Annina Rabe söker puritanism

Annina Rabe skriver i dagens SVD om Akademibokhandelns nya framtoning och marknadsidé, Bokhandlar ska satsa på böcker. Nu ska det prånglas bästsäljartitlar och bli mer "upplevelse" att gå in i en av deras butiker.

Akademibokhandelns val att ge bästsäljande litteratur än mer uppmärksamhet går på tvärs mot den mångfald vi önskar oss och kan se möjligheter till i o m webbens kommunikation och kommers. Men på gator och torg i Stockholm, Göteborg eller Malmö är det inte teorier om The long tail som slår besökaren. Mångfald är totalt frånvarande. Enfald lockar kunder till samma utbud oavsett geografiskt läge. Akademibokhandeln är en del av denna kapitalismens paradox; ideologin säger att du väljer men i praktiken ser vi monopolism och oligopol på område efter område.

Är det då läge att skälla på Akademibokhandeln för att de blandar mjukdjur och pekböcker, grytvantar och Jamie Oliver-bästsäljare samtidigt som den smalare prosan plockas ner från hyllorna? Film, musik och litteratur går samma öde till mötes längs Malmös största gångstråk: Här skrynklas inga hjärnor: det som marknadsförs är det som alla känner till, hört talas om och genast kan relatera till.

Med småhandlare istället för kongolomerat hade vi haft ett annat samhälle. Med gator och torg som ägs av människor, centralt belägna fastigheter med kulturföreningar och kaféverksamheter som syftar till umgänge över gränser hade Akademibokhandeln inte haft den makt att störa kulturpersonligheter som den har i dag...

Att skälla på en aktör för att den väljer att bli en pysselaffär med populärlitteratur är ganska tramsigt. Tala om de stora förändringarna och ställ politiska krav istället för att ropa efter att ett enskilt kommersiellt företag som vill tjäna pengar- inte "bilda folket" skall ändra sin vinstkalkylering. Om de nu tjänar mer pengar på att sälja grytlappar, varför skall de välja en antikvariats-stajl istället? Här talar vi faktiskt inte om Coca-Colas eller Chiquitas förtryck av arbetare eller McDonalds miljöförstöring, för att använda en liknande agitatorisk stil krävs en speciell kulturell läggning.

Anina Rabes problem är bokfetischismen. Det ska vara lite heligt med litteratur. Bokhandlare skall agera med hjärta istället för, som andra företag, med ekonomismen som grund:

Butikerna svämmar över av suddgummin, anteckningsböcker, grytlappar, lösviktsté och chokladskorpor. Allt upptänkligt bjäfs behövs tydligen för att det ens skall vara motiverat att sälja böcker.

Indignerad över skorpor och böcker i samma hylla... Vad betyder det? Hur skulle det se ut om vi tillämpade samma krav på andra affärskedjor? Håll templet rent. Rabe fortsätter:

Bokhyllorna, däremot, ser dystert glesa och utplockade ut. Dels eftersom innehållet enligt den nya policyn har reducerats kraftigt, dels eftersom inga bokhyllor får vara mer välfyllda än att alla böcker skall kunna stå med omslaget frontat. Vi som går i bokhandeln förväntas inte längre klara av att läsa på bokryggar, utan som målsökande robotar gå rakt på högarna med bestsellers. Borta är de dagar då man kunde gå i timmar i bokhandeln och botanisera, för att kanske komma ut med något man inte alls hade tänkt sig.

Botanisera bland litteratur. Många gör det varje dag i timmar framför datorn. Vi har inte förlorat den världen för att en efterlängtad Mankell-roman raddas upp i affär efter affär. Vad gäller marknadsföringen av litteratur vet Rabe också mycket väl att stökiga bokhyllor inte är ett alternativ till att skylta med snygga omslag. Endast i en sekteristisk litterär kultur med ett fåtal intellektuella kan en så konservativ värld och dualism vara synbar.

Biblioteken har upptäckt att skyltningen av böcker är viktig. Låt oss där inte välja någon av ytterligheterna. Men om Akademibokhandeln gör det; då får den som vill botanisera söka sig andra vägar och förhoppningsvis ansluta sig till de politiska falanger som är kritiska mot nyliberalismen och ekonomismen som ger oss mainstream- och inget annat. Men till dess revolutionen kommer har vi i alla fall den sociala webben. ;)