess mindre beståndsdelar och som gemensamt offentligt livsutrymme. Med omvägen runt litteraturen blir tankegångarna tydligare:
I den nämnda artikeln beskrivs en intervention bestående av en slags upprustning av ett utsatt område. En stor del handlade om estestik och service. Civic engagement, är som påpekas en av grundstomarna i ett samhälle, och det har visat sig svårt att få människor delaktiga i beslutsprocesser som rör dem. Upprustningen i det nämnda området syftade till ökad participation och kommunikation vilket leder, är tanken, till större engagemang för ett områdes framtid och större förtroende människor emellan.
I artikeln beskrivs också ökande dålig hälsa hos U S amerikaner i form av övervikt och depression. I artikeln hänvisar man till hur stadskärnor planeras och byggs. Människor skall kunna röra sig fort och man bygger bort den sociala samvaron och de torg där spontana möten och längre samvaro bör ske. Lägre social interaktion anses ha stor orsak till den sjunkande hälsan hos medborgarna. Mindre möjligheter till interaktion och skapande av sociala band finns och i längden leder detta till en negativ utveckling av det sociala kapitalet. Public gathering places har alltid varit centrala för att socialisera och skapa gemenskap. När mötesplatserna och umgänget saknas minskar förtroendet människor emellan.
Engagemanget i beslutsfattandet saknas, människor hyser inte tilltro till varandra och en ökande ohälsa och främlingsskap för varandra ökar (Ibid). Även Les Back har skrivit om stadskärnornas uppbyggnad och hur grupper skiljs åt. I hans betraktelse blir det viktigt att se klasser, etniciteter och andra typer av gruppindelningar som avgörande i områdens indelningar och i städers hela planering. Men likheten mellan hans resonemang och nämnda artikel är det påfallande behovet av intervention och empowerment för att hjälpa (trötta?) människor till ett bättre liv. Med ökad ohälsa, dålig ekonomi och ofta ett högt depressionstal i utsatta områden (Solomon, 2002) är det lätt att kräva människors egna engagemang. Men det är ju just detta man lutar sig mot och eldar under genom att delta med idéer och hopp. Börjar någon måla väggarna bör ju andra följa efter...
Att arbeta med estetik och skapa ytor för möten är starka "inventions" för att förändra stadsdelars sociala funktionsduglighet och människors välmående. På samma sätt vet vi att biblioteken, och då ofta filialerna fyller en viktig social funktion och kan hjälpa till att öka intresset för en stdsdels framtid, utseende och sociala nätverkande.
Men för att ta ett steg längre bör biblioteken vara delaktiga i att stärka och skapa dessa nätverk och nya, överbryggande sociala band mellan människor för att stärka stolthet och möjligheter i ett bostadsområde. Detta görs redan i dag genom temakvällar, studiecirklar, barnverksamhet och föreläsningar t ex. Men man kan ju också tänka sig hjälp och stöd för att bygga upp enkla portaler tänkta bara för en stadsdel (gärna fristående från kommunernas kvävande struktur och interface) eller sociala forum där man kommunicerar och annonserar vad som pågår i området. En anslagstavla i en mindre galleri kan förvandlas till ett forum där man kan söka kommunikation och bygga vidare på varandras idéer.
Jag har en påbörjad projektplan kring detta arbete- en portal plus ett socialt nätverk, baserad på ett mindre bostadsområde med uppfattat stora problem i en medelstor stad. Här utan ett bibliotek som socialt nav men däremot ett välbesökt allaktivitetshus. Säljes till högstbjudande- projektplan, inte hus.
"En extra hjärna", ännu en databas för din info
Det känns märkligt att se allt fler sidor av cyborgbegreppet och samtidigt mötas av dess relevans genom texter som väljer helt andra vägar. Kanske är det just ordet som måste förändras för att teorierna skall bli användbara och praktiken påtaglig.
Inforgs är ett alternativ med tanke på det informationstäta liv vi lever i vad Floridi Luciano kallar infosfären. Men väcker begreppet inforg fler komplicerade frågor om socialitet och gränsöverskridande än cyborgbegreppet som väl fortfarande får sägas ägas av Asimovs efterföljare?
Nu talas om Evernote, ett datorprogram som liknas vid en hjärna och skall avlasta i informationsfloden som möter oss. Men trots allt tal om en extra funktionsduglig informationshanterare talas inte om någon koppling människa-teknik som låter oss omdefiniera våra tankestrukturer eller värderingar.
Så här låter det i DN:
/.../ få ordning på den störtskur av information som sköljer över oss. Vi får coachning, åker på retreat och utför andningsövningar i bilkön för att uppnå balans i vårt liv. Vi är desperata: informationsflödet måste kontrolleras.
Vill vi hantera mer information eller snarare välja och se till att det vi upplever som en belastning hålls utanför vårt medvetandes ram? Det som kallas informationsstress bör i praktiken betyda att inte veta eller ha kunskaper om vad vi behöver söka upp, registrera och interagera med. Samt hur vi vilar från alla budskap som tvingas på oss. Ungefär så används begreppet också men ibland riktas det fel eftersom man framhärdar i att mycket av den information som passerar osedd sägs vara den avgörande.
Begreppet kontroll dyker ofta upp när man vill påverka omgivningen att välja bättre vägar för kommunikation, så att den egna belastningen- kanske förvirringen- lättar. Att använda bra tjänster och komma bort från mejlsamhället t ex. Men snarare än at tala om tydlighet och lätthanterliga informationstjänster beskrivs kaos som skall omdefinieras- föras tillbaka till en begreppsbildning vi är trygga i:
Kontroll verkar handla om att se informationen som tårtbitar man vill välja av och vara säker på att kunna ta den rätta.
I ett 2.0-landskap är en del av våra måsten att lämna så mycket därhän som vi hade velat fortsätta promenera in i. Fler och fler ord, bilder, människor i alla genrer. Är surfare på den sociala webben de bästa informationsnavigatörerna? Det vet vi inte. Men antagligen är de bäst på att välja bort. Stänga av den flod som irriterar och vill invadera ditt liv oinbjuden.
Unga talar ofta med irritation om reklam som blinkar, rör sig eller tar uppmärksamheten från det innehåll man egentligen söker. Frågan är väl främst hur man i dag klarar att sortera bort dessa intryck bland de arbetsuppgifter och andra delar av livet där den konservativa kapitalismen inte smyger fram och indoktrinerar stiligt utan blippar sönder våra pupiller. Inte för att de andra vägar vi köps är bättre i praktiken, de dolda aktörerna som väljer åt oss...
Men behöver vi "en extrahjärna". Lätt att kasta sig på cyborgtåget igen och skrika ja. Men egentligen handlar detta inte så mycket om gränsöverskridande. Det handlar om en dyster fysisk verklighet där folk är trötta och inte har möjligheter eller strategier för att leva bra liv.
Evernote bygger på möjligheten att alltid kunna spara information: spela in ett röstmemo under en promenad, sms:a en påminnelse från tunnelbanan, klipp ut något från en webbsida, fotografera whiteboardtavlan med mobiltelefonen under mötet – alltsammans skickas till ditt centrala konto och blir automatiskt sökbart.
Programmet känns inte särskilt innovativt. Är detta nya steget i kulturen där vi använder färdiga s k gratistjänster men fyller dem med eget innehåll? Ät dataprogrammet framtaget för en grupp som inte lärt sig hantera de möjligheter till urval, överblick och klassifikation som redan finns?
Helena Westerberg är minnesforskare på Karolinska institutet. Hon är inte övertygad om att program som Evernote är rätt väg att gå för att hantera informations-överflödet.
– Programmet verkar vara bra på att spara material i olika former, men det som kräver tankeverksamhet och tid är ju att organisera informationen
För oss förefaller det ganska lättfattbart. För många andra är det ett stort frågetecken och vilka aktiviteter man än ägnar sig åt via sociala webben så är de ett mysterium för människor som försöker scanna av ett par dagstidningar varje morgon. För mängden avgör inte, utan förhållningssättet, behovet och kunnandet.
Inforgs är ett alternativ med tanke på det informationstäta liv vi lever i vad Floridi Luciano kallar infosfären. Men väcker begreppet inforg fler komplicerade frågor om socialitet och gränsöverskridande än cyborgbegreppet som väl fortfarande får sägas ägas av Asimovs efterföljare?
Nu talas om Evernote, ett datorprogram som liknas vid en hjärna och skall avlasta i informationsfloden som möter oss. Men trots allt tal om en extra funktionsduglig informationshanterare talas inte om någon koppling människa-teknik som låter oss omdefiniera våra tankestrukturer eller värderingar.
Så här låter det i DN:
/.../ få ordning på den störtskur av information som sköljer över oss. Vi får coachning, åker på retreat och utför andningsövningar i bilkön för att uppnå balans i vårt liv. Vi är desperata: informationsflödet måste kontrolleras.
Vill vi hantera mer information eller snarare välja och se till att det vi upplever som en belastning hålls utanför vårt medvetandes ram? Det som kallas informationsstress bör i praktiken betyda att inte veta eller ha kunskaper om vad vi behöver söka upp, registrera och interagera med. Samt hur vi vilar från alla budskap som tvingas på oss. Ungefär så används begreppet också men ibland riktas det fel eftersom man framhärdar i att mycket av den information som passerar osedd sägs vara den avgörande.
Begreppet kontroll dyker ofta upp när man vill påverka omgivningen att välja bättre vägar för kommunikation, så att den egna belastningen- kanske förvirringen- lättar. Att använda bra tjänster och komma bort från mejlsamhället t ex. Men snarare än at tala om tydlighet och lätthanterliga informationstjänster beskrivs kaos som skall omdefinieras- föras tillbaka till en begreppsbildning vi är trygga i:
Kontroll verkar handla om att se informationen som tårtbitar man vill välja av och vara säker på att kunna ta den rätta.
I ett 2.0-landskap är en del av våra måsten att lämna så mycket därhän som vi hade velat fortsätta promenera in i. Fler och fler ord, bilder, människor i alla genrer. Är surfare på den sociala webben de bästa informationsnavigatörerna? Det vet vi inte. Men antagligen är de bäst på att välja bort. Stänga av den flod som irriterar och vill invadera ditt liv oinbjuden.
Unga talar ofta med irritation om reklam som blinkar, rör sig eller tar uppmärksamheten från det innehåll man egentligen söker. Frågan är väl främst hur man i dag klarar att sortera bort dessa intryck bland de arbetsuppgifter och andra delar av livet där den konservativa kapitalismen inte smyger fram och indoktrinerar stiligt utan blippar sönder våra pupiller. Inte för att de andra vägar vi köps är bättre i praktiken, de dolda aktörerna som väljer åt oss...
Men behöver vi "en extrahjärna". Lätt att kasta sig på cyborgtåget igen och skrika ja. Men egentligen handlar detta inte så mycket om gränsöverskridande. Det handlar om en dyster fysisk verklighet där folk är trötta och inte har möjligheter eller strategier för att leva bra liv.
Evernote bygger på möjligheten att alltid kunna spara information: spela in ett röstmemo under en promenad, sms:a en påminnelse från tunnelbanan, klipp ut något från en webbsida, fotografera whiteboardtavlan med mobiltelefonen under mötet – alltsammans skickas till ditt centrala konto och blir automatiskt sökbart.
Programmet känns inte särskilt innovativt. Är detta nya steget i kulturen där vi använder färdiga s k gratistjänster men fyller dem med eget innehåll? Ät dataprogrammet framtaget för en grupp som inte lärt sig hantera de möjligheter till urval, överblick och klassifikation som redan finns?
Helena Westerberg är minnesforskare på Karolinska institutet. Hon är inte övertygad om att program som Evernote är rätt väg att gå för att hantera informations-överflödet.
– Programmet verkar vara bra på att spara material i olika former, men det som kräver tankeverksamhet och tid är ju att organisera informationen
För oss förefaller det ganska lättfattbart. För många andra är det ett stort frågetecken och vilka aktiviteter man än ägnar sig åt via sociala webben så är de ett mysterium för människor som försöker scanna av ett par dagstidningar varje morgon. För mängden avgör inte, utan förhållningssättet, behovet och kunnandet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)