Vårväderleken i kylan

Jag har skrivit en mycket enkel krönika i dagens Kristianstadsbladet. Den känns bra i hela kroppen eftersom den bryter av en stund mot den informations och biblioteksvärld jag måste befinna mig i:

Stunden är den vackrast tänkbara, i för små sandaler, en kall vårdag i slutet av mars. Över Lilla Es axel ser jag Stefan Sundström som sjunger…

Kärleken är som vårväderleken, när solen den lyser man tar av sig och fryser och klär på sig igen.

Läs vidare

Med bloggarna följer jag er

Vi läser hjälper nu till att binda samman de olika arenor som litteraturen befinner sig på. I sitt första nummer möter vi ett par av våra finaste författare som bloggare. Men tidskriftens initiativ stannar inte vid detta. De har också utlyst en tävling för att synliggöra de bästa författarbloggarna. Initiativet känns mycket värdefullt efter Aftonbladets blogg-gala där fokus svajade och våra väletablerade kulturella bloggröster marginaliserades. Bokhoras seger var ett pris till de samtalande, närvarande läsarna mellan oss själva och litteraturen. Men vinsten till dessa kulturbloggare bekräftade vår smala bild av vem och hur bloggaren är. Vardagsmänniskan som öppnar en virtuell by med småplock.

/.../

Isobel är både ledarskribent och författare, en underbar blandning för en bloggare. De dagliga uppdateringarna kring vardag, småbarn och politisk livsluft känns som att de finns till just för mig. Du är där, jag är här. Denna nära känsla får jag aldrig bland bibliotekens välfyllda hyllor. Boken är färdig, sluten och dess historia förgänglig. Bloggandet tar förhoppningsvis aldrig slut. Vi finns där vid författarnas sida och kan vänta oss nytt, gång på gång.

Läs vidare i min krönika i dagens Kristianstadsbladet: Bloggen gör författarna mer levande

Uppgång och fall. Repris.

Jag har ju försökt med Widmarks LasseMaja böcker, om ungas nätverkande, sågat umo.se, risker, cyborgare, litteratur & utsatta barn, elaka myndigheter, feministiskt initiativ, genus & klass m m. Reaktionerna har oftast varit väldigt ljumma...

Efter senaste krönikan fick jag dock lite respons. Många blev förbannade över att jag sågade den nya ungdomsmottagningen och det känns skönt!

Om umo.se sas att "tanter på biblioteket inte behöver bry sig". Nu är jag ju ingen tant, befinner mig aldrig på något bibliotek och tycker tvärtom att bibliotekspersonal borde bry sig en hel del om offentliga informationsresurser.

Jag hatar tystnaden. Efter min Lassemaja- krönika kände jag mig riktigt patetisk. Inte så att jag var oärlig men just att jag försökte använda mitt uppdrag som skribent till att bli en mer uppskattad bibliotekarie... Sorgligt?

Får nu se om mitt pirat-ältande kan ge några responser. Jag är tillbaka på ruta ett och känner inte att jag behöver kyssa någon röv. Det är väldigt väldigt skönt. Troligtvis får jag en praktikplats och det ger mig glädjefjärilar i magen. Utan riktig anställning och lön tror jag att mitt engagemang och min kärlek till unga & bibliotek kommer att uppskattas reservationslöst. Visst är jag stöddig nu: Men allvarligt, genom att stå lägst i rang utgör jag inget hot mot någon och därmed bör mina idéer vara mer uppskattade. Eller?

Bye-bye Lassemaja-gulleri, på lördag blir det digitala klyftor, pirater och alfagroddar mellan tangenterna igen. Tills dess bara Madonna och långa promenader.

Alfaalfagroddar & IT

När Timbuktu tackar för kaffet synliggörs en nätdebattens Berlinmur. På ena sidan verkar de snabbväxande alfalfagroddar som trivs lika bra i kruka som mellan tangenter. På andra sidan står etablerad massmedia och övervakar att rädslan fortsätter stå i givakt och ingen svarar Timbuktu med ett varsågod.

Läs mer i min krönika i dagens KB.