Att skapa en modern religiös identitet genom mediainfluenser och interaktion

Berger & Ezzy (som är forskare inom sociologi, socialt arbete och antropologi) har under flera år följt häxor och witchcraft i sin forskning inom modern religion. I ett nummer av Journal for the scientific study of religion i höstas pekar de på möjligheterna att skapa en religiös identitet utan att befinna sig i kontakt med ett nätverk av utövare. I en individualistisk kultur kan personer bli utövande häxor genom att ta del av influenser från massmedia och låta dessa intryck bearbetas och bemötas med egen kunskap, samhälleliga sociala strömningar och ställningstaganden.

Nätet brukar ju beskrivas som en möjlig frizon för olika subkulturer att uttrycka och utveckla sin identitet och gemenskap genom. Men ökade medieresurser kan också användas för inspiration och stödja en person i beslutet att ta på sig en religiös identitet. Här utgör supporten alltså en möjlighet att ta steget in i ett religiöst utövande och inte bejaka eller understödja redan befästa influenser eller identiteter.

Helen A. Berger och Ezzy Douglas (Ibid.) har undersökt 90 unga personer som definierar sig som häxor och de ser Internetresurser och tidskrifter som en "mediated form of social interaction" vilken hjälper unga att skapa och upprätthålla sin identitet som häxor. Detta blir möjligt även i samklang med kulturella uttryck som individualism menar författarna.

Att integrera etiska ställningstaganden, utöva magi, fördjupa den egna förståelsen och skapa en ideologisk-religiös ram för sina livsval för individuella häxor görs genom reflexiv interaktion med media. Men stereotyp eller likriktade bilderav deras religiösa utövande kan också avgränsas från de egna valen. Populära massmediala bilder kan dra tankarna till omogenhet och mot detta reagerar de utövande, intervjuade häxorna menar författarna.

De intervjuade har olika syn på de häxor som syns i t ex TV-serier men de är alla medvetna om dem och detta gör att man kan se TV-programmen som "a cultural resource integrated into the reflexive project of the self". (Här med hänvisning till Giddens och hans teorier om identitet och det reflexiva jaget. Se Modernity and self identity) De intervjuade menar sig dock ha hämtat kunskap mer i traditionell fysisk litteratur än i populärkultur och på nätet.

Påtaglig är den globala identitet som denna religiösa utövning är grund för menar författarna och pekar på att häxorna är svagt förankrade i sitt lokala samhälle och nära gemenskaper ifråga om sitt utövande av magi, val av etik etc. Detta talar således för deras teori om medias makt att sprida globala bilder som influerar unga att göra individualistiska, genomtänkta val men med väl kända referenser och förebilder som möjliggörare (jmf Ibid.).

Dock finns häxkulturen i äldre former och i likhet med andra religioner är häxutövande reflexivt och för individen beroende av många beslut och idéer. Samspelet med nutida starka normer i fråga om individualism är dock intressant för denna religiösa utövning liksom dess delvisa förankring i feministiska strömningar (Ibid.) Ifråga om detta säger t ex Cherry, utövande ung häxa:


The old archetype for aWitch is the hooked nosed, green skinned, hexing maniac with a black hat on. The modern
archetype of a Witch is the New Age archetype . . . But there’s also the building up that Witchcraft and feminism
are combined and we don’t see male Witches a lot on these programs. You know it’s always young women who
are very sure of themselves and very empowered and kind of “I can do this. I’m going for it.” kind of thing.

Identitetsskapandet och möjligheten att pröva olika vägar ökar med nätets utbredning. Men som i artikeln om unga häxor ser vi hur olika influenserna att ta steget in i t ex en religiös identitet kan se ut. I artikeln kan vi också känna igen hur "enkla" och stereotypa bilder av olika personligheter och egenskaper kan utgöra en motpol till hur personer tillhörande en slags subkulturer själva definierar sin tro och sitt kunnande.

Angående skapandet av reflexiva identiteter och samspel mellan media, sociala medier, nätverk och fysiska resurser och förebilder kommer vi även fortsatt att söka olika ingångar till olika nätkulturer. I häxornas fall är individualismen och det egna utövandet av ritualer och magi påtagligt. Härmed kan det vara intressant att jämföra olika subkulturers förhållande till sociala medier och nätverkande utifrån hur individualistiskt präglat deras intresse är och i vilken utsträckning det är fruktsamt att utöva "aktiviteterna" & arbeta med identiteten på egen hand.

Man kan även fråga sig om den starka girlpower eller feministiska strömning som finns i den aktuella gruppens tillhörighet påverkar behovet av respons och bekräftelse kontra valet att se de religiösa markeringarna och etiken som därpå följer som "goda och givande nog" utan att behöva speglas i andras liknande upplevelser.

Anonymitet och alternativ identitet

Inför IPRED-införandet diskuteras hur lagen skall kunna tillämpas när allt fler sajter erbjuder tjänster som osynliggör din IP-adress. Men frågan om identitet, möjligheten att spåra individer m m täcker ett betydligt större område än fildelning. Hela spektrat finns representerat; från de som vägrar facebook till dem som har öppna profiler. Sociala forum där det finns en avsikt med att ha en alternativ identitet; att kunna tala friare och uttrycka mindre bekväma eller mer personliga åsikter än i offentliga rum.

Allt det här ter sig kanske självklart men jag tror att diskussionen om övervakning och kommande olämpliga rättsprocesser behöver följas av ett samtal om varför ”vi” är så rädda att tala under riktigt namn på internetbaserade forum. Som jag skrivit förut tycker jag det är märkligare att personer lever ett helt osynligt liv i digitala rum än att deras namn finns på större sociala nätverk, i publicerade protokoll, på egna bloggar och hemsidor. Vem är ni rädda för? (Eller har ni inget nätliv? Fattigt. Omvärldsanalysens låga falnar snabbt hos er.) Frågan behöver ställas eftersom vi kommer behöva en öppen och trygg attityd gentemot identitet och e-kommunikation, annars försvagas de möjligheter till ökat demokratiskt spelrum som nätet ger.

I AI & soc (2009, 23: 297-307, abstract) finns en spännande artikel om graden av anonymitet vid nätanvändning. Forskarna Morio & Buchholz anlägger ett "cross-cultural perspective" på ämnet. Först reder de ut anonymitetsbegreppet. Vad betyder det att var dold, okänd vid nätanvändning? Författarna pekar på tre former av anonymitet:

*Visual anonymity

*Dissociation of real and online identities

*Lack of identiability

Detta visar att anonymitetsbegreppet är komplext och att vi behöver definiera vad vi menar i olika sammanhang.

I sin undersökning menar forskarna att det skiljer sig stort mellan världsdelar och länder ifråga om ökad acceptans för mindre anonymitet eller ej. Därför bör vi ta hänsyn till olika kulturella utgångspunkter när vi designar system och webbplatser.

Kulturella differenser måste alltid ställas i relation till förväntningar och stereotyper, menar jag. Målet med att tilltala olika grupper, tala utifrån deras vanor och behov bör vara målet med t ex digitala bibliotek och databaser. I takt med att vi blir duktigare på att använda olika internationella resurser bör kunskapsorganisationen anpassas mindre till uppfattat nationella normer för återvinning. Alternativt kan man ju tänka sig olika sökvägar, ämnesträd etc. Att tänka i termer av kulturer tror jag är ohållbart, åtminstone om vi vill tänka oss flytande gränser, individualitet och bred användning av våra resurser.

Författarna tycker dock att skillnaderna är påtagliga mellan österländska och västerländska kulturer ifråga om behovet och önskan om anonymitet. De pekar på den ökande graden av audiovisuell kommunikation vilket ur många synpunkter är en viktig utveckling att beakta.

Förhoppningsvis kommer vi se parallella normer utvecklas där individen kan välja uttryckssätt och kommunikationsform inte bara utifrån vad senaste tekniken erbjuder. Second life är ett exempel på användarvänlig form av diskussionsforum och konferenser. Den visuella möjligheten fördjupar ofta upplevelserna och möjligheten att tillgodogöra sig information. Men samtidigt är många bekväma med den textbaserade kommunikationen. Trots mailandets minskade betydelse håller man fast vid bloggar, wikis och portaler där användarnamnet och textbaserade bidrag utgör ens identitet.

Öppnare förhållande till identitet och nätet är önskvärt samtidigt som vi absolut skall respektera forum som behandlar rasism, sexualitet eller ohälsa och deras ökade effektivitet och grad av engagemang från medlemmarna när man själv väljer graden av öppenhet och identitetsprofil/avatar.

Men visst… I förhållande till myndigheter är behovet att anonymitet påtaglig och det är mycket oroande. Många debattörer och krönikörer som inte arbetar med alias talar relativt fritt och räds inte att konfronteras med sina åsikter. Dock finns orsak att oroa sig för försäkringskassa, CSN och politisk polis... (Släpp tanken på diktaturstater och se dig omkring. Här och nu.)

Att B-bellas mamma får brev från sociala myndigheter pga vad dottern skrivit om alkohol på sin blogg och andra får sjukpenningen indragen p g a att försäkringskassan bedömer att många googleträffar betyder stort engagemang utanför arbetsmarknaden. Eller att tolv artiklar från ett entimmes- engagemang betyder tolvfaldigat frivilligarbete... Ja då tycker jag vi alla ska gömma oss. För det går aldrig skapa en rättvisande bild av människors nätaktiviteter utifrån bloggar och resultat i kommersiella sökmotorer... Dessutom är det fruktansvärt oetiskt att på detta sätt tränga in i människors privatliv.

Vad hände med stöd och samtal? Vad hände med kritiskt och distansbetonat läsande? Är B-bella och andra ”sanna” på sina bloggar eller är det en del av deras mikroverklighet de beskriver?

Tror du att Lina Z Y är mitt liv? Att okuvliga bibliotekarien jobbar med blogginlägg vid middagsbordet? Tänk om. Tänk nytt. Sluta dra sjuka slutsatser beroende på publiceringsformen.

Identitetsmanipulation & nätföräldraskap

Lunch och barnen äter pannkakor. Massiva hyllande uttalande till den goda modern. Istället för att känna mig just "god" inser jag hur sällan lilla och stora E får känna lukten av nygräddat...

Konstigt - eftersom det ligger driver av artiklar och böcker runt om i huset beträffande hur man "skyddar" barn. Men det ena har inte med det andra att göra. Vad jag är perverst intresserad av är inte hur man blir en bra bulldoftande husmor. Tvärtom bryr jag mig nästan bara om hur den U S amerikanska diskursen kring barns skyddsbehov ser ut.

Varför? Debatten översvämmas (fortfarande) av råd, stöd och krav på regleringar och förbud kring ungas nätanvändning. Pappa staten ska med diverse protection- acts skydda barn från "online predators" och "harmfull content".

Är det här fortfarande intressant? Har inte moralpaniken ebbat ut i nyhetsflödet och pedagogers fokus förändrats från faror till möjligheter?

Vi ser ett ökande intresse för webbresurser i skol och biblioteksvärlden, men ibland känns detta engagemang fortfarande som en pissmyra i havet i jämförelse med bakåtsträvande (ut och spring/ läs böcker-nostalgi) och upp-poppande råd och förhållningsregler från pseudovetenskapliga förstå sig påare.

Just nu är

Generation Myspace Helping your teen survive online adolecence How social networking is changing everything about friendship, gossip, sex, drugs and our kids values

Me, Myspace, and I Parenting the net generation

-två höjdare som fyllt min midsommartid. Varför? Kan de inte läggas direkt till förenklings- retorik-högen? Och har jag inte lämnat kvällstidningsretoriken bakom mig? (Nämnda böcker är i o f s mer komplicerade än så!). Nej, jag är helt enkelt fast. Amerikanska handböcker om hur du skyddar, styr och förstår din alien-liknande tonåring a la Dr Phil- tekniker är för fascinerande för att lägga i från sig...

Just nu kan jag ju inte påstå att mina icke-alien-liknande barn behöver en mor som har hjärnan fylld av Myspace-faror. Snarare behöver de någon att diskutera elaka pingviner på Penguinclub med. Samt lära sig hantera sjuka mängder spam på Stardoll...

MySpace- konton har de (ljugit om sin ålder med mitt goda minne) men hur kul var de? Typ en helg var det ett hysteriskt engagemang kring vänner och kändisar...

Men nu är det nog mer jag som behöver läsa denna litteratur och agera morsa åt mig själv. Från att ha deltagit i en mängd ungdomsforum för att vara någon slags intresserad betraktare känner jag hur mitt engagemang istället blivit "verkligt". Jag följer inte Elza Dunkels råd och skapar konton med mitt eget namn och med mina syften klart uttalade. Istället har jag många olika alias, åldrar och hemvister.

Hur omoraliskt är det här? När jag föreläst har många förvånats över att jag tycker s k identitetsmanipulation är något i grunden bra... Beroende på att jag inte utgår från identitetsmanipulation framför allt utövas utifrån dolda (onda) syften.

Snarare hoppas jag ju att våra normer för olika åldrar, kön och andra "tillhörigheter" kan bli lättare att ifrågasätta genom virtuellt samspel.

Klart slut. Hoppas vi träffas när jag är Bertil 44... Just den ljugande person som Netscan reser land å rike runt å varnar föräldrar för... Eller NBC direktsänder.

Utan fysisk kropp i web 2.0- yes, please

Imaging, keyboarding, and posting identities: Young people and new media technologies (pdf) av Weber & Mitchell (2008) menar att identiteten aldrig kan frikopplas från den fysiska kroppen. De ger exempel på hur bilder och andra uttryck i olika mediaformer alltid speglar det fysiska jaget. personligheten kan ständigt förändras i samspel men grunden går inte att tänka bort. De kritiserar teoretiker som beskriver identitetsbildning och nätkommunikation "embodied".

I många sammanhang diskuteras möjligheten att överbrygga klass, kön, funktionshinder, ålder etc genom nätanvändning. Vi kan överbrygga fysiska hinder och skapa rika alternativa världar digitalt. Second life är ju bara en tafflig trevande början...
Likt karaktärer i Gibsons böcker (även blogg) eller i filmen Matrix är det möjligt att tänka bort kroppen från medvetandet och genom kulturell inspiration tänka sig att man tankar upp hela sig själv på nätet... Inte fasen behövs kroppen. Har ni läst "En levande själ" av PC Jersild? Medvetandet är allt.

Brain-computer-interface är ju redan i dag realitet! Du kan ha en hjälm på huvudet och styra vad som helst. Varför måste du då ha kroppen? Brain-computer-interface teknologin kommer ju helt klart göra det möjligt för oss att leva med hela vårt medvetande på nätet utan våra fysiska kroppar (i vägen)!

Weber & Mitchell skriver "theorists may ignore the role of actual bodies in both individual and collective identities /.../ young people most certainly understand that identity is allways embodied". Hade det varit skolsköterskan eller kuratorn på en gymnasieskola som påstod detta hade jag bara nickat... Men Sandra Weber är stor i diskussionen om unga, nätkulturer och lärande. Att hon inte kan tänka bort kroppen när det kommer till nätbaserade relationer känns nästan tragiskt.

Troligen är författarnas avsikt att beskriva webbanvändning som ännu ett publicisitiskt forum där man ger uttryck för sin identitet med bilder och text. Därmed hamnar man bredvid 2.0-diskussionen och kan stanna i det fysiska rummets klippande och klistrande i såväl papper som cartoon-dolls på nätet...

Problemet är dikotomin verklig-overklig, IRL-nätet. Det fysiska mot tanken. Formen framför upplevelsen. In real life - vad är då nätliven? Något annat än "riktigt" liv.