Media och Kognitiva förändringar

Lilla E kommer hem från skolan. Tjugo sekunder senare är hörlurarna på och musen placerad inom räckhåll.

Att se en ny film tar ungefär tio minuter, hon väljer de scener som verkar intressanta och ignorerar helheten.

Jag fungerar lite grann som Lilla E, fast jag har inte hennes snabba uppfattningsförmåga. Jag kan inte browsa lika fort och det är ganska fascinerande. Min lilla tjej har ännu inte helt erövrat skriftspråket och ändå hittar hon mycket som hon vill ha.

Vad kommer de förändrade medievanorna och mediehanteringen betyda? Många har svarat svävande och bergsäkert på denna fråga. Lyriska teorier om hyperkompetenta hjärnor. Skräckprat om oförmåga till koncentration.

Inget av det tycks stämma på lilla E. Koncentrationsförmågan är stor, speciellt vid datorn (!) och kommunikationen mellan hennes medieanvändning och vi föräldrars, den fungerar bra. Jag känner mig inte "bakom", bara annorlunda.

Vid den bärbara datorn sitter pappan och spelar Carcasonne. Vid otympliga datorn med stor hårddisk sitter Lilla E och spelar samma spel. De har träffats på spelsighten och påbörjat en allvarlig strid om byar och fält. Dödstyst i rummet. Umgås de inte? Jo i en strid på liv och död...

Google, DN, Umo. 2.0-debatt på efterkälken

Ska google ta över?
Är en inte alltför begåvad rubrik på en essä i Dagens nyheter. Skribenterna Arnet Ruth & Bjarne Stenquist belyser traditionell pappersmedias utmaningar i och med allt större användning av digitala nyhetskanaler. Essän är ytlig och innehåller mest sådant som länge debatterats i 2.0-kretsar som förändrade mediavanor, sociala medier och utmanad envägskommunikation.
Trots mycket lite nytt under solen antar jag att essän fyller en funktion för det flertal som å ena sidan ofta kommer i kontakt med sociala medier och utnyttjar dem men som samtidigt inte sätter in förändringen i en teoretisk ram.

Ett av Ruths & Stenquists exempel på hur dagstidningar inte längre står för dagens nyheter är presidentvalet. Om man går djupare in i denna fråga så blir ju deras frågeställningar mycket mer komplexa. Problemet är inte att man är senare med nyhetsrapportering än vad webben kan vara, utan att man erbjuder ett fåtal bilder och perspektiv. Under valvakorna kring Obamas/McCains kamp kunde man sitta vid youtube och följa klipp som visade hela Obamas karriär. Många små tal framför små anhängarskaror fram till valdagen då han framförde bakom skottsäkert glas och lovade en ny hundvalp i vita huset.

Häri anser jag att de traditionella mediernas stora utmaning ligger; deras lilla kontaktyta med världens skeenden som de erbjuder. Ruth & Stenquist önskar (?) ”en arkitektur som gynnar verkligt deltagande och förvandlar tidningarna till öppna plattformar för nya, samhällsdanande berättelser.”

Återigen: Det här är gammal skåpmat som inte för vår 2.0-debatt framåt. Men som sagt: För den stora grupp som inte funderar över gårdagens paradigmskifte så fyller essän säkert en stor funktion. Något att arbeta med på bibliotek kanske?

Efter att jag skrev om umo.se blev det många reaktioner (tyvärr inte på min blogg, den verkar sällan leda till reaktioner trots över 500 besök per vecka). De samtal som då uppstod liknar DNs essä: Man är förvånad och tagen på sängen av hur nyhets och kommunikationsverkligheten förändrats och hur man måste arbeta från verkligheten här och nu – om man vill göra ett bra arbete för unga. Bibliotekariers syn på umo (bra eller dålig informationsresurs?)lyser totalt med sin frånvaro: Liksom DN-läsarna kanske de fortfarande funderar över varför de gamla sätten inte håller? Ja det gör de ju, om man bygger webbplatser som liknar kropp och snopp-böckerna på ungdomsavdelningarna. Eller diskuterar 2.0 som att google skulle vara den stora sinnebilden för utvecklingen.

Mer nät betyder inte förändrade värderingar och praktik

Helsingborgs dagblad skriver i dag att Äldre tar övre yngres medievanor. Vi har läst om det ett antal gånger förut. Mindre TV mer nätanvändning. Sakteliga så ”normaliseras” och ”neutraliseras” de IKT-resurser som tidigare varit ”ett rött skynke” för vuxenvärlden. Eller?Teori och normbildande måste följa på praktiken. Lärare måste förstå hur eleverna agerar och lär sig i ett föränderligt medielandskap. Bibliotekarier måste förstå de totalt förändrade möjligheterna för informationsförmedling och kunskapsorganisation. Kollaborativa sociala nätverk som StumbleUpon (jag vet att jag tjatar om det, men hallå – det är verkligen beroendeframkallande) och del.isio.us gör att folk (pöbeln ni vet som inte vet ett skit om Dewey eller SAB) i praktiken utövar aktiviteter som ligger bibliotekarieyrket nära. Vad som dock saknas är den teoretiska förståelsen för verksamheten – vilket vi infofolk har- och behöver arbeta med att synliggöra.

Att fler tar del av de resurser som det sociala nätverkandet tillhandahåller och därmed minskar sin tid framför TVn behöver ju inte heller betyda att vi sammanblandar 1.0 och 2.0-tänkande. Istället fortsätter vuxenvärlden med att sortera resurserna i två högar; seriöst och oseriöst. Nytta eller nöje. Sociala nätverksforum behandlas fortfarande som Veckorevyn oavsett vilken aktivitet, vilka mål och vilka aktörer som skapar och tillgodogör sig innehållet.