Konstfack och censur?

Maria Abrahamsson skriver på ledarskribenternas blogg, SVD, Självsanering är klokt även på konstfack.

Tilltaget att simulera psykisk sjukdom släpper inte taget om många av oss. Att däremot arbeta med graffitti rör mig inte i ryggen. Dyrt att sanera? Strunta i den då. Om det nu är konstfackelever som pyntat vagnar bör de väl ha ngn slags blickens intresse.

Nu riktas i stället intern kritik mot Björkman. Både Konstfacks kårordförande och skolans prefekt fördömer rektorns initiativ att låta jurister granska avgångselevernas verk inför vårutställningen. Man menar att det ligger farligt nära censur

skriver Maria Abrahamsson på bloggen.
Här är hur jag reagerat på själva Odells performance:
En okuvlig bibliotekarie: Sorgligt och respektlöst Konstfack
En okuvlig bibliotekarie: Sorgligt och respektlöst Konstfack, del 2

Då var det läge att vara riktigt förbannad på Odell och konstfack för att de förvandlat djup smärta till spektakulär teater. Psykisk ohälsa har alltid varit underordnat det som kallas fysiska krämpor och det var tilltaget med simulerad psykisk smärta och användande av stereotypa bilder av vad ett "psyko" är och hur de beter sig som borde väckt vrede om Odell ville lyfta frågan om ohälsa.

Kanske var nu inte meningen att förstärka stereotyper men precis så kan det analyseras utifrån rådande samhällsnormer och diskurser. Det stora mörkertalet av deprimerade människor i tysta rum som inte agerar ut är inte intressant för en konstfackselev som kanske aldrig vill bli glömd. Välj det extremaste tänkbara, låt de breda problemen fortsätta leva i skuggan.

Däremot tycker jag att det är sorgligt om man anser sig närma sig censur för att man internt diskuterar det skedda. Att däremot känna så när jurister blandas in är rimligt. Konsten är och har alltid varit en aktör som interagerat med samhället och ifrågasatt vedertagna perspektiv. Det är deras uppgift och låt diskussionen om etik och gränser stanna innanför konstfacks väggar samt bland alla bloggar och ledare som reagerar. Juridiken hör inte hit.

Censur, filtrering, ensidighet och förenkling i debatten letar sig in i juridiken

Funderar över hur man överklagar en kommunal instans beslut. Länsrätten? JO-anmäla censur? Visst är det jäkligt tjatigt att hålla på med en kommunal IT-grupps bestämmelser när man hade kunnat engagera sig i något annat (inspirerad av t ex mobilize.org). Men grejen är att jag är rädd för ökad censur och förbud när vi redan under lång tid haft en så dualistisk diskussion om nätanvändning. Tittar vi internationellt så verkar det ju tyvärr också som att Sverige tänker gå samma väg som förbuds- och förenklingsnationer som USA & Storbritannien.

Tänker att alla bibliotekarier måste agera mot förbud, filtrering och kontroll så att vi inte hamnar i den situation som råder i Storbritannien (uppsåt är straffbart - ännu inte inträffade händelser) eller USA där alla bibliotek och skolor som mottar någon form av offentlig finansiering måste filtrera nätet (Läs om lagstiftningarna COPA, CIPA och DOPA i t ex Weber & Dixon s bok som faktiskt är värd ett par hundra eller någon av Brian Simpsons artiklar (se bl a volym 14 nr 2 av Information & communication technology... eller hyllningsboken till honom... Eller läs min magisteruppsats om riskbilder och kontroll av ungas nätanvändning. Läs den gärna om du har svårt att sova. Du kommer garanterat bli trött och uttråkad av alla cirkelresonemang).

I Sverige har Nyamko Sabuni och justitiedepartementet (se t ex SVD) talat om att den brittiska lagen skall vara förebild för en svensk lagstiftning. Konservativa aktörer som Netscan (vilka redan beter sig som ett medborgar-garde på nätet och förstärker gränserna mellan barn och vuxenvärlden -bygger på förfärliga stereotyper- dvs ökar på generationsklyftorna och förfrämligar barn och vuxna från varandra allt mer) får härigenom försprång och jag tror att en samlad biblioteksvärld som arbetar för barnens rätt att uttrycka sig och agera på nätet skulle kunna göra skillnad. Kanske kan svensk biblioteksförening starta ett projekt i stil med de chattrum FN tidigare drev för barn att diskutera våld - i skolan och hemmet. Där man eftersträvade att låta barn från olika delar av världen mötas och tala om sina rättigheter. (Hittar inte chatrummet nu. Är det avslutat?)

Kuriosa: I dagens DN tillfrågas ett par barn vilken som är deras favoritbok. En treåring svarar Pelle Snusk!