SKL ger upprättelse. Shit, vilken grej!

För en och annan dinosaurie i engagemanget för bibliotek 2.0 i Sverige kommer Sveriges kommuners och landstings dokument för råd kring användning av sociala medier att få smilbanden att rycka. Trots att det är jurister som skrivit regelsamlingen är tonen lugn och man ifrågasätter inte om kommuner och landsting skall använda sociala medier. Istället diskuterar man på vilket sätt det är lämpligt och förenligt med kommunernas juridiska åtaganden.

I Bromölla 2008 försökte jag, med stort engagemang från min dåvarande chef Mia Persson- Fröjdh, att använda sociala medier inom en rad områden som låg på hennes bord som kultur, biblioteks och turistchef. Nu kom vi inte mycket längre än grundläggande internutbildningar kring IT i praktiken och att starta konton åt biblioteket på Facebook och Myspace. Därefter sa det ganska snart stopp.

IT-gruppen i Bromölla kommun beslutade att kontona skulle stängas ner, just med hänvisning till marknadsföringsfrågor och oklar juridik (här finns beslutsprotokollet).

Redan på första sidan av det dokument som nu Sveriges kommuner och landsting producerat med riktlinjer, nämns Facebook och MySpace som exempel på platser där man kan ha aktiviteter. Man konstaterar också att

"Allt fler kommuner använder sociala medier för att kommunicera med medborgarna, eftersom det är ett snabbt och enkelt sätt att nå fram och skapa dialog."

Ungefär detta satt vi och sa för två år sedan och kritiserade bromolla.se för att den var just bara en anslagstavla och inte ett verktyg för kommunikation med medborgarna, våra uppdragsgivare.

Längre fram i texten klargörs att en arbetsledare eller liknande skall godkänna en medarbetares kommunikation i tjänsten med hjälp av sociala medier. Även på denna punkt var alltså kulturförvaltningen rätt ute i Bromölla. Aktiviteterna var förankrade hos chefen och alla medarbetare hade tillgång till inloggningsuppgifterna och därmed möjlighet att redigera och bidra med information.

Juristerna beskriver även att personligt färgade bloggar kan vara lämpliga att ha länkade till de kommunala webbplatserna. Politiskt aktiva i beslutsposition är exempel på sådana bloggare med allmänintresse i kommunen. För dessa råder juristerna kommunen att ge en extra innehållsdeklaration under länken för att tydliggöra att det är en enskild politikers grubblerier man klickar sig vidare till.

Kan det vara så här common sense? Vad har diverse byråkrater använt sin minimala makt till att trycka ner biblioteks och informationsarbetare för? Antagligen p g a den kraft som finns i de sociala medierna och som den förändrade formen av informationsspridning ger upphov till. Medborgarna kan snabbt begära, föreslå, beskriva, påverka och diskutera de kommunala tjänsterna. Som bekväm och högdragen webbredaktör eller IT-chef kanske det känns snöpligt att nu inte längre få vara ensamma om megafonen och informationsspridningen?

Vidare exemplifierar juristerna med att man kan vilja kontakta ungdomar via facebook för att kommunicera kring ett evenemang. I Bromölla fanns tankar på att utveckla ett ungdomsbibliotek utifrån explicita önskemål hos användargruppen. För detta var tanken att t ex Lunarstorm, som då var jättestort i Bromölla, skulle användas för att skapa intresse och engagemang för projektet. Även detta gick om intet p g a IT-styrgruppens rigida strypande av webbaserad kommunikation mellan tjänstemän och medborgare.

Ytterligare ett exempel i skriften är att turistchefen kan blogga, på den egna eller en extern webbplats. I bromölla föreslog jag att vi skulle marknadsföra kommunen via FlickR och att lokala konstnärer skulle få hjälp av kommunen att marknadsföra sig på sociala forum.

Hade Bromölla varit en trevligare och mer expansiv kommun i dag om man då hade haft dessa centrala riktlinjer att dunka i huvudet på tjurskalliga, tyvärr ganska okunniga IT-styrgruppsledamöter? Hur långt hade kommunen kunnat nå om de utvecklat dessa tjänster från 2008 fram till i dag? Ser vi på egna nätverkanden, föreningars och politiska partiers är det lätt att inse att om vi hade legat i dvala under den här perioden hade en förfärlig uppförsbacke legat framför oss för att nu kunna ta vårt ansvar och bygga upp fungerande kommunikation mellan kommunala förvaltningar och olika delar av lokalsamhället.

Härmed måste vi fortsätta följa utvecklingen från kommunernas sida. Förändrar de sitt beteende nu när de fått riktlinjer och grönt ljus för aktivare arbete med medborgardemokrati?

Svaret är inte givet, många bibliotek har i dag fortfarande en lång väg att vandra innan de upptäcker rikedomen som den sociala webben kan ge i verksamheten. Och om vi som informationsintresserad yrkesgrupp inte sköter våra verksamheter i detta avseende, varför skall vi då vänta oss att kommunledningen eller socialkontoret gör det?

Om man flyttar sig till grannkommunen, Kristianstad fanns där öppet kritiska för att inte säga chauvinistiska stämningar mot mig som bloggande bibliotekarie, samt mot mina svar på frågor i dagspressen angående bokfestivalen:

"Det politiska och samhälleliga engagemang som flera av ungscenens medverkande visade, saknade Lina Ydrefelt i det vuxna programmet.- Litteratur är politik, och inte minst skönlitteraturen visar vad som är på gång i samtiden. Då tycker jag också att en festival bör innehålla litteratur som diskuterar och pekar på de frågor som står på agendan. Nu känns programmet på vuxensidan som något som alla tycker är ok, ja, närmast ofarlig. Vi borde kunna sträva mot samma mål, och inte särskilja programmen så mycket åt. Kanske kunde bokfestivalen åtminstone bli halvfarlig?"

På denna punkt uttrycker sig Sveriges kommuner och landsting enligt följande:

"Lagregleringen geroffentligt anställda samma skydd som alla andra medborgare. En offentligtanställd kan således fritt ge uttryck för sin uppfattning rörande den egna myndighetens eller annan myndighets verksamhet, såvitt tystnadsplikt inte gällerför uppgifterna. Skyddet för yttrandefriheten innebär att en myndighet inte fåringripa vare sig formellt eller informellt mot någon för att han eller hon har använtsig av sin grundlagsstadgade rätt att yttra sig i massmedier eller på annat sätt ge uttryck för sin uppfattning. En myndighet får inte heller försöka motarbeta att denanställde använder sig av sina rättigheter. En arbetsgivare får således inte genomgenerella uttalanden eller genom kritik i enskilda fall försöka påverka arbetstagaren i fråga om det sätt på vilket yttrandefriheten används."

Att föreslå förändringar och förbättringar i bibliotekspraktiken och göra detta med nedslag i den egna verksamheten är således tillåtet på en blogg. Det är också (självklart, egentligen) tillåtet att i Kristianstadsbladet uttala sig om att vuxensidan av bokfestivalen bör tuffa till sig och ta efter ungdomssidans intentioner. Att uppmana anställda att "hålla åsikter inom förvaltningen" är således inte förenligt med yttrandefriheten. Man har rätt att i massmedia och sociala medier diskutera en kommuns service och evenemang. Att detta ska göras på ett sakligt sätt är däremot en pågående diskussion om etik och lämplig informationshantering samt biblioteksmanagement.

Skulle livet varit enklare för biblioteksarbetare om Sveriges kommuner och landsting vaknade ur sin dvala långt tidigare? Absolut.

Skulle Bromölla kommuns service och trivsel kunnat öka mer under de gångna åren om inte IT-ledningen motarbetat kulturförvaltningens arbete med den sociala webben?

Hade mitt liv som bibliotekarie varit mer framgångsrikt om jag haft denna rapport och detta regelverk med förtydliganden under de gångna åren? Ja, det tror jag.