Obama, öppenhet & internetdemokrati

Trots motgångar, omfattande moralpanik genom åren och stora digitala klyftor har insikten om socialt nätverkandets betydelse för politiken antagligen nått längre i USA än i Sverige. (Lite pessimistiskt om svenska politikers sociala nätverkande skrev jag om tidigare, då också med utgångspunkt hos Obama.)

Efter en valrörelse med omfattande opinionsbildande via sociala forum av såväl huvudperson som anhängare och staff följer nu Obama upp inriktningen med att tillsätta en chef för dessa nygamla medie och kommunikationsformer (läs vidare i computer sweden). Vita huset får även en blogg. Att kommentarer inte kan lämnas på denna känns dock beklämande. Med de resurser som finns borde det vara möjligt att ha en dialog med medborgarna den vägen. Att som computer sweden jämföra bloggandet med andra presskanaler är något fattigt och förenklat. Genom presskontakter skapar man inte dialog och tar emot respons. Däremot stödjer man den tredje statsmakt som kommer falla samman eller förändra sina arbetsformer.

Att kalla Obama för internetpresidenten känns också för tidigt. Han bör ha mycket kvar att bevisa innan epitetet förtjänats ifråga om intensifierat arbete med utbildning, demokratiska villkor för kommunikationen samt frihet för offentliga institutioner att tillhandahålla ocensurerad uppkoppling. Även frågan om restriktioner och godtyckliga avskedanden på arbetsplatser och skolor behöver regleras.

Vid sidan av dessa självklara betänkligheter bör presidenten och hans administration fundera över hur genusperspektivet kan utnyttjas för att utveckla nätarbetet med unga. Sexualiserad mobbning, stereotypiserande mediarapportering och en alltför långsam utveckling av unga kvinnors mötesplatser är bråskande frågor om inte nätets former och våra normer kring användningen skall cementeras.

Sammanfattningsvis är målet att ha en transparent verksamhet med större insyn en lovande inriktning från Obama. Men i hur hög utsträckning skall vi hoppas? Att presidenten Twittrar betyder inte att supermaktens politiska spel blir mer demokratiserat och öppet för fler aktörer att bidra.

Obama, bredband, barn, kampanjande. Sen då?

– Det är oacceptabelt att USA rankas som 15:e nation i bredbandsanvändande. Alla barn ska få tillgång till webben, säger Barack Obama till IDG News (IDG). Här fokuseras på den fysiska tillgången och jag undrar om ambitionerna är lika höga ifråga om användandet och raderandet av digitala klyftor. Läge att följa den här satsningen.

Ska vi ta till oss Obama som nätförebild? Han beskrivs i dessa termer vad gäller opinionsbildning och kommunikation via sociala webben (och hans (?) taktiker föreslås importeras till svensk kampanjande 2010). Frågan kvarstår dock i hur hög utsträckning Obamas kampanjstab kan ta åt sig äran. Utifrån vad som skrivits om valprocessen har ju Obama varit framgångsrik så till vida att han haft en "ärlig" kommunikation och låtit även kritiska frågor ligga synliga på sina nätverksplatser. Samtidigt har Obama lockat en stor del av de yngre generationerna samt studenter. De har självklart på ideell basis bidragit till Obamas framgång som "social politiker" och att försöka importera det konceptet som att det är en PR-byrås logistik som ligger bakom, det är sorgligt. Finessen med en fungerande kollaborativ webb är ju just att de mångas engagemang krävs och att enskilda starka aktörer inte kan bomba sajterna med envägsbudskap och uppnå samma effekt. (Glöm inte mobilize.org, rockthevote m fl).

Lycka till Reinfeld et al. Socialisera mera. Men det finns inte ett PR-koncept typ de nya moderaterna på webben. Istället krävs engagemang, tid och vilja till samtal.