Digitalt självmord är inte alls kul

The idea of the "Web 2.0 Suicide Machine" is to abandon your virtual life — so you can get your actual life back

Till skillnad från självmordsguider som skall praktiseras IRL kommer nog web 2.0 suicide machine att uppskattas av den participatoriska webbens belackare. Inte för att avatarer måste leva i evigheter men här uttrycks explicit att man blir dum i huvudet av sitt surfande liv. Att göra slut på det är således en bra lösning. Sudda ut allt. I samtal med npr säger Gordon Savicic just detta och på web2.0 Suicide machine.org frågas retoriskt om du inte vill träffa din riktiga granne igen.

Skulle vi sudda ut våra fysiska minnen med ett knapptryck? Ledsna, glada, sårande, hemska- bilder, texter, lukter och föremål som förbinder oss med vår gårdag? Att resonera med ett initiativ som suicidemachine är kanske överflödigt. Ordväxlingen bör bli densamma som alltid när 2.0 försvaras eller nedvärderas: Det verkliga livet med riktiga vänner skall upplevas på skolgårdar och i skidbackar. Av den virtuella världen blir du just dum i huvudet, fet och närsynt.

Att skydda sin egen integritet och verka för ett demokratiskt och medborgarrättsligt säkert nätliv är naturligtvis lovvärt. Men det kräver inte att man drar den participatoriska webben som företeelse i smutsen. Antagligen kommer den enkelriktade retoriken som kräver snabba och oövervägda beslut fortsätta att försvåra arbetet med 2.0 i olika institutionella sammanhang. Så många är fortfarande icke-användare och kan med samma slags logik påstås leva fattiga, halva liv utan upptäcksresor bland gamla och nya vänner samt information på webben.

Att kunskapsunderskottet om sociala webben och digitala resurser i stort fortfarande är påtagligt visar DNs rapportering kring Google:

Google i Sverige hjälper polisen med att ta bort hot och kränkningar på nätet

Privatpersoner får dock inte samma hjälp

För den som läser artikeln framgår att Google inte tar bort några uppgifter från nätet d v s raderar eller redigerar de hemsidor man indexerar. Istället osynliggörs begärda uppgifter i träfflistorna. Men myterna om Googles makt lever hos såväl yngre som äldre användare. Detta annonsföretag är/upplevs som porten till nätbaserade resurser och som alltid är den lilla människan i kläm i detta landskap av uthängningar och evighetspublicerade nakenbilder (klart vi behöver the final solution... i form av suicidemachine för att fly detta träsk av oöverskådliga fällor). Sakfelen och missuppfattningarna om sociala forum torde nu vara vanligare än korrekta påståenden i massmedial rapportering och i vardagliga samtal (samt IT-ansvariga emellan i den kommunala byråkratin). Liksom andra medietyper under andra tidsepoker finns något kittlande, icke hemvant, oroande och lockande med Internet och mer specifikt avatarers liv och samspel. Därför bör man kanske överse och vara tålmodig med den retorik som suicide machine eller enskilda pedagoger hänger sig åt. Men all bullshit kring Internet- vilken tycks vara långlivad, försvårar uppgiften för oss alla att arbeta med digitala fri- och rättigheter mot klyftor och inaktivitet.

Småföretag och sociala medier

Om det inte finns nåt att berätta om på Twitter i ditt företag bör du byta till ett företag som har något att berätta, säger Jeff Leach.

Arbetsgången för ett litet företag är glasklar. Skapa ett Twitterkonto och en Facebooksida och börja prata. Frågan är om man behöver någon strategi. Och hur man ska mäta framgång.

Man skulle kunna tro att små företag skulle ha hängt på trenden med sociala medier. Men så är det inte för närvarande, enligt en undersökning av 500 små amerikanska företag som är gjord av Citibank. Företagen i undersökningen har högst 100 anställda. 75 procent av företagsledarna i undersökningen använder inte sociala medier i sina företag

Småföretag borde använda sociala medier för att annonsera menar IDG med ett par exempel på givande småskaligt kapitalistiskt deltagande. Men att lämna envägskommunikationen ställer fler frågor än vinstkalkyler och strävan efter uppmärksamhet.

Sheean recenserar Spurgeons bok Advertising and new media i Information, communication & Society. Han konkluderar bland annat att deltagandeaspekten är central vilket IDGs artikel lämnar frågor öppna kring. Å ena sidan ger man exempel på företag som växer genom twittrande och engagemang i sociala forum. Men man expanderar inte resonemanget utanför den givna ramen att man skall delta i facebook och Twitter för att inte missa "nya" möjligheter att synliggöra sitt företag. Det ansvar som medverkan innebär lämnas oanalyserat. För hur bör etablerade aktörer inom näringsliv och offentliga institutioner resonera kring uthållighet och intresse för de responser som onlineengagemanget kan ge?

En svaghet som blivit tydlig på t ex Facebook är de många intiativ som inte följs upp utan enbart resulterar i masskommunikationens färggranna avlopp. En ständig ström av nya uppmaningar är inte de sociala mediernas starkaste sida. Istället är det interaktionens uppmaning till ömsesidigt utbyte som behöver uppmärksammas. I annat fall kan tankar kring dessa allmänningars nedskräpning kanske besannas och forum behöva olika typer av hajpade injektioner för att bibehålla deltagarnas engagemang. Då har man skapat marknadens logik på mötesplatser med helt annan "renare" kapacitet.

 

Nytta med deltagande i participatoriska webben

"When Web filtering first became an option for companies, we generally saw them block access to typical categories such as pornography, illegal activities, and hate and discrimination," comments Spencer Parker, director of product management at ScanSafe. "In recent months, employers are obviously wising up to the dangers and negative impact on productivity linked to certain sites, and more and more of our customers have chosen to block social networking, online banking, and Webmail." (Dark reading)

I senaste numret av Information Today diskuteras huruvida företag behöver delta på sociala webben. Svaret i Grensing-Pophals artikel är att nyttan kan vara mindre än kostnaden. Man jämför med annonsering i traditionell media och menar att nyttan här på samma sätt behöver vägas.

Efter de många studier och artiklar som producerats kring möjligheterna för kommersialism på participatoriska webbområden är det inte förvånande att aktörer också ställer sig frågande till sin plats i denna informationssfär. För offentliga aktörer bör frågan dock inte handla om kostnader för enskilt engagemang. Istället bör man se på de långsiktiga resultaten av att hålla sig uppdaterad och skapa relationer på de fält där användare finns.

Kurt Shiller beskriver i artikeln Employers Crack Down on Social Networking att anställda bör reglera och vara försiktiga med hur de använder sociala nätverkssajter. Detta gäller inte endast under arbetstid utan även vid andra tillfällen. Arbetsgivare är vaksamma på Internetbaserad information.

Skall man då acceptera att företag och offentliga institutioner filtrerar Internetåtkomsten? Snarare än att fokusera mediet bör som alltid individers prestationer vara det avgörande. Vad gäller offentliga institutioner bör man även beakta att andra än personal använder nätverken. Vill man i alla lägen blockera användbar information och viktiga sociala mötesplatser? Dessa frågor bör t ex Malmö stads och Region Skånes IT-ansvariga fråga sig. Censur har blivit slentrian för dessa och andra viktiga aktörer, ¾-delar av alla amerikanska organisationer blockerar sociala nätverkssajter berättar Dark reading.

Vilken inställning man har till nätbaserade källor bör därför lyftas och det omvända perspektivet anammas: Alla anställda och brukare skall ha god tillgång och möjlighet att utveckla sin IT-literacy även på gemensamma nätverk. I dagsläget har många svårt att använda såväl viktiga databaser som mobiltelefonernas ökande funktioner. Detta ger en samhällsklyfta som borde oroa arbetsgivare och beslutsfattare. Twitter och Facebook är inte ett hot mot arbetsmoralen, det är större organisatoriska frågor som avgör medarbetares vilja att bidra till utveckling. Att svartmåla och ständigt reducera sociala nätverksforums status genom att hänvisa dem till entertainment-fåran är däremot ett hot mot likvärdig tillgång och inblick i gemensamt kunskapsbyggande.

Patienters kunskap tydliggörs genom sociala nätverkssajter

De senaste åren har man uppmärksammat att sociala nätverksaktiviteter kan vara bra för olika patientgrupper som stöd och kunskapskälla. Tidigare har diskussionerna påtagligt ofta handlat om upplevt negativa trender och s k skadligt innehåll. Man har menat att beskrivning av psykiska problem och beteenden kunnat inspirera och öka sjukligheten hos användargrupper som t ex ifråga om PRO-ANA och PRO-SI.

Vägen är längre för att de sociala forumen skall få credit för den kunskapsspridning frivilliga krafter skapar tillsammans. Att olika riskaspekter klingar av i debatten möjliggör dock att även lågstatusgrupper tar plats och visar på de funktioner deras plattformar fyller.

Att detta vore en välkommen utveckling visas t ex av att patientgenererad information om s k ECT- behandlingar under lång tid pekat på problemen med skador på såväl när- som långtidsminne. Genom delaktighet i sociala forum för psykiskt sjuka är det omöjligt att inte känna till dessa risker och förekomsten av svåra problem efter behandlingar. När etablerad media lyfter ämnet framstår det dock som att denna kunskap är i total avsaknad i Sverige, ett av de länder som använder mest ECT-behandlingarna i psykiatrisk vård. Se uppdrag granskning del 13 och 14.

Hur lång är vägen för att forskare och praktiker inom vård och omsorg skall tillgodogöra sig den stora kunskap som patientperspektiven ger på sociala forum? Ett litet steg på vägen är att den sociala webbens många delar kan diskuteras och ges högre status. Att experter skall lära av "massan" är ett betydligt större och svårare steg. Att man som professionell inom psykiatrisk omvårdnad skakar på huvudet åt de genom sociala webben väldokumenterade biverkningarna av väletablerade behandlingsmetoder är märkligt. Att ha en åsikt baserad på litteratur och etablerad medicinsk vetenskap är en sak. Men att inte känna till patientperspektiven och därför tas på sängen av Janne Josefssons granskning är tragiskt eftersom det visar hur långt ifrån patienternas verklighet läkare befinner sig. Chee et al beskriver dock att läkare "browse these chat sites to understand concerns, symptoms, and beliefs of patients that might not be revealed to the physician due to fear". Dessa och andra studier som visar hur en högt specialiserad sektor börjar använda sig av web 2.0 bör uppmärksammas.

McCormack & Ba pekar på att sociala forum innebär låga kostnader och lättillgänglig hjälp för patienter med ätstörningar. Parallellt med allt fler studier som denna måste frågor om sammarbeten mellan professionella och brukare diskuteras liksom de ständiga problemen kring kriterier och gränser för deltagande och yttrandefrihet på de olika forumen. Explicit lättillgänglig information om hur forumen sköts och vilka kriterier som gäller för censurering av postad information måste vara ett minimumkrav.

Vågar biblioteken delta i kvalitetsgranskningen av sociala forum och hålla sig uppdaterade kring lämplig användargenererad information inom svåra områden som t ex vård och omsorg? Med synliggörande av de stora kunskapsresurser som participatoriska webben tillgängliggör bör inte etablerad gammelmedia utgöra ensamma vakthundar. Om Socialstyrelsen följt patientgenererad information och kunskapsbildning hade en översyn av elbehandlingarna inte behövt vänta tills 2009. ECT och minnesstörningar är för de ansvariga nyheter. För engagerade i sociala forum för psykiskt sjuka och funktionshindrade är det gammal, vedertagen kunskap.

Demokratiska fri- och rättigheter kontra västerländska filter

Det har blivit allt mer vedertaget att politisk praktik och samtal påverkas av IKT. Den höga korrelation mellan IKT- utvidgning och demokratiska fri- och rättigheter beskrivs av Shirazi, Ngwenyama & Morawczynskir i det nya numret av Telematics and informatics. De har undersökt 133 länder under de år som IT-tillväxten var som påtagligast. De pekar på digitala klyftor, demokratiska vinster och stora problem förorsakade av filtrering och censur. I deras studie blir det tydligt att tillgång och användning måste vara parallella frågor i studier om IKT. Väl utbygd infrastruktur betyder inte fri och demokratisk användning och yttrandefrihet. Forskarna har därför delat upp de undersökta staterna och påvisar att t ex tillgången inte ger de möjliga politiska resultaten i t ex Kuwait och Singapore (IT-expansionen har kommit långt men den politiska potentialen av denna utbyggnad är inte uppfylld). Detta beroende på den stora övervakningen och begränsningen av nätbaserat innehåll, ofta utövat med genom filtrering tillhandahållen av västerländska företag.

Specifika grupper som t ex zapatisterna i Chiapas kan få en global politisk plattform att tala utifrån genom nätbaserade aktiviteter. Men samtidigt kan stater inrikta filtrering på specifika politiska uttryck. I Mellanöstern har organisationer för kvinnors rättigheter utsatts för hård statlig censur, skriver forskarna.

 

Med utgångspunkt i utopier och kinesiska nätverksforum

In the numerous Chinese online communities may be detected a strong yearning for belonging, freedom, and justice.

The utopian impulse in Chinese online communities is a yearning for a moral community.

Guobin Yang

Guobin Yang är en central forskare för personer som söker tankar och slutsatser om politik och samhällsförändring ser i växelspelet mellan nätbaserat arbete och IRL. Han har under avsevärd tid följt utvecklingen på kinesiska sociala nätverksforum och vill avmystifiera istället för att ansluta sig till massmediala förenklade bilder av nätverksamhet. Han visar hur det par av förklaringsmodeller man väljer utifrån när man beskriver Internet ser ut: Behov av restriktioner och övervakning eller fokus på underhållning (entertainment).

Med utgångspunkt i kinesiska rörelser, utopier och kritik visar han hur oansvarigt det är att avfärda bloggande och annat socialt nätverkande som en plats utan samhällsförändrande potential. En stor del av de regimkritiska samtalen förs i dag på kinesiska forum och påverkar IRL-verksamhet. På samma sätt påverkas också nätdiskussionerna av det omgivande samhället och den kritik som riktas mot nätbaserade samtal för oseriös eller hård attityd (Internet verbal violence – violent talk) skall istället ses i ljuset av det samhälle där diskussionerna försiggår. De kritiska och ibland våldsamma aktiviteter som försiggår på forum har sin rot i samma verklighet som de upplopp och demonstrationer som sker på gatorna i Kina. Yang beskriver forumen som moraliska ytor för att testa och utmana idealiserade bilder av det befintliga och det önskvärda samhället (Yang, The power of the Internet in China Citizen activism online s. 155- 184).

Alternativa strömningar och viljor tar plats på de växande kinesiska nätverksforumen och Guobin Yang använder Giddens utopian realism för att förstå den samhällsförändrändrande kraften som finns i dessa verksamheter. Att sammanföra orden realism och utopi handlar om att ta fram den kraft som finns i det sistnämnda begreppet; en ny samhällsordning, men koppla det till befintliga kritiska diskurser. I det här fallet utgörs de av diverse kinesiska röster som för debatten om kinesisk regim och samhällsordning framåt. Kinesiska netizens är i dag utopisterna i en dystopisk tid, konkluderar Yang.

Läxhjälp

Stockholms elever får mattehjälp via chatt berättar IDG. Blivande lärare skall finnas till hands i projektet som har flera upphovsmän. Initiativet bör på sikt vara bra för att motverka sociala klyftor.

Bromölla hade chatt och mailtjänst i geografi, matte, historia, hemkunskap etc via sitt folkbibliotek under åren 2007-2008. Men liksom andra "IT- initiativ" för barn och unga i vår bransch försvann servicen tillsammans med dess upphovskvinna.

Vi behöver inte bombastiska initiativ för att bli tillgängligare för våra användare, bara en smula omvärldsanalytisk koll och vilja att mötas på nya villkor.