fredag 25 september 2009

Bokmässan

Hur vet man att minglandet på bokmässan och btj-puben innehöll för många plastglas vin på fastande mage? Att blogga med Caroline af Ugglas bedjande toner i bakgrunden är ett tillförlitligt svar...

Gårdagen bjöd på intressanta seminarier och glädjen att få motta boken BiS 40 år en ny förening är nödvändig.

I denna finns mitt bidrag Folkbiblioteken - viktigare än någonsin där jag högtravande hävdar;

Att vara bibliotekarie i en tid när begreppen ställts på huvudet och bibliotekarier saknar sin trygghet och tradition förankrad i tusentals år av stolthet borde skaka våra grundvalar. Allt fler aktörer kräver att få delta i kulturdebatt och kunskapsproduktion. En del hävdar att detta underminerar folkbibliotekens funktion. Inifrån verksamheten kan vi se något helt annat; våra uppgifter blir allt viktigare och mer komplicerade.
Folkbiblioteken i Sverige gör nu, efter flera års ganska kompakt tystnad, försök att hitta sin egen plats i det förändrade kulturella och informationspräglade landskapet. Upprörda och nyanserade röster möts i biblioteksdebatten och personligheter som Christer Hermansson försöker rikta allmänhetens uppmärksamhet åt vår institution vars resurser år efter år minskats utan några större protester.
Vision för folkbiblioteket som en fortsatt solidarisk institution med alla medborgares demokratiska rättigheter för ögonen verkar bli allt ovanligare. Management-teorier och kärlek till alternativa drifts- och försörjningsformer bör skapa en oro hos oss som vill värna de socialt utsatta gruppernas rätt till vår service och ett fredat rum, ett socialt nav i samhället där ekonomiska resurser, utseende eller andra sorteringsmekanismer skall spela så liten roll som möjligt för bemötande, service och trivsel.
I denna önskan som en del av oss håller fast vid i bibliotekariearbete ingår också visionen om det digitaliserade samhället där alla kan delta i informations och kunskapsprocesser i gemensamma virtuella rum. Många har svårt att förstå innebörden av denna viktiga fråga och därför bör såväl Svensk biblioteksförening som BiS från sina olika utsiktspunkter arbeta för ökad kompetens inom bibliotek & IT.
Genom att fylla vår yrkesroll och aktivt berätta om vår verksamhet utåt kanske samhällsinvånare och makthavare kan förstå det som varje bibliotekarie borde uppleva: Vi är 2000-talets viktigaste resurs. Varför? Jo, för vi har aldrig tidigare stått inför de utmaningar vi gör i dag ifråga om demokrati och lika villkor. Därför bör BiS vara kvar på banan som en vakthund nosandes efter möjligheter att stoppa den utarmning av folkbildnings och solidaritetstanken som borde vara vår branschs självklara utgångspunkt.
Som ny bibliotekarie, uppfostrad med knowledge management och digital effektiv informationsåtervinning är det lätt att pendla mellan bibliotekarieyrkets många poler. Vi är folkbildande, sociala, ömsinta och kulturellt aktiva. Vi är samtidigt en stor grupp som arbetar för digitala allmänningar och våra brukares plats på dessa arenor. Några vill stanna i en feltolkad och icke uppdaterad folkbildningstraditio som handlar om smal informationskompetens, litteraturåtkomst och läsfrämjande. Andra, oftast yngre, bibliotekarier ser hur webb 2.0 långsamt förbättras av den semantiska revolutionen. Kring oss finns kollegor som inte har en aning om vad detta betyder. Yrkesverksamma bibliotekarier och chefer som inte förstår att våra uppgifter och vår verksamhet kommer urvattnas och osynliggöras om vi inte hänger med i och utnyttjar den digitala utvecklingen.
Samtidigt bör barnbibliotekarier delta mer i biblioteksdiskussionen. Barnens röster måste höras och de ungas behov lyftas mer. Det är lätt att bli betänksam över att kontakten med barn och unga sköts visionslöst som vilken rutinuppgift som helst. Vackra ord i biblioteksplaner eller andra styrdokument saknar förankring. Vad innebär det att säga att vi verkar utifrån barnkonventionens mål? Alla bibliotekarier som arbetar för att barn och unga skall kunna sprida och ta emot information oberoende av territoriella gränser- räck upp en hand!
Samtidigt som en bekymmersrynka ständigt finns i engagerade barn och ungdomsbibliotekariers panna får vi vända vår blick mot biblioteket som global institution. Framsteg görs även om det kan vara otydligt i en yrkeskår vars företrädare och fackförbund ingenting annat har att erbjuda än bekväma resonemang och konferenser om det vi redan vet: Bibliotekens resurser minskar och barnen måste läsa mer, i går, i dag och i morgon. Slogan är alltid densamma.
Men åter till det globala perspektiv som också saknas i svensk biblioteksdebatt; vi bör fokusera på det arbete folkbiblioteken runt om i världen gör för att stärka demokratin. Ett besök på kubanska bibliotek kan till exempel ge en upplevelse av hur bibliotekarier balanserar mellan regimkritiker och makthavare. Vårt patos för yttrandefriheten vet inga territoriella gränser.
Detta visas också genom bibliotekariers motstånd mot Patriot act, försvar av användarnas integritet och uppmärksammandet av hur böcker censureras. Visst kan vi utifrån dessa exempel slå oss för bröstet och känna att bibliotekariernas arbete visst varit synligt under gångna årtionden.
Men frågan är hur vi går vidare med våra demokratiska ideal och liknande strategier ifråga om digitala resurser. När skall vi kräva och arbeta för att samhälleliga, offentliga initiativ tar större plats på våra digitala arenor? Att surfande unga skall möta oss ute i sin verklighet? Att vi protesterar mot lagar som kränker användarnas integritet och att vi agerar kraftfullt mot censur och nedstängning av webbplatser och enskilda hemsidor. Böckerna står på långa rader och älskas villkorslöst. Voltaires ord om att jag är beredd att dö för din rätt att uttrycka din åsikt oavsett om jag håller med eller ej - den frasen fungerar även i dag. Men för att vi ska fylla denna viktiga roll måste vi tillsammans ta ansvar för att se hela spektrat: Att arbeta som bibliotekarie betyder att ha sagostunder, spela gitarr och ha författarbesök. Men kära kollegor, horisonten behöver vidgas och IPRED, FRA och bibliotekens registrering och filtrering av användarnas nätanvändning bli en del av vår historia; en del av vår kamp och inte som nu- en cyberslask som vi inte anser angår oss. Ibland är demokratin och integriteten viktig. Ibland inte. I biblioteksdebatten handlar det fortfarande snarast om våra tryckta medier.
Som mångfotad bibliotekarie är det vanligt att ens engagemang möts med klagomål om tungt rutinarbete som inte fylls till punkt och pricka. Men om vi fortsätter att minutiöst vårda våra fysiska samlingar (som alltmer förlorar i värde) och prioritera att pynta våra barnavdelningar, då kommer vi i hög hastighet förlora våra användare. Vi bli en lokal bland andra. Kanske kan vi besökas som värmestuga när man väntar på bussen?
Dagens mest engagerade, unga tvåtusentals- bibliotekarier tystas eller göms undan på obskyra, dåligt mål-formulerade IT-tjänster eller på regionala utvecklingsuppdrag. Bör inte barnen och ungdomarna få ta del av dessa individers kunskap om social inkludering, vilja att stärka integrationstankar och frångå de assimileringssträvande som många högerpolitiker i dag lyfter.
Vi som der andra värden än fantasilös medieplanering a la btj och noggrann barnfientlig klassifikation struntar i SAB och btj-listor måste göra biblioteksdebatten till vår. Vi som lyssnar, lär och servar efter användarnas vilja och behov. Svarar på barnens önskemål utan att spela bättre vetande, uppfostrande och raljanta ordningsväktare med luddiga ideal i kulturens tjänst. För oss finns en möjlighet att vända oss utåt och återta en del av de folkbildningsideal som undergrävs av nyliberala drömmar i offentliga sektorn som helhet.
Vi är många med ett socialt patos korat med informationsspecialism och kulturälskande, i behåll. Kanske kan vi förenas över generationsgränserna och tillsammans markera att vi inte är McDonalds eller Akademibokhandeln. Vi skall freda vår verksamhet från mainstream- ekonomismens framfart och därmed bjuda in alla. Praktiska små och vardagliga åtgärder som t ex avskaffade av övertidsavgifter och biblioteks- shoppar går hand i hand med stora mål. Arbete för ökade kontaktytor med vårt omgivande samhälle är ett sådant mål.
Vi är offentliga sektorns största garant för ett fortsatt demokratiskt samhälle. När skall vi ta makten över diskussionen och framhäva vår funktion?

När jag nu läser texten och småler åt min småreligiösa ton tänker jag dock att detta uttryckssätt är välbehövligt i biblioteksdebatten. Under gårdagens seminarie på Bokmässan Behövs folkbiblioteken med mig själv, Christina Persson, Yukiko Duke och Joakim Hansson (moderator- Niclas Lindberg, avslutningsanförande Inga Lundén) fanns en vilja att inte teoretisera, prata om folkbiblioteken som visioner eller med abstrakta mål. Istället skulle panelen närma sig frågan om bibliotekens funktion på ett mer handfast sätt.

Samtalet kom dock att röra sig mellan praktiska exempel som Malmö stadsbiblioteks förändringar, folkbiblioteks historiska och nutida ansvar för ett demokratiskt samhällsklimat och aspekter på folkbibliotekets plats i ett informationssamhälle med flertalet betydande ingångar till informationsresurser- därmed skulle vår institution inte längre ha en exklusiv och självklar plats som kunskapsbastion.

Samtalet var- som alltid- för kort och de stora åsiktsmotsättningar som fanns mellan oss i panelen blev inte tillräckligt tydliga. Framför allt hoppas jag få möta Joakim Hansson i nya diskussioner om användargenererad kultur och kunskap kontra den legitimerade, fortfarande till stor del inlåsta informationen avsedd för priviligierade grupper. Här finns många vägar att välja beroende på ideologisk grundsyn i hur man väljer att överbrygga sociala avstånd, digitala klyftor etc.

Ett samtal om just nätkulturer med patientgererad information, solidariskt delande av kultur och unga människors kunskapsbyggande och identitetsspel hade tydligare visat på motsättningarna i "vår värld".

Under debatten applåderades en enda paneldeltagare under samtalets gång- Joakim Hansson. Tyvärr är detta ett faktum som speglar vikten av genus även inom biblioteksvärlden. En kvinodominerad värld med manliga profeter.

För er som är kvar på mässan så sök upp Maria Hagberg som skrivit boken Vid 20 börjar den ruttna med ett rikt intervjumaterial från flickor och kvinnor som lämnat släkt och familjer för att starta på nytt. Hagbergs arbete som föreläsare och debattör inom debatten om hedersvåld är viktig eftersom den är en tickande bomb inom den feministiska rörelsen. Rasism och sexism, genus och etnicitet samverkar och framträdande feministiska debattörer har helt olika ingångar till om och hur hedersbegreppet skall användas eller avfärdas som analysgrund.

måndag 14 september 2009

Föreläsning, högskolan i Borås 14/9

borås2

Institutionsöverskridande

Institutionsöverskridande arbete borde vara självklart men kräver fortfarande pågående initiativtaganden. Frågan är dock om digitala frågor inte skall in under diskussionsparaplyet när man talar om olika resurser och arbetsmetoder.

Webfinans skriver om Karlstads universitets pedagogiska stipendium som i år delats ut för för en rapport om arbete över gränser mellan olika institutioner för utsatta barn. Forskarna har tagit fasta på att ett väl fungerande samarbete mellan skola, socialtjänst och myndigheter främjar tidig uppmärksamhet på barns utsatthet.

Man skriver bland annat

- Vi har utarbetat en form där studenterna arbetar i tvärgrupper, och där en paneldiskussion förs med representanter från kommunens socialtjänst och skolan, säger Birgitta Svensson. Studieveckan bidrar till att utveckla förståelsen för skolans och socialtjänstens arbete med utsatta barn och om samverkan mellan myndigheter.

Man kan i en sån här satsning tänka sig att användning av sociala medier för att stödja och identifiera/finna utsatta barn hade varit lämpligt. Inom olika områden som ungas sexualitet och våld mot kvinnor används digitala medier i enstaka projekt för olika syften. Bl a att öka utsatta personers livsutrymme. Från bibliotekens sida hade man också kunnat delta med föräldra/BVC-träffar med uppdaterat innehåll. En stund hade kunnat avsättas till att tala om den sociala webben och den traditionella webbens resurser för barn med funktionshinder, utsatta familjer, mångspråkighet och liknande.

När dörrar stängs och tystnaden lägger sig över utsatta familjer och barn är det svårt att tänka sig effektivare verktyg att nå och empower individer än genom olika institutioners deltagande och uppsökande genom sociala medier.

De digitala klyftorna är här ett hinder och i en redan utsatt social situation skapas utanförskapet i snabbare hastighet och med allvarligare följder genom digital exkludering.

Hur kommer vård, omsorg och socialtjänst att bli effektivare genom webbanvändning?

söndag 13 september 2009

Förgivettagande och dumhet om utsatta unga

Barn som utsätts för sexuella övergrepp på internet och i mobilen känner ofta skam och drar sig för att söka hjälp. Det visar en undersökning från barn- och ungdomspsykiatrin i Linköping.
/.../
– Att vara med sina barn över huvudtaget gör ju att de känner sig bekräftade, så att de inte behöver söka den bekräftelsen med andra vuxna på Internet. Sen behöver barn informeras. De vet ju mycket väl hur det fungerar på Internet, det behöver vi inte berätta för dem. Men vi kan berätta vilka konsekvenserna kan bli, för det är vi vuxna bättre på att se, säger Gunnel Johnsson.
Rapporterar SR.

Frågan är vilka belägg Gunnel Johnsson har för att vuxna skulle ha bättre möjlighet att se konsekvenserna av barns agerande på arenor som de själva sällan besöker och generellt inte ens har basal kunskap om.

Beträffande hjälpsökandet bör man också fråga sig om man här underförstått definierar detta som att man söker upp en vuxen IRL som t ex en förälder, lärare eller skolsköterska. Ha då i åtanke att samtal om obehagliga upplevelser ständigt pågår i de rum som här är aktuella; sociala nätverksforum. Stödet från jämnåriga är påtagligt och utbyte av erfarenheter bör betyda betydligt mer för drabbade än en klapp på axeln eller överdriven rädsla hos en närstående vuxen.

Den inbitna bilden av surfande vuxna som "fula gubbar" ger här sig också till känna. Det är dags att tala om olika generationers villkor och mötesplatser. Med generaliseringar skyddar vi inte utan bygger gränser och hinder mellan unga och vuxna.

Varför skall barn inte söka vänskap eller bekräftelse hos andra än de vuxna som genom förgivettagna samhällskontrakt passerat icke-existerande säkerhetskontroller genom att bli lärare, grannar, släktingar och fritidsledare?

måndag 7 september 2009

Datortäthet och engagemang?

Både svenska föräldrar och svenska skolor engagerar sig mindre i barns datoranvändande än i andra länder. Svenska barn har tillgång till datorer, men vuxenvärlden låter dem utforska datorn på egen hand och tar inte datorkunnande på lika stort allvar som föräldrar internationellt sett.
/.../
Sverige är det land i undersökningen där flest barn äger en egen dator. Däremot säger dubbelt så stor andel av de svenska föräldrarna att de inte spenderar tid vid datorn med sina barn och inte har några planer på att göra det. Undersökningen visar dessutom att enbart en av sju svenska föräldrar ser det som nödvändigt för deras barn att lära sig att använda en dator, jämfört med hälften av föräldrarna i övriga länder.

I skolan har hela åtta av tio svenska elever, lika många som det internationella genomsnittet, tillgång till en dator enligt sina föräldrar. Däremot menar färre svenska föräldrar att datorer används regelbundet i undervisningen

Webfinans

lördag 5 september 2009

BiS jubilerar på mässan

Föreningen BiS , blogg, kommer att vara aktiva på Bok- och biblioteksmässan. En jubileumsbok har också sammanställts av föreningen:

”En ny förening är nödvändig” BiS 1969 – 2009 vilken presenteras på biblioteksföreningens scen på mässan.

Många goda skribenter, 34 stycken, har deltagit i arbetet och jag vill passa på att tacka för att jag fick möjlighet att bidra.

Missa inte heller BiS seminarium 40 år i vänsterfil – och sen då? under torsdagen 24/9 kl 16.00-16.45.

torsdag 3 september 2009

Osynliggjorda bibliotekarier och läkare som monarker

I går visade Uppdrag granskning hur läkarförbundet arbetar för att hålla ner antalet utbildningsplatser.

Läkare. Gräddan i den offentliga sektorn. En av de yrkesgrupper som mest övervärderas i relation till andra akademiker.

Hur borde DIK m fl agera för att synliggöra informationsvetarnas centrala kompetens för ett fungerande nätverkssamhälle? Med allt fler utbildningssäten och utbildningsplatser är vi en skock slaskakademiker som endast med tur eller kontakter lyckas träda in i en bra arbetsmiljö.

Inte ens med specialkompetens är du behövd. Var är svaren på den här situationen? Svensk biblioteksförening gjorde århundradets tabbe när de valde att marknadsföra biblioteken på ett konservativt sätt. Lokalerna, artefakterna och servicen som beskrevs tillhörde sjuttio och åttiotalet.

Vad hade skett om vi nått ut med andra budskap? Om vi haft möjlighet att visa hur vi kan effektivisera, förbättra och demokratisera offentliga institutioner eller bidra till god informationsförsörjning inom privata företag?

Det största misstaget just nu heter ABM. Att klumpa ihop olika typer av kulturrelaterade områden och skapa breda utbildningar där informationsvetenskapen inte kommer till sin rätt.

Vi ska inte agera som läkarna; de har fjärmat sig från medborgarna. De träffar patienter korta stunder och lägger all form av omsorg på andra yrkesgrupper- med sämre löner.

Tänk er bibliotekarier i en liknande situation: Tag en nummerlapp, träffa en assistent som gör en första bedömning av dina behov. Slussas sedan vidare till en bibliotekarie som skriver ner vägledningar eller lösningar åt dig och skickar dig vidare till en annan undervärderad personalgrupp som plockar fram fysiskt och digitalt material åt dig.

Visst. Bibliotekarier skulle kunna agera som monarker, i likhet med läkare. Men inte ens om vi hade chansen tror jag att vi hade fått se den utvecklingen. För vi har som tradition och vilja att noga förstå och skapa förtroende mellan vår proffession och våra kunder.

Läkare borde praktisera på bibliotek.

Råmanus Kristianstads bokfestival


Smakprov:
Årets program är "oförutsägbart och brett" meddelar Nylander et al (KB 24/6).Under en uppdaterad, dagsaktuell, nyfiken och samtidsspeglande festival hade alla upptänkliga offentliga rum i Kristianstads kommun fyllts med digital utrustning som presenterar e-litteratur och berättande i olika former. Då hade Nylander haft på fötterna när han säger sig vilja bredda, öppna för fler genrer och överraskningar. Som programmet nu ser det ut bär det stora likheter med det traditionella tänkande som SFs bioprogram en genomsnittlig höstmånad.

"Varje bokfestival med självaktning bör ha med poesi" säger festivalgeneralen Nylander (KB 17/3). Ja, självklarheterna skall gärna återupprepas i olika former eftersom man i kristianstad är mainstream. Men vad betyder självaktning? I det här fallet vill arrangörerna kunna glänsa för att man återigen serverar de redan frälsta med föreläsningssalar men nu med mer än Kajsa Ingmarsson och Göran Greider vid podierna. Prosa, poesi och akademiska inslag. Känner ni självaktning nu?

"Den unga svenska poesin behöver uppmärksamhet menar Nylander et al vidare (KB 24/6). Vilka utgör då den unga svenska poesin? De nyligen fysiskt publicerade och av bokförlag lanserade? Eller är det den unga, svenska poesi som spränger gränser genom digital samverkan och överbrygda åldersgränser som behöver en otraditionell publik och ovanligt förekommande uppmärksamhet?

....

Här finns en 7000 tecken lång variant av mina tankar om festivalen ur många fler aspekter än vad som ryms i den publicerade krönikan (se föregående bloggpost).
(Foto: Feministiska kören, bokfestivalen 2008)

Kristianstads seglivade bokfestival, på ont och gott




I dag har jag en krönika i Kristianstadsbladet om deras bokfestival som börjar just i dag och som jag under 2008 var med om att arrangera.

Min huvudtes:
Man är inte intresserad av de litterära skatter som formas med nätet som plattform. Fjärran är de dagsaktuella starka krafter av historieberättande som nu sker globalt genom sociala medier.

Om barnperspektivet:
På barnsidan av festivalprogrammet råder rigiditet och "copy and paste": År efter år ombeds barn att skicka in en novell, hur deras vardagliga kreativa litterära skapande ser ut med ordlekar och samarbeten på sociala forum har "vi" inget intresse av. De unga skall nu socialiseras in i gårdagens litterära verklighet.

Läs vidare Bokfestivalen sitter fast i gårdagens kulturformer

Nedläggning av filialer och motagerande bibliotek


Filialen i Vittsjö, Hässleholms kommun stängs. I dag skriver jag om det i Norra Skåne. Debattartikeln i sin helhet:

Nedläggningen av filialen i Vittsjö är ett allvarligt bakslag för de boende i bygden och för kommunens kulturella infrastruktur. Folkbiblioteken är och har historiskt sett varit fundamentala för allas medborgerliga rättigheter i form av informationsåtkomst, ständigt pågående lärande och del i kulturella, på alla plan utvecklande, aktiviteter.
Att Vittsjö förlorar en central mötesplats är svårt att reparera. Men till kultur och biblioteksledningen i Hässleholm kan några råd ändå riktas för att fortsätta arbeta aktivt för en god biblioteksservice. De tentakler som berövas biblioteksorganismen måste fyllas med andra initiativ. Vi har ett fint kulturhus, men bor där någon kraft och vilja eller är det den inbygda stämpelklockan och rutinernas sövande lunk som styr?
I Hässleholms kommun saknas i dag en aktiv, nätverkande biblioteksverksamhet med fokus på stärkande av medborgarinflytande, integration och språkstärkande insatser. Med en ny bibliotekschef, Kristina Hedberg, som har stora kunskaper om det förändrade samhälle vi lever i får vi hoppas att nätverkande initiativ kommer att tas för att fylla det tomrum som Vittsjös filial lämnar. Genom digitalt uppsökande och uppmuntrande biblioteksarbete kan många individer nås och projekt startas. Projekt som kan gynna integration, bryta isolering och öka intresset för information och läsning. Blir ni som kulturarbetare trötta av liknande uppmaningar? Mitt svar är att ju mer man stannar i basarbetet och rutinerna, desto mer urvattnas biblioteket. Till slut har vi inget intresse av det längre och de som gärna tar pengar från kulturen kommer att få rätt: Om en svag biblioteksutveckling fortgår kommer verksamhet att förlora sitt värde.
Arbeta effektivt och med verktyg som är relevanta i dag. Stanna inte vid bokhyllorna utan utnyttja de många olika sociala nätverk som står till buds för att fylla era fina, underanvända lokaler med liv och rörelse. Använd även moderna resurser och kunnande för att flytta biblioteket till medborgarna- i varje del av kommunen, även Vittsjö. Låt oss se t ex poetry slam utövat på olika platser i kommunen samtidigt men gemensamt med hjälp av digitala resurser. Kanske med en storbildsskärm vid tågstationen så att de många passerande kan möta Ljungdala, Djupadals och Vittsjöbor i en och samma ordsprudlande kavalkad.

Lina Z Ydrefelt, bibliotekarie och utbildare inom biblioteksutveckling och ung
a nätkulturer

tisdag 1 september 2009

Annina Rabe söker puritanism

Annina Rabe skriver i dagens SVD om Akademibokhandelns nya framtoning och marknadsidé, Bokhandlar ska satsa på böcker. Nu ska det prånglas bästsäljartitlar och bli mer "upplevelse" att gå in i en av deras butiker.

Akademibokhandelns val att ge bästsäljande litteratur än mer uppmärksamhet går på tvärs mot den mångfald vi önskar oss och kan se möjligheter till i o m webbens kommunikation och kommers. Men på gator och torg i Stockholm, Göteborg eller Malmö är det inte teorier om The long tail som slår besökaren. Mångfald är totalt frånvarande. Enfald lockar kunder till samma utbud oavsett geografiskt läge. Akademibokhandeln är en del av denna kapitalismens paradox; ideologin säger att du väljer men i praktiken ser vi monopolism och oligopol på område efter område.

Är det då läge att skälla på Akademibokhandeln för att de blandar mjukdjur och pekböcker, grytvantar och Jamie Oliver-bästsäljare samtidigt som den smalare prosan plockas ner från hyllorna? Film, musik och litteratur går samma öde till mötes längs Malmös största gångstråk: Här skrynklas inga hjärnor: det som marknadsförs är det som alla känner till, hört talas om och genast kan relatera till.

Med småhandlare istället för kongolomerat hade vi haft ett annat samhälle. Med gator och torg som ägs av människor, centralt belägna fastigheter med kulturföreningar och kaféverksamheter som syftar till umgänge över gränser hade Akademibokhandeln inte haft den makt att störa kulturpersonligheter som den har i dag...

Att skälla på en aktör för att den väljer att bli en pysselaffär med populärlitteratur är ganska tramsigt. Tala om de stora förändringarna och ställ politiska krav istället för att ropa efter att ett enskilt kommersiellt företag som vill tjäna pengar- inte "bilda folket" skall ändra sin vinstkalkylering. Om de nu tjänar mer pengar på att sälja grytlappar, varför skall de välja en antikvariats-stajl istället? Här talar vi faktiskt inte om Coca-Colas eller Chiquitas förtryck av arbetare eller McDonalds miljöförstöring, för att använda en liknande agitatorisk stil krävs en speciell kulturell läggning.

Anina Rabes problem är bokfetischismen. Det ska vara lite heligt med litteratur. Bokhandlare skall agera med hjärta istället för, som andra företag, med ekonomismen som grund:

Butikerna svämmar över av suddgummin, anteckningsböcker, grytlappar, lösviktsté och chokladskorpor. Allt upptänkligt bjäfs behövs tydligen för att det ens skall vara motiverat att sälja böcker.

Indignerad över skorpor och böcker i samma hylla... Vad betyder det? Hur skulle det se ut om vi tillämpade samma krav på andra affärskedjor? Håll templet rent. Rabe fortsätter:

Bokhyllorna, däremot, ser dystert glesa och utplockade ut. Dels eftersom innehållet enligt den nya policyn har reducerats kraftigt, dels eftersom inga bokhyllor får vara mer välfyllda än att alla böcker skall kunna stå med omslaget frontat. Vi som går i bokhandeln förväntas inte längre klara av att läsa på bokryggar, utan som målsökande robotar gå rakt på högarna med bestsellers. Borta är de dagar då man kunde gå i timmar i bokhandeln och botanisera, för att kanske komma ut med något man inte alls hade tänkt sig.

Botanisera bland litteratur. Många gör det varje dag i timmar framför datorn. Vi har inte förlorat den världen för att en efterlängtad Mankell-roman raddas upp i affär efter affär. Vad gäller marknadsföringen av litteratur vet Rabe också mycket väl att stökiga bokhyllor inte är ett alternativ till att skylta med snygga omslag. Endast i en sekteristisk litterär kultur med ett fåtal intellektuella kan en så konservativ värld och dualism vara synbar.

Biblioteken har upptäckt att skyltningen av böcker är viktig. Låt oss där inte välja någon av ytterligheterna. Men om Akademibokhandeln gör det; då får den som vill botanisera söka sig andra vägar och förhoppningsvis ansluta sig till de politiska falanger som är kritiska mot nyliberalismen och ekonomismen som ger oss mainstream- och inget annat. Men till dess revolutionen kommer har vi i alla fall den sociala webben. ;)

"Tjejbloggar"

Mediekrönikan i dagens SVD har flera viktiga poänger. Den beskriver väl hur nyanslöst bloggande diskuteras. Dunkels ingrep i en liknande diskussion i somras; att racka ner på "tjejbloggar" var då också fokus för intresset.

Nu ska vi dock inte glömma att det inte är s k tjejbloggar som är en isolerad illa omtyckt och förtryckt företeelse. Snarare är det vad unga kvinnor och flickor skapar som väcker aggressioner och nedvärderande responser. Nätet är här inget undantag och vi vet hur censur och förbud begränsat flickors nätrörlighet och skapande.

SVD ska dock skämmas för formuleringen

Hur kan tonårstjejernas bloggar framkalla så mycket och så intensivt hat från vuxenvärlden? Även om bloggarna är ytliga och illa skrivna är reaktionerna helt utan proportioner.

Är skribenten en slösurfare som drar sina slutsatser utifrån ett fåtal exempel som cirkulerar i olika vuxenforum?

Tjejers bloggar är inte ytliga eller illa skrivna. Vi kan tycka det om individers bloggande, eller subgruppers. Men att tillskriva flickors bloggpostande som generellt undermåligt språkligt sätt eller med - för en del läsare - tråkigt innehåll det är absurt.

Leta och jämför bloggar. Det du tycker om finns där... Oavsett om en tjej eller kille är avsändaren...