"When mentors and mentees switch roles"

De flesta organisationer "tänker" att kunskapsöverföring ska ske från de långvariga, oftast äldre medarbetarna till de yngre. Är det dags att tänka om? Med dagens professionaliserade biblioteksutbildning känns det ibland nästan genant när äldre kollegor inte förstår ens tankegångar eller begrepp. Utan att vilja det blir man en brat/besserwisser som ser helheter istället för detaljer.

Ska du följa i detta resonemang och inte har en modern utbildning eller relevant kompetensutveckling i bagaget, då blir du kanske grinig. Jag berättar inte om ert perspektiv och all den tysta kunskap ni smyger runt med. Tyvärr har jag sett allt för lite av den varan på mina tre senaste arbetsplatser. Rädsla, inskränkthet och en vilja att betrakta arbetsplatsen inte som en professionell miljö utan ens eget lilla reservat där gårdagens planering alltid duger till dagens barn. Hänger de inte med? Då är de troligen skadade av TV och nätanvändning. Troligtvis är de också feta eftersom de inte är ute och springer i lövskogar.

Visst finns också ni underbara kollegor som man bara vill lyssna på oavbrutet i ett par dagar. Flera klokingar i Malmö, Karin och Pia i Bromölla, Kristina i Kristianstad. Ni var mina ledstjärnor IRL, andra har tagit över non-IRL, i mina andra rum.

Men åter till frågan om mentorskap och kunskpsöverföring: Det finns personer, forskare och yrkesverksamma som inser att det inte är hållbart att inskola ung eller ny arbetskraft i ”tröga” organisationer som ofta lider av kunskapsunderskott. Därför finns exempel på att man försöker skapa ödmjuka miljöer och lära även de gamla hundarna att lyssna till yngre förmågor.

Piktialis et al menar (ej fulltext, kommer kanske) att det är väsentligt att olika generationer är öppna för varandras kunskap. Annars kan inte organisationer och arbetsplatser utvecklas dynamiskt. Vad bör detta betyda för dagens bibliotekschefer? Jo, att man får hjälpa unga som gnisslar tänderna att ”komma ut” på sina arbetsplatser. Det är ingen vinst att annan kunskap hålls inne och man blir en nickedocka-församling som säger ja och amen.

Men den generationsbaserade makt och hackordningen är ofta gjuten i cement, såväl i yreksliv som i politiska organisationer. Med antal levda år och anställningsår ökar den yta man kan göra anspråk på. Få har beskrivit detta så målande som Bourdieu (Kultur och kritik). Han pekar på att (tillskrivna och erkända) egenskaper och kunskap är föremål för maktkamp mellan generationerna. Oftas är det nog där vi misslyckas i att kommunicera kunskap mellan oss: Insnärjade i våra åldersbaserade förväntningar.

Kvinnorna har (numera) rösträtt men yngre bibliotekarier tiger i korridorerna.