Augustpriset, valium och svarta barnvagnar

Augustnomineringarna bjuder som alltid på både glädjeämnen och förvåning. På barn och ungdomssidan förstår jag inte hur Massor av dinosaurier lyckats kvala in. Jag har prövat boken med olika målgrupper men inga tycks bli engagerade av de stökiga texterna och oprecisa tilltalet. Ska man lära? Leka dinosaurie? Boken uppfyller inte något av målen. De yngsta verkar gilla färgerna - men hur räckte det till en augustnominering? SVT diggar boken så kanske träffar också jag något fan snart som förklarar tjusningen för mig.

Nu är ju barn och ungdomssidan som vanligt mindre uppmärksammad och genomarbetad än vuxensidan. När får vi skilda kategorier för fack och skön på barnsidan? När får vi se en blandad jurygrupp med både unga och gamla läsare/kritiker?

Hoppas på Eva Lindström, Mårten Sandén och Mats Wahl (i den ordningen).

På vuxensidan kan man bara applådera och gratulera till att angelägen litteratur står som facorittippat till både skön och fack. Har augustpriset blivit bättre på senare år eller börjar jag själv anpassa min smak efter bibliotek-mainstream-smak? När det gäller Bruno K. Öijer är jag förvånad över applåderna. Hans dikter griper svarta tonårshjärtan (ursäkta generaliseringen) och outsiders... Så har jag tänkt. Svarta barnvagnar och svag punkrytm i bakgrunden. Varför har kultureliten anammat detta?

Ingrid Carlbergs Pillret lyckas med att vara jäkligt välskriven, spännande, drivande och belysande samhällsutveckling, psykiatrisk ideologi och läkemedels-kapitalism. Oavsett hur man känner och tänker inför SSRI-preparatens framtåg över världen så får man sitt perspektiv befäst genom Carlberg. Pillret/pillren beskådas utifrån 70-tals gemenskaps och solidaritetsvurm lika väl som genom dagens mer biologistiska och individualistiska principer som råder i dag. Intressant att se hur valium-konsumtionen minskat genom ökad förskrivning av antidepp. Men samtidigt beklämande att det är den enskilda personens synapser som blir måltavla för en diskussion om psykisk ohälsa.