Medborgarjournalistik och mångfalden perspektiv, en postmodern dröm

Journalism 2.0. Genomkorsat av så många frågetecken men samtidigt har vi kvar våra visioner om en demokratiserad informationsförmedling där en större öppenhet med färre hegemoniska sanningar som vägledande för informationsspridning råder. För varje uppmärksammad nyhet av "vanliga människor", spridd, förklarad, nedtecknad och avbildad som vinner uppmärksamhet tvingas den traditionella journalistiken att ställa sig frågor om sin egen uppgift och sin egen avgränsade, priviligierade position.

Samtidigt är det inte de banbrytande produktionerna inom den participatoriska webben som präglar oss mest. De vardagliga förmedlingarna av informationer på det lokala planet och mångfalden av politisk opinionsbildning rör oss mer och förändrar vår uppfattning av hur journalistik ser ut och skulle kunna se ut.

Honörsord som journalister och bibliotekarier delat är objektivism och kvalitet. Nu frågar man sig dock vad participatorisk journalism kommer att betyda för tolkningen (och möjlig relativism i positiv bemärkelse) av nyheter.

I USA today efterfrågas kunskap i att hantera och bedöma nyheter. Man efterlyser också uppmärksamheten kring frågor om nyheter som "biased" information. Allt eftersom nyhetsförmedlingen blir bredare tänker människor mer på vilka fördomar eller grundantaganden som präglar verklighetsbeskrivningarna, menar artikelförfattarna Cunningham & Miller.

Reliabilitet och trovärdighet är begrepp som lyfts i artikeln och man uppskattar att studenter får jobba med dessa begrepp och frågor om nyhets- literacy.

Men vad artikeln och många andra diskussioner kring journalism 2.0 och medborgarjournalistik saknar är frågor om kontextberoende. Ju mer fragmentrerade bilder av ett scenario som kan möta oss, desto mer borde vi öppna oss för olika förklaringsgrunder och förståelser. Snarare än att negativt problematisera de ökade informationsvägarna och de riktade eller värdeladdade informationsförmedlingarna bör man se på behovet av en nyhets-literacy som just tar avstamp i olika fält av upplevelser och förutsättningar.

Samma händelseförlopp, beskrivet ur en mångfald synvinklar är en rikedom, en postmodernistisk dröm. Snarare än att ropa den traditionella massmedian tillbaka in i gamla yrkeskoder och irritation över att behöva slåss om utrymmet med common people bör man eftersträva en nyorientering av nyhetsrapporteringsarbetet. I likhet med bibliotekarier måste man fråga sig hur man bäst arbetar med en demokratiserad informationsvärld, för att stärka just denna sidan av utvecklingen och samtidigt synliggöra de krafter som kan profitera på en större genomströmning av budskap.

Journalisters professionalism är åtråvärd i informationssamhället. Sociala medier förändrar inte detta förhållande. I likhet med biblioteks & informationsvetare behövs de för att strukturera, granska, delta, understödja och möjliggöra en fortsatt demokratisk utveckling av den participatoriska webbens många uttryck.

Laglig våldtäkt, informationsbärarnas selektivitet & blog- history

Right livelihood award tilldelades i år en journalist som är aktiv för yttrandefrihet och massmedia-arbetares rättigheter. Pristagaren Amy Goodman skriver att journalister aldrig varit så utsatta som nu och ger otaliga exempel på hur yrkesgruppen världen över trakasseras och fängslas. Samtidigt pekar hon på hur mediabruset styrs av storföretag och ett fåtal aktörer som snarare återger påståenden än eftersträvar att klä av makthavares deras retoriska verklighetsbeskrivningar. Goodman skriver:

Att söka upp tystnaden. Det är en journalists ansvar - att ge röst åt de bortglömda, åt de övergivna och de som slagits till marken av de mäktiga. Det är det bästa skäl jag känner till för oss journalister att ta våra pennor, mikrofoner och kameror med oss ut i våra egna samhällen och ut i vida världen. Genom att erbjuda ett forum för människor att tala om sig själva kan medierna bli en avgörande kraft för fred. Medierna kan bygga broar mellan samhällen, snarare än att förorda bombandet av broar. Medierna bör utgöra en fristad för avvikande åsikter.

Men vilka bör då Goodman och andra yttrandefrihetsaktörer skapa allians med? Var finns mångfalden? Democracy now skriver att

A new report by the Committee to Protect Journalists says more internet journalists are jailed today than journalists in any other medium.

Medborgarjournalistik i form av t ex bloggar har skapat flera nyhetsvågor och avslöjanden, men nu tänker jag i första hand inte på dessa. Istället tänker jag på nätverkande bloggare, wikis och diskussionsforum som skapar alternativa och ändå kunskapsfyllda verklighetsbeskrivningar och informationsflöden. Personer som Noam Chomsky och Mia-Pia Boethius har ju i o f s lyckats föra fram obehagliga påståenden genom mediabruset men de hör till undantagen i en CNN och FOX-styrd värld.

Djurrättsfrågor är ett bra exempel på hur debatter och nätverkande i princip bara tar sin början i "alternativa forum" eller på kommersiella nätverksforum där man för det mesta kan lägga ut påståenden och grupper som går emot The grand narratives av vår tid.

Under min tid i feministiskt initiativ var vi ett nätverk spritt från Umeå till Malmö som arbetade med djurrätt. Bland annat skrev jag ett djurpolitiskt manifest och la fram vid konferensen som föregick valet. En av de frågor som dominerade texten var tidelag vilket i princip är lagligt i Sverige till skillnad ifrån våra grannländer.

Som väntat antogs inte texten, allt trams (män är djur etc) i etablerad media gjorde att Fi ville hålla sig på mattan och inte ta alltför radikala beslut. Sen var det väl säkert också så att partiet dominerades av s k djurvänner, men inte djurrätts-tänkare - vilket är ngt helt annat. Man månade i samma anda (?) om att få upp "rumsrena" medelklassdebattörer högt på sin lista inför valet och de pysslade inte i första hand med feministiska perspektiv på djur & natur. Gräsrötter med mer förankring i alternativa rörelser plockades konsekvent ner på icke valbar plats av konferensen (tvärtemot valberedningens önskan. De ville se en blandad lista där starka lokala krafter hade en lika stark position som Stockholmsbaserade medelklassfeminister.) Nu är jag ju dock part i det här målet (dvs petad från valbar plats) så om ni är intresserade är det vettigt att även söka andra personers syn på Fis utveckling för att få en mer nyanserad historieskrivning... (Och jag önskar er all lycka i EU-valet, Kram Gudrun). Det här var på sätt och vis en parantes... Men historieskrivning via bloggar kommer nog bli lika stort som det man i dag kallar Oral history.

På sociala nätverksforum försöker man nu lyfta tidelags-frågan och demonstrationer kommer äga rum på olika håll i landet den tionde december. Att opinionsbildning i gerillaform på nätet är nödvändigt för organisationer som Djurens rätt (blogg) och Djurrättsalliansen är tydligt. Etablerad media må följa upp frågor om trångbodda höns eftersom Astrid Lindgren fick en ny lagstiftning i present på detta område men när det kommer till frågor om slöseri, överkonsumtion, läkemedelstester och koldioxidutsläpp så håller man för det mesta käft. Rör inte min skinka bör väl bli julens sorgliga huvudslogan. Exempel på hur man mer eller mindre blint återger den etablerade samhällsnormen istället för att skapa ifrågasättande journalistik som låter skavande åsikter ta plats i den ena vågskålen, är programmet Pälsjägarna som finns att se på svt.se... Nu är det ju ett äldre program och kanske är det bättre att vända blicken mot debatter om bantning och CO2. Köttindustrins koldioxidansvar är påtagligt liksom de bantningsgurus som plockar bort kolhydrater till förmån för protein.

Utan "massans" arbete med små medel hade frågor om Djurrätt haft svårt att slå igenom Arlas, svensk köttindustris och läkemedelsbolagens propaganda & marknadsföring. Glada Bregott- kor och hemmaodlade hönor hos rödrosiga skånska bönder... Det är vi vana vid. Liksom alla barns rätt till mjölk! Tack EU för alla mjölk och tobaksbidrag.

Summan av kardemumman: Använd uppmärksamheten kring Right livelihoodpriset och journalisters situation till att tala och skriva om medborgarjournalistikens möjligheter och många gånger utsatta aktörer. Samla också exempel på hur mindre aktörer breddar debatter och når igenom etablerad medias företräde till vårt tänkande och meningsskapande. Informationsmotorvägar kan vi ju påstå att vi har. Men om trafiken fortsätter att styras i makthavarnas filer, då är ju förändringen med en ökad informationsmassa inte särskilt stor.

Reclaim your library

Sällan blir det så tydligt vilken funktion medborgarjournalistik och politiskt bloggande fyller som när någon miljö eller vänsterorganisation genomfört en (extrem) omfattande och uppmärksammad manifestation utanför fastställda ramar.

Reclaim the streets manifestation och European social forums digra program av debatter och föreläsare kan man inte ta del av utan att söka sig till bloggosfären- trots dess omfattande agenda. Dagstidningar, kvällstidningar och annan etablerad (borgerlig) media berättar samma historia utifrån samma grundantaganden. Diskursen om vänsteraktivister som agerar utan annan agenda än att ställa till oreda och skapa konfrontation med polisen.

Att förstå Reclaim the streets aktioner innebär att man måste vara medveten om hur det offentliga rummet alltmer kommersialiseras och ägs av enskilda vinstdrivande aktörer. Vilka gator kan du röra dig på och dela ut flygblad? I hur hög grad förflyttas aktiviteter till massiva köpcentran där varjemillimeter av golvytan utgör privat mark där ägande företag avgör om informationskampanjer och reklamjippon får äga rum. Trots Naomi Kleins nyligen genomförda Sverigebesök så tar etablerad media inte tillfället i akt och sätter in Reclaim the streets- rörelsens manifestationer i ett idémässigt sammanhang. Man diskuterar inte vem som äger våra gator och vilka som har företräde. Bilismen och konsumismen sätter agendan och bestämmer villkoren för våra stadskärnors utformning av vår eventuella rätt att befinna oss på olika platser med olika syften. Finns det några offentliga platser som är gratis att vistas på? Några rum som ägs gemensamt, några centrala gator som domineras av föreningsliv istället för shopoholicens värsta mardröm?

Biblioteken skryter med att vara ett öppet rum på användarnas villkor. Eller? Under våren kom ju även en bok om bibliotekets funktion som mötesplats utgiven av allas vårt btj- förlag. Samtidigt är många av våra tjänster avgiftsbelagda och reglerna för hur rummet kan nyttjas bestäms ofta av rigida antaganden.

Reclaim your library. Kräv din rätt – biblioteket är ditt. Dra in rollspel och Tv-spelskonsoller. Låt barnen slå kullerbyttor, fika och rita på väggarna. Vägra köras bort från internetdatorn precis när du är inne i ett skapande flöde. Visa fingret åt övertidsavgifter och reservationsavgifter. Vi arbetar för dig och med dina pengar på fickan.

Bakåtsträvande DIK kan inte stava till medborgarjournalistik

DIK ställer sig "neutrala" i vårdkonflikten... Vad det nu kan tänkas betyda. På nästa sida i nya DIK-forum (ännu ej upplagd på nätet men strax dyker nog detta nummer 4, 2008, upp) ställs frågan vad man får skriva på "sin egen blogg".

Rubrik: "På sin egen blogg får man väl skriva vad man vill?" DIKs förbundsjurist förklarar att så inte är fallet. Vi måste vara lojala mot våra arbetsgivare under anställningen, det ingår i den s k lojalitetsplikten.

Då jag själv kritiserat min tidigare arbetsgivare (Bromölla kommun) har jag ju valt att bryta mot denna lojalitetsprincip (se flertalet tidigare blogginlägg). Jag har även skrivit om hur illa berörd jag blev av ett lönesamtal (Dooced) - och i detta inlägg påpekade jag just dilemmat med yttrandefrihet, arbetsgivare och bloggar. I USA är ju verbet "dooced" (bli sparkad för vad man bloggat) etablerat. I DIK använder man inte detta eller något försvenskat uttryck så jag antar att vi inte kommit särskilt långt i de här samtalen/diskussionerna.

Som bibliotekarie och därmed försvarare av fri tillgång till kunskap och information blir jag bestört över att DIK svarar så här konservativt. Är det mitt fackförbund som skriver att det är okej med meddelarfrihet dvs ringa en journalist och tala om sitt jobb, men inte att blogga om det?

Jag skulle kunna piffa upp den här bloggen med massa roliga anekdoter om kloka och förvirrade användare/låntagare. Naturligtvis gör jag inte det! Det skulle vara att bryta mot professionaliteten i vårt yrke att föra vidare vad våra låntagare ber om hjälp med eller vilka egenheter dom här. Gott så!

Men Arbetsgivaren innehar maktpositionen och det är en helt annan sak att som "fotfolk" sparka uppåt, d v s kritisera de som har den ekonomiska, visionära och normbildande makten på arbetsplatsen. Eller belysa när ens arbetsplats inte fullgör sitt uppdrag! Interna samtal? Vilken värld lever DIK i? En utan klass, köns och etnoperspektiv uppenbarligen.

Att vara lojal mot sina egentliga uppdragsgivare - medborgarna - när man är folkbibliotekarie är självklart. Att däremot av lojalitet tiga om dåliga arbetsförhållanden, skittrist byråkrati eller väldigt gammalmodiga idéer om vår yrkesroll - det är idioti! Så mycket älskar vi väl inte offentliga sektorn?

Syndikalisterna kan se fram emot att få en bloggande bibliotekarie i sina led snart eftersom mitt eget fackförbund inte i praktiken står för det vi utbildas för i teorin: Att försvara yttrandefriheten. Återigen; lojalitet med användarna inte arbetsgivarna.

I dag används begreppet medborgarjournalistik ( läs om Citizen journalism på Wikipedia. Men artikeln är inte heltäckande- återkommer med andra referenser) allt oftare. De dominerande media-aktörerna påverkas allt mer av det participatoriska nyhetsutbytet på webben. Är DIK uppdaterade om den här utvecklingen? Det finns inte längre vattentäta skott mellan "media" -meddelarfrihet samt bloggar och medborgarjournalistik!

Gärna etiska diskussioner om blogginnehåll! Men DIK behöver verkligen tuffa till sig! Om vi inte hade stängt ner våra webbkonton i Bromölla. Hade DIK då varit för eller emot oss?

*för arbetsgivaren
*för användaren

DIK väljer arbetsgivarsidan och jag förstår att de återger etablerat regelverk i sin text. Men problematisera för h**vete!

Webb 2.0? Inte i DIKs frågespalt.